Bakåtsträvarna
Först:
Ibland kan man se att det skrivs i bloggosfären om att en "riktig" blog är "nischad". Jag tycker nu inte att en blog måste vara "nischad" för att vara en "riktig" blog. Bara skriv på om det du för tillfället tycker är intressant.
Men visst kan du ha speciella hjärtefrågor som du ofta återkommer till - så är det väl för de flesta och jag har mina. Dit hör, som väl alla vet som läser här, feminism. Jag har tjatat så ofta om vad jag avser med feminism att jag inte skall göra det en gång till. Jag bara konstaterar, igen, basalt, att jag arbetat i hela mitt liv för att kvinnor skall få bli jämställda med män. Jag har skrivit och jag har talat - tjatat. I hela mitt hittillsvarande liv har jag försökt få andra att tänka efter; att eventuellt ändra sina värderingar. Det har jag gjort därför att jag tycker att det är så viktigt, inte minst för kommande generationer, att kvinnor och män får leva på precis samma villkor. Könet skall vara ointressant.
Men - och det är centralt - för att komma därhän måste man först lyfta fram just skillnader mellan könen. Skillnader i hur vi har det i dagens samhälle - kvinnor och män.
Så jag blir så....trött, när jag läser en artikel som den jag hittade i dagens tidning (en lokaltidning). Nu skall jag göra så att jag helt enkelt citerar hela artikeln, för det får man såvitt jag förstått det göra, om man uppger källa och så vidare.
Artikeln finns alltså i dagens upplaga av
Barometern
och den är skriven av Karin Yngman. Här kommer artikeln i sin helhet:
Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering. Hon är ett hot mot det mesta som det moderna samhället har byggt upp för att hålla maskineriet igång och hon är ett hot för att kvinnor är starka när de har makt och hemmafrun har makt.
Låt oss kalla henne något annat än hemmafru. Begreppet klingar illa för många och är missvisande då det inte är rollen som fru som är det väsentliga, utan uppgiften som bärare av något stort och viktigt. Den kvinna jag talar om är den kvinna som rår sig själv, ofta i kompanjonskap med sin medförälder. Hon som har en viktig funktion i försörjningen av det som är grunden för människans överlevnad. Hon som är viktig för den fysiska omvårdnaden såväl som det andliga och och själsliga välbefinnandet, för sig själv och för det nätverk av personer hon har omkring sig. Den armstarka, dugliga, uppfinningsrika, tålmodiga och stolta kvinnan, som har en självklar plats och status. Ovärderlig för samhällets fortbestånd.
I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna. Nu håller någon märklig form av feminism, som tror sig jobba för kvinnors sak, på att försöka tilltvinga kvinnor någon annan slags makt, som kvinnor inte har bett om. Man gör det i krig mot männen och i krig mot barnen och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan. Snyggt jobbat likhetsfeminister! Tusen tack för att ni tagit ifrån oss våra verktyg för att ha ett berättigande och en status här i livet! Ni har framgångsrikt förvandlat oss till "Det andra könet"! Många av oss strider nu på fel arena där vi ständigt får finna oss i att bli tilltryckta och tillkortakomna. Vår egen arena gapar tom. Hemmen står kallt tomma och socialingenjörerna, företrädesvis män, gnuggar händerna av förtjusning. De vann ju hela makten istället för den fjuttiga halva de hade förut!
Barnen tillhör omsorgsproffsen, maten tillhör TV:s stjärnkockar och Felix micromat, handarbetet tillhör Hennes och Mauritz och hemslöjdsföreningarna (som ett pittoreskt inslag). Hemmiljön tillhör IKEA. Kvar blev städningen. Att dammsuga upp resterna efter kvinnokraftens glansdagar. Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv. Pigor skall hållas utanför hemmen, de ska finnas där Herr ingenjören har sagt att de ska vara, ivrigt putsande på institutionernas fasader.
Det här samhället gör mig illamående. Jag önskar att politiker ska ha mindre makt; att de ska låta människor få leva sina liv fredade från klåfingrighet och överförmynderi. Hur kan de tro att de har rätt att gräva i mitt innersta? Hur kan de tro att de har rätt att ta mitt hem och mina barn ifrån mig? Hur kan de tro att de har rätt att ta mina egna tankar och övertygelser ifrån mig? De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution. Jag betackar mig!
"Det här samhället gör mig illamående", skriver hon, Karin Yngman. Well - hennes artikel gör mig illamående. Men där vill jag inte stanna. Den enkla "analysen" - att någon eller något gör en "illamående", att någon är "dum" - eller de elaka insinuationerna om att någon skulle behöva psykofarmaka för att någon annan inte varit som Karin Yngman tycker man skall vara...det är inte min melodi.
Dock är min blogpost redan mer än tillräckligt lång. Därför skall jag skriva om det här nästa gång jag bloggar. Bara en förhoppning innan jag slutar för idag:
Jag hoppas att ingen kvinna som stretat och kämpat med dubbelarbete hemma och på ett jobb blir ledsen av sådant här dravel. Jag hoppas att alla blir lika arga som jag, istället.
Ibland kan man se att det skrivs i bloggosfären om att en "riktig" blog är "nischad". Jag tycker nu inte att en blog måste vara "nischad" för att vara en "riktig" blog. Bara skriv på om det du för tillfället tycker är intressant.
Men visst kan du ha speciella hjärtefrågor som du ofta återkommer till - så är det väl för de flesta och jag har mina. Dit hör, som väl alla vet som läser här, feminism. Jag har tjatat så ofta om vad jag avser med feminism att jag inte skall göra det en gång till. Jag bara konstaterar, igen, basalt, att jag arbetat i hela mitt liv för att kvinnor skall få bli jämställda med män. Jag har skrivit och jag har talat - tjatat. I hela mitt hittillsvarande liv har jag försökt få andra att tänka efter; att eventuellt ändra sina värderingar. Det har jag gjort därför att jag tycker att det är så viktigt, inte minst för kommande generationer, att kvinnor och män får leva på precis samma villkor. Könet skall vara ointressant.
Men - och det är centralt - för att komma därhän måste man först lyfta fram just skillnader mellan könen. Skillnader i hur vi har det i dagens samhälle - kvinnor och män.
Så jag blir så....trött, när jag läser en artikel som den jag hittade i dagens tidning (en lokaltidning). Nu skall jag göra så att jag helt enkelt citerar hela artikeln, för det får man såvitt jag förstått det göra, om man uppger källa och så vidare.
Artikeln finns alltså i dagens upplaga av
Barometern
och den är skriven av Karin Yngman. Här kommer artikeln i sin helhet:
Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering. Hon är ett hot mot det mesta som det moderna samhället har byggt upp för att hålla maskineriet igång och hon är ett hot för att kvinnor är starka när de har makt och hemmafrun har makt.
Låt oss kalla henne något annat än hemmafru. Begreppet klingar illa för många och är missvisande då det inte är rollen som fru som är det väsentliga, utan uppgiften som bärare av något stort och viktigt. Den kvinna jag talar om är den kvinna som rår sig själv, ofta i kompanjonskap med sin medförälder. Hon som har en viktig funktion i försörjningen av det som är grunden för människans överlevnad. Hon som är viktig för den fysiska omvårdnaden såväl som det andliga och och själsliga välbefinnandet, för sig själv och för det nätverk av personer hon har omkring sig. Den armstarka, dugliga, uppfinningsrika, tålmodiga och stolta kvinnan, som har en självklar plats och status. Ovärderlig för samhällets fortbestånd.
I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna. Nu håller någon märklig form av feminism, som tror sig jobba för kvinnors sak, på att försöka tilltvinga kvinnor någon annan slags makt, som kvinnor inte har bett om. Man gör det i krig mot männen och i krig mot barnen och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan. Snyggt jobbat likhetsfeminister! Tusen tack för att ni tagit ifrån oss våra verktyg för att ha ett berättigande och en status här i livet! Ni har framgångsrikt förvandlat oss till "Det andra könet"! Många av oss strider nu på fel arena där vi ständigt får finna oss i att bli tilltryckta och tillkortakomna. Vår egen arena gapar tom. Hemmen står kallt tomma och socialingenjörerna, företrädesvis män, gnuggar händerna av förtjusning. De vann ju hela makten istället för den fjuttiga halva de hade förut!
Barnen tillhör omsorgsproffsen, maten tillhör TV:s stjärnkockar och Felix micromat, handarbetet tillhör Hennes och Mauritz och hemslöjdsföreningarna (som ett pittoreskt inslag). Hemmiljön tillhör IKEA. Kvar blev städningen. Att dammsuga upp resterna efter kvinnokraftens glansdagar. Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv. Pigor skall hållas utanför hemmen, de ska finnas där Herr ingenjören har sagt att de ska vara, ivrigt putsande på institutionernas fasader.
Det här samhället gör mig illamående. Jag önskar att politiker ska ha mindre makt; att de ska låta människor få leva sina liv fredade från klåfingrighet och överförmynderi. Hur kan de tro att de har rätt att gräva i mitt innersta? Hur kan de tro att de har rätt att ta mitt hem och mina barn ifrån mig? Hur kan de tro att de har rätt att ta mina egna tankar och övertygelser ifrån mig? De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution. Jag betackar mig!
"Det här samhället gör mig illamående", skriver hon, Karin Yngman. Well - hennes artikel gör mig illamående. Men där vill jag inte stanna. Den enkla "analysen" - att någon eller något gör en "illamående", att någon är "dum" - eller de elaka insinuationerna om att någon skulle behöva psykofarmaka för att någon annan inte varit som Karin Yngman tycker man skall vara...det är inte min melodi.
Dock är min blogpost redan mer än tillräckligt lång. Därför skall jag skriva om det här nästa gång jag bloggar. Bara en förhoppning innan jag slutar för idag:
Jag hoppas att ingen kvinna som stretat och kämpat med dubbelarbete hemma och på ett jobb blir ledsen av sådant här dravel. Jag hoppas att alla blir lika arga som jag, istället.
<< Home