Ny kommentar i min blog om hemmafruar och dylikt
I min blogpost:
hemmafru.se?
har jag fått en ny kommentar som jag väljer att citera i sin helhet:
Jag tycker att alla som vill utnyttja dagis skall få det. Men den som väljer något annat skall kunna det. Detta utan att straffas ekonomiskt. Leva i ett land som tycker det är ok att vara hemma med barnen till ett års ålder men inte längre, skrämmer mig lika mycket som det hade varit galet med omvänt förhållande. Vi skall ju leva i ett fritt land och där skall det även vara fritt från ekonomiska sanktioner för att tvinga människor till ett visst val av barnomsorg. Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med. Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle. Vilket jag aldrig kommer att göra. Jag tror mer på ett samhälle där alla slags människor har ett berättigande. Till alla ni som är vuxna idag och vistats på dagis under er uppväxt så kan jag tala om att dagens förskola inte alls har den personaltätheten som när ni växte upp. Just därför kan det vara ide att argumentera för mer valfri barnomsorg. Då skulle det bli mindre dagisgrupper. Men det kan inte dagens ledare fördra, då deras enda mål är, att alla skall in på dagis från ett års ålder av ideologiska skäl men kallar det för "barnens bästa".
Jag tycker att det är jättebra att få sådana här kommentarer - för det ger mig möjlighet att gång på gång föra ut ett mycket viktigt budskap!
Nej - ingen vill eller tänker "straffa" föräldrar som väljer en annan barnomsorgsform än dagis. Däremot finns det ingen som helst anledning för samhället att över huvud taget bidra ekonomiskt till att mammor väljer att själva vara hemma med sitt barn då föräldraförsäkringens ersättning är slut.
Man kan jämföra med sjukvården: du får vård om du är sjuk men inte annars. Om du inte är sjuk så får du inte pengar att köpa naturläkemedel för.
Det finns partier som vill ge pengar till familjer där mamman är hemma med sitt/sina barn, efter föräldraledighetens slut. Dit hör Kristdemokraterna, om jag förstått det rätt. Även övriga borgerliga partier söker ju ofta "alternativ" till dagisomsorg - i någon slags "privatsfär".
Men det där är inte partier jag stödjer.
Varför vill då inte jag se till exempel så kallad "föräldrapeng" (Kristdemokraternas uttryck, på sin tid, för ekonomisk ersättning till "hemmaföräldrar")?
Vi har inte det samhälle där det är självklart att kvinnor och män till lika stora delar väljer att vara hemma med små barn. Därför skulle "föräldrapeng" (eller andra, liknande lösningar) bli något som slog mot det arbete för jämställdhet mellan könen som jag och många med mig drivit under så många år. Kvinnor som "är hemma" drar ned kvinnolöner - och det drabbar alla kvinnor.
Mer allmänt konserverar ett system där insatser som leder till att kvinnor "är hemma med barn" förekommer den maktstruktur samhället uppvisar i ett könsperspektiv; strukturer där det manliga är norm och "fint" medan det kvinnliga är "mindre fint" och alltid underordnat det manliga.
Och det samhället vill jag bort ifrån. Lyckligtvis vill många andra också det.
Kommentarskriverskan, Lena H H-kas, väljer (förstås) att försöka tippa en verklighet upp och ned genom att använda ett irrelevant "bak-och-fram"-språk:
Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle.
Hon skriver det som fortsättning på sin tidigare mening:
Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med.
Så här är det dock: ett patriarkalt system är ett system som det jag beskriver ovan - där det manliga är norm och där män har makt (inte minst över kvinnor) och detta till en inte oväsentlig del beroende på att män har jobb och också har bättre jobb och bättre löner. Detta är det gängse språkbruket.
Ibland kan människor välja att omdefiniera ord, på sätt som Lena H H-kas gör, i sin kommentar. Ett exempel på det är när man i det före detta Sovjet kallade den officiella tidningen "Pravda" ("Sanning").
Men sådant där är ingenting för oss som tror på demokrati.
Ja, vi lever i en demokrati - och de som vill tillbaka till ett "hemmafrusamhälle"/som vill bevara de könsliga maktstrukturer vårt samhälle består av/som vill finnas kvar i ett system där kvinnor framträder som de som alltid vårdar andra och alltid sätter sina egna behov och intressen efter andras - de röstar rimligen på till exempel Moderaterna, med företrädare som
Karin Yngman
Vi andra röstar rimligen på andra partier.
Jag vill avsluta den här blogposten med två saker:
I en tidigare blogpost skrev jag om en artikel som Rebecca U Thidell hade skrivit. I den artikeln kunde man läsa kloka ord om vissa kvinnors naivitet. Rebecca U Thidell skrev ungefär att vad gör en kvinna som varit hemma med barn den dag då mannen inte längre vill leva med henne? Där står hon utan utbildning och utan jobb. "Jag säger bara 'Lycka till!'", skrev Rebecca U Thidell.
Och det där kan ju inte påpekas nog många gånger! Varifrån vissa kvinnor får sin naiva tro på att "hennes man" alltid skall vara "hennes" - och vilja "stanna" hos "henne och barnen"...vem vet? Hur som helst har en sådan tro ingenting med verklighet att göra.
Jodå - jag tror visst på livslång kärlek. Men en förutsättning för sådan, är jag övertygad om, är att parterna känner sig helt jämlika och har lika stor makt i förhållandet. Och som jag skrivit tidigare: vi kan gilla det eller inte men makt heter pengar. I vårt pekuniära samhälle.
Så inte minst ur barnens perspektiv; ur perspektivet att barnen i större utsträckning än idag (med alla våra skilsmässor) måtte få behålla båda sina föräldrar under sin uppväxt - är det viktigt att vi får ett jämställt samhälle.
Sist:
Tycker man att dagis är en dålig lösning för barn - så skall man förstås istället vara för delad föräldraledighet; vara för lagförslag som föreslår sådan.
Så skrev jag i den blogpost där jag nu hade fått den här kommentaren. Det är viktiga ord. I ett system där vi uppnått att mammor och pappor tar lika mycket hemmaansvar för barn, då kan vi nämligen börja diskutera hur vi skall gå vidare med frågor om barnomsorg...
hemmafru.se?
har jag fått en ny kommentar som jag väljer att citera i sin helhet:
Jag tycker att alla som vill utnyttja dagis skall få det. Men den som väljer något annat skall kunna det. Detta utan att straffas ekonomiskt. Leva i ett land som tycker det är ok att vara hemma med barnen till ett års ålder men inte längre, skrämmer mig lika mycket som det hade varit galet med omvänt förhållande. Vi skall ju leva i ett fritt land och där skall det även vara fritt från ekonomiska sanktioner för att tvinga människor till ett visst val av barnomsorg. Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med. Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle. Vilket jag aldrig kommer att göra. Jag tror mer på ett samhälle där alla slags människor har ett berättigande. Till alla ni som är vuxna idag och vistats på dagis under er uppväxt så kan jag tala om att dagens förskola inte alls har den personaltätheten som när ni växte upp. Just därför kan det vara ide att argumentera för mer valfri barnomsorg. Då skulle det bli mindre dagisgrupper. Men det kan inte dagens ledare fördra, då deras enda mål är, att alla skall in på dagis från ett års ålder av ideologiska skäl men kallar det för "barnens bästa".
Jag tycker att det är jättebra att få sådana här kommentarer - för det ger mig möjlighet att gång på gång föra ut ett mycket viktigt budskap!
Nej - ingen vill eller tänker "straffa" föräldrar som väljer en annan barnomsorgsform än dagis. Däremot finns det ingen som helst anledning för samhället att över huvud taget bidra ekonomiskt till att mammor väljer att själva vara hemma med sitt barn då föräldraförsäkringens ersättning är slut.
Man kan jämföra med sjukvården: du får vård om du är sjuk men inte annars. Om du inte är sjuk så får du inte pengar att köpa naturläkemedel för.
Det finns partier som vill ge pengar till familjer där mamman är hemma med sitt/sina barn, efter föräldraledighetens slut. Dit hör Kristdemokraterna, om jag förstått det rätt. Även övriga borgerliga partier söker ju ofta "alternativ" till dagisomsorg - i någon slags "privatsfär".
Men det där är inte partier jag stödjer.
Varför vill då inte jag se till exempel så kallad "föräldrapeng" (Kristdemokraternas uttryck, på sin tid, för ekonomisk ersättning till "hemmaföräldrar")?
Vi har inte det samhälle där det är självklart att kvinnor och män till lika stora delar väljer att vara hemma med små barn. Därför skulle "föräldrapeng" (eller andra, liknande lösningar) bli något som slog mot det arbete för jämställdhet mellan könen som jag och många med mig drivit under så många år. Kvinnor som "är hemma" drar ned kvinnolöner - och det drabbar alla kvinnor.
Mer allmänt konserverar ett system där insatser som leder till att kvinnor "är hemma med barn" förekommer den maktstruktur samhället uppvisar i ett könsperspektiv; strukturer där det manliga är norm och "fint" medan det kvinnliga är "mindre fint" och alltid underordnat det manliga.
Och det samhället vill jag bort ifrån. Lyckligtvis vill många andra också det.
Kommentarskriverskan, Lena H H-kas, väljer (förstås) att försöka tippa en verklighet upp och ned genom att använda ett irrelevant "bak-och-fram"-språk:
Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle.
Hon skriver det som fortsättning på sin tidigare mening:
Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med.
Så här är det dock: ett patriarkalt system är ett system som det jag beskriver ovan - där det manliga är norm och där män har makt (inte minst över kvinnor) och detta till en inte oväsentlig del beroende på att män har jobb och också har bättre jobb och bättre löner. Detta är det gängse språkbruket.
Ibland kan människor välja att omdefiniera ord, på sätt som Lena H H-kas gör, i sin kommentar. Ett exempel på det är när man i det före detta Sovjet kallade den officiella tidningen "Pravda" ("Sanning").
Men sådant där är ingenting för oss som tror på demokrati.
Ja, vi lever i en demokrati - och de som vill tillbaka till ett "hemmafrusamhälle"/som vill bevara de könsliga maktstrukturer vårt samhälle består av/som vill finnas kvar i ett system där kvinnor framträder som de som alltid vårdar andra och alltid sätter sina egna behov och intressen efter andras - de röstar rimligen på till exempel Moderaterna, med företrädare som
Karin Yngman
Vi andra röstar rimligen på andra partier.
Jag vill avsluta den här blogposten med två saker:
I en tidigare blogpost skrev jag om en artikel som Rebecca U Thidell hade skrivit. I den artikeln kunde man läsa kloka ord om vissa kvinnors naivitet. Rebecca U Thidell skrev ungefär att vad gör en kvinna som varit hemma med barn den dag då mannen inte längre vill leva med henne? Där står hon utan utbildning och utan jobb. "Jag säger bara 'Lycka till!'", skrev Rebecca U Thidell.
Och det där kan ju inte påpekas nog många gånger! Varifrån vissa kvinnor får sin naiva tro på att "hennes man" alltid skall vara "hennes" - och vilja "stanna" hos "henne och barnen"...vem vet? Hur som helst har en sådan tro ingenting med verklighet att göra.
Jodå - jag tror visst på livslång kärlek. Men en förutsättning för sådan, är jag övertygad om, är att parterna känner sig helt jämlika och har lika stor makt i förhållandet. Och som jag skrivit tidigare: vi kan gilla det eller inte men makt heter pengar. I vårt pekuniära samhälle.
Så inte minst ur barnens perspektiv; ur perspektivet att barnen i större utsträckning än idag (med alla våra skilsmässor) måtte få behålla båda sina föräldrar under sin uppväxt - är det viktigt att vi får ett jämställt samhälle.
Sist:
Tycker man att dagis är en dålig lösning för barn - så skall man förstås istället vara för delad föräldraledighet; vara för lagförslag som föreslår sådan.
Så skrev jag i den blogpost där jag nu hade fått den här kommentaren. Det är viktiga ord. I ett system där vi uppnått att mammor och pappor tar lika mycket hemmaansvar för barn, då kan vi nämligen börja diskutera hur vi skall gå vidare med frågor om barnomsorg...
<< Home