Carinas Blog

Sommaruppehåll

2005-06-09T15:20:00.000+02:00

Som vanligt under sommaren gör jag annat än att blogga. Läsare tillönskas en glad sommar, således - och så ses vi förhoppningsvis i höst.

Eftersom jag inte har någon lust att behöva titta till bloggen under sommaren tas också kommentarsfunktionen ned. När jag börjar blogga igen till hösten, kommer åter alla kommentarer att finnas där.

Än en gång: ha nu en underbar sommar!

HELA intervjun, tack!

2005-05-27T17:23:00.000+02:00

SVT har idag lagt ut tre oklippta minuter ur den numer så kända intervjun ur programmet "Könskriget, del 2" ("Dokument inifrån") - den där Ireen von Wachenfeldt säger "män är djur". Med detta har SVT (om jag förstått saken rätt) velat "visa" att man inte gjort det

ROKS

påstår att man gjort: diskuterat annat än ROKS/Ireen von Wachenfeldts egen uppfattning i frågan huruvida "män är djur" samt kört en "utmattningstaktik" mot intervjuoffret för att få de svar man ville ha.

Se gärna

min blogpost från igår

--------------

SVT har verkligen lyckats visa något - nämligen att ROKS haft helt rätt när man hävdat att det som diskuterades vid intervjun var det så kallade "SCUM-manifestet" - och ingenting annat. Det är inte ROKS eller Ireen von Wachenfeldts egna åsikter som diskuteras. Av de stackars tre oklippta minuter av intervjun vi nu fått ta del av (eftersom SVT, halleluja!!!, på nåder och för en gångs skull, alls bifallit önskemål som kommer från människor som ser och hör det man producerar) framgår detta tydligt:

Mer material från Roksintervjun

Nu vill vi se ännu mer! Vi vill se hela intervjun - från det att Evin Rubar kliver in hos Ireen von Wachenfeldt och sätter igång sin grillning till det att hon kliver ut! Ty:

En av de frågor som uppstod har alltså besvarats av SVT - det var "SCUM-manifestet" och ingenting annat som diskuterades vid intervjun. Men kvar står frågan om intervjuobjektet också hetsats? Är det som ROKS också påtalat, att Evin Rubar kört en "utmattningstaktik" vid intervjun, lika sant som att det var "SCUM-manifestet" och inte ROKS/Ireen von Wachenfeldts egen uppfattning om män som diskuterades? Den frågan har vi inte fått svar på. Och vi kan inte få svar på en sådan fråga genom att få ta del av tre minuter oklippt intervju. Vi måste få se hela intervjun - i oklippt skick! (Även om jag, personligen, redan, av de tre oklippta minuterna, stärks i min misstanke om att hets kan ha förekommit - man hör till exempel hur Evin Rubar oupphörligt frågar om man från ROKS sida "hyllar" de åsikter som framförs i recensionen av "SCUM-manifestet" - frågar, frågar, frågar - och frågar igen.)

Dessutom har nya frågor väckts! I de tre oklippta intervjuminuter vi nu sett, ser man Ireen von Wachenfeldt svepa med handen mot ROKS tidning som ligger uppslagen på bordet mellan henne och Evin Rubar. "Det här", säger Ireen von Wachenfeldt flera gånger - och sveper med handen mot tidningen. Vad åsyftar hon? Exakt vad i det som står i tidningen som ligger uppslagen mellan henne själv och Evin Rubar tänker hon på? Kan det vara så att det står mer i artikeln hon visar med handen på; kan det vara så att där förs allmänna resonemang som hon avser? Kanske. Men för tittaren kan det lätt framstå så att det enda hon åsyftar är meningen "män är djur".

Och så säger Ireen von Wachenfeldt en annan intressant sak också. I de tre oklippta minuterna hörs följande:

E.R: Att det är...att män är djur och maskiner och vandrande dildos, står du för det?

I.W: Ja, det står jag för.

Vad menar Ireen von Wachenfeldt - vad är det hon "står för"? Åsikten, per se - eller det faktum att recensionen funnits i ROKS tidning?

De här frågorna vill jag ha svar på!

--------------

Vi som bett om att SVT måtte publicera intervjun där Ireen von Wachenfeldt säger "män är djur" har sagt och skrivit: publicera hela intervjun i oklippt skick. Det har SVT inte gjort. Man har "bjudit" på tre (tre!) oklippta minuter.

Kanske trodde man verkligen att man skulle komma undan med det; att folk skulle köpa att man nu hade "visat" att man inte gjort fel, nödvändigtvis? Tyvärr blev det inte så. Tvärtom lyckades man visa att ROKS invändningar stämmer. Och så väckte man ännu mer nyfikenhet; det började lukta ännu mer av begraven hund.

Jag tror att det även för SVT:s egen skull är bäst, i nuläget, att man visar hela intervjun. Som sagt - det enda de nu visade tre oklippta minuterna klarlagt, är ju att ROKS haft rätt när man hävdat att det inte var Ireen von Wachenfeldts och ROKS egen uppfattning om män som diskuterades. Det borde alltså ligga i SVT:s eget intresse att ta det sista steget:

ge svenska folket hela intervjun - för en opartisk bedömning.

--------------

Redan igår när jag skrev om det här, tänkte jag att jag kanske även borde ha berört annat i "Dokument inifrån":s "Könskriget". Det har blivit ett väldigt fokus på just "män är djur"-intervjun - och det pratas och skrivs lite om annat i "Könskriget" som också rimligen bör utsättas för granskning. Men jag visste och vet att allt det här kommer att diskuteras under en längre tid. Ingenting kommer att glömmas bort - vi har tid på oss att reda ut allt det här ordentligt. Frågan kommer att tas upp många gånger.

Men det är viktigt att granska många olika saker i och kring "Könskriget". En som inte glömmer det är Ulrika Kärnborg, på DN. Hon skriver idag:

SVT-bluff om kidnappning

Jag har läst den här artikeln mycket noga och tycker att den är bra. Den tar också upp saker jag själv försökt uttrycka: hur saker hänger ihop och att reaktionära vindar blåser från många olika håll i vårt samhälle just nu.

Ulrika Kärnborg har förstås fått sig en rejäl känga av Evin Rubar. Rubar talar om Kärnborgs artikel i termer av "vansinne", minsann.

Men då börjar jag le! "Vansinne", kan man tänka. Kanske "sinnessjukdom"? Jag ler brett - ty den här typen av anklagelser, dem känner jag igen. De förekom redan på den gamla goda tiden, i det före detta Sovjet. De som inte tyckte som regimen - de var "sinnessjuka". Saken känns igen. Och när den saken visar sig - brukar den betyda att argumenten tagit slut. Låt oss se nu, om det stämmer i det här fallet också.

--------------

Nåväl (och till sist) - om nu SVT inte skulle visa hela "män är djur"-intervjun i oklippt skick, så kanske vi kan få klarhet i vad som hänt ändå? Kanske, ty Ireen von Wachenfeldt har minsann blivit

polisanmäld.

Men så bra då. Då kommer sanningen förhoppningsvis fram under alla omständigheter.

Vad är SVT rädda för?

2005-05-26T18:41:00.000+02:00

Det har gått några dagar sedan del 2 av programmet

Könskriget

("Dokument inifrån") sändes för första gången. Idag 16:25 sändes en repris och på lördag 12:30 kan man också se programmet en gång till.

Se det - om du inte redan gjort det! Och tänk sedan:

Det blåser reaktionära vindar i vårt samhälle just nu, minsann. Man måste sätta in saker i sitt sammanhang; se att saker hänger ihop. På så sätt är det ingen slump att vi samtidigt, just nu, ser ständiga artiklar som förespråkar en återgång till ett "hemmafru"-samhälle, läser och hör om hur vissa politiska företrädare vill sänka ersättningar inom olika trygghetssystem vårt välfärdssamhälle byggt upp - samt får syn på Evin Rubar i TV-rutan, när hon frenetiskt försöker slå

ROKS

sönder och samman.

Och jag väljer att lägga samma länk som jag lade i förra blogposten:

Jan Guillou om Evin Rubar

och skriver att jag antar att det här handlar om en kvinna som helt enkelt vill göra en snabb journalistisk karriär och som är beredd att utnyttja stämningslägen som för tillfället rådande politiska strömningar sanktionerar och göra det i en synnerligen oetisk journalistik - för att uppnå just det målet. Det är så jag uppfattar saken.

Men i länken ovan: läs gärna kommentarerna som skrivits till Guillous artikel, inte minst den av Ulf Björkman, "Hur hanteras frågan om genmäle?". Och detta är centralt:

Vi vet förhoppningsvis, de flesta av oss, vid det här laget, vad som orsakat det största ramaskriet efter det att "Könskriget, del 2" sänts - Ireen von Wachenfeldt, ordförande ROKS samt ROKS styrelse, hörs i programmet säga att "män är djur".

De flesta av oss studsar rimligen inför ett sådant uttalande. Och om vi inte tänker efter ordentligt - om vi bara godtar det som sägs i ett TV-program, skrivs i en sensationistisk kvällstidningsartikel eller vrålas ut på lösnummerkåta löp - så kommer vi att gå i den fälla som vi var tänkta att gå i:

Vi kommer att tro att det sagda eller skrivna nödvändigtvis var sant.

Men det finns många sätt att vrida och vända på saker - klippa hit och dit i intervjuer, plocka lösryckta meningar ur sitt sammanhang. Det är också just vad som skett i "Könskriget, del 2", enligt ROKS. Jag lyssnade på "Studio Ett" (SR P1) härom dagen, där både Ireen von Wachenfeldt och Evin Rubar intervjuades apropå det som hänt. Och intervjuaren konstaterade snabbt att här står ju ord mot ord.

Ireen von Wachenfeldt säger att uttalandet "män är djur" ryckts ur sitt sammanhang och därför inte framstår på rätt sätt i "Könskriget, del 2". Hon och Evin Rubar hade talat om en recension som funnits i ROKS tidning; en recension av det så kallade "SCUM-manifestet", skrivet av Valerie Solanas. I "SCUM-manifestet" står just ”Att kalla en man ett djur är att smickra honom”. Denna mening har återgivits i ROKS recension av samma manifest. Och Ireen von Wachenfeldt påtalar gång på gång i "Studio Ett" att det är denna recension hon och Evin Rubar diskuterat och att hennes uttalande "män är djur" hör hemma i det sammanhanget - som en slags förståelse av hur en kvinna (Valerie Solanas) som i sanning fått extremt tråkiga erfarenheter av det manliga könet i bitterhet kan känna. "Män är djur", säger Ireen von Wachenfeldt (också gång på gång), är inte en uppfattning som präglar ROKS som organisation och det är heller inte hennes egen uppfattning.

Evin Rubar bemötte egentligen aldrig detta direkt, i "Studio Ett". Ändå påstod hon att det Ireen von Wachenfeldt nu försökte säga inte var sant.

Som sagt kommer alltså ord att stå mot ord.

Och då, rimligt, önskar ROKS helt enkelt, på sin hemsida, att SVT lägger ut hela intervjun, i oklippt skick, så att varje människa kan bilda sig sin egen uppfattning om vad som egentligen sagts:

ROKS uppmanar SVT att lägga ut hela intervjun på sin hemsida, så att tittarna får chans att bilda sig en egen uppfattning.

En ganska hemul begäran, inte sant? En mycket hemul och rimlig begäran, om vi vill att journalistik skall vara seriös - om vi vill ha en journalistik som undersöker förhållanden förbehållslöst men aldrig rädes att låta en motpart komma till tals! Aldrig någonsin rädes sanningen!

Men SVT kommer förmodligen aldrig att tillmötesgå ROKS begäran. Evin Rubar sade i "Studio Ett" att det inte är hon som "bestämmer" detta. Nej, det är väl klart att det inte är - "bestämmer" gör garanterat andra (som befinner sig långt ovanför Evin Rubar, i en hierarki!). Och dessa "andra" (eller skulle man kanske kalla dem "beställare"?) finner eventuellt ingen som helst anledning att låta oss som sett de två delarna av "Könskriget" få tillgång till allt det material som SVT själva haft tillgång till, när programmen gjordes?

-------------

I den kommentar av Ulf Björkman jag skriver om ovan, kommentaren till Jan Guillous granskning av Evin Rubars sätt att arbeta, står det:

Inte lär man ta upp vad som hände sen med alla de människor vars liv man slagit i spillror för att nå nominering till Stora journalistpriset. Paradoxalt nog ger man sig ut för att vara småfolkets försvarare gentemot makthavarna. Att då offra ett och annat småfolks liv är försumbart.Det enda som återstår för offren är cyberrymden…

Sanna och viktiga ord. Och kopplat till vad som hänt nu, är det bara att konstatera att "Dokument inifrån", med sina två delar av "Könskriget", allvarligt skadat kvinno- och tjejjourerna runtom i landet; samlade under paraplyet ROKS. En kvinnojour har redan lämnat ROKS. Flera kommuner runtom i landet överväger att dra in sina bidrag till ROKS.

Om nu allt detta hade inträffat som en konsekvens av en seriöst undersökande journalistik - så hade jag inte sagt ett ord om det. Men det är inte vad som hänt.

-------------

Förlorare i hela den här affären är förstås alla kvinnor och män som strävat och kämpat (och ännu strävar och kämpar!) för ett på sikt jämställt samhälle - ett samhälle där kvinnor och män är precis lika mycket värda, tjänar lika mycket, tar hand om den gemensamma avkomman till lika delar. Ett samhälle som gjort sig av med det patriarkat som idag präglar det; gjort sig av med den skiktning som ROKS mycket riktigt benämner "könsmaktsordningen" - att det finns en alltid närvarande överordning av det manliga och en underordning av det kvinnliga idag. Och som gjort det genom att alls se det som också kritiserades så hårt i "Könskriget": att mäns våld mot kvinnor bara är ett av många uttryck för könsmaktsordningen; att våra ojämställda samhällsstrukturer inte är individproblem som skall "behandlas" bort, i första hand.

Jovisst - den frågan kom ju också upp på dagordningen i "Könskriget": är det inte bra om män som slår får "behandling"? "Nej", säger ROKS - och står för den uppfattningen - "inte i första hand". Att män slår kvinnor är bara ett av många uttryck för könsmaktsordningen. Andra uttryck för samma sak är den ständigt ökande sexualiseringen av det offentliga rummet - eller det allmänna förakt du som kvinna kan stöta på var och när som helst: om du skriver något som inte uppskattas av någon man, om du råkade vara klädd på fel sätt, i en mans ögon, om du hade fräckheten att tycka något om något...och omedelbart blir kanske "hora" eller "ful" eller..."en (fräck) fitta"!

-------------

Men nej - det är inte ROKS (och inte min heller) uppfattning att man bäst "vårdar" bort vårt ojämställdhetsproblem. Och vad det egentligen betyder framstår klart om man tillämpar den så ofta kloka principen: "vad skulle motsatsen betyda":

Om till exempel ROKS såg ojämställdhetsproblematiken, till exempel mäns våld mot kvinnor, som ett vårdproblem - skulle man verkligen se män som djur! Som någon form av degenererade varelser; ett slags naturens misstag? Perverterade avarter av homo sapiens, ständigt i behov av terapi för att alls fungera!? I varje ny generation av män uppstår ett förnyat vårdbehov? Javisst - så skulle det vara och bli om man trodde att det var och är något "fel" (som kan "behandlas" bort) på en man som till exempel slår. Varför, nämligen, annars, finns idag alls män som slår? Skulle vårdinsatser av idag påverka ännu icke födda män? Knappast...och så är slutsatsen klar - det manliga könet, per se, kräver ständigt pågående vårdinsatser.

Dessbättre är inte detta ROKS bild av män. ROKS bild är istället att vi alla är en del av patriarkatet - och det är den patriarkala strukturen i sig som leder till ett ojämställt samhälle och till att män behandlar kvinnor illa.

Och därför väntar vi nu alla på att få ta del av allt material Evin Rubar knepat och knåpat med, på SVT:s "Dokument inifrån"-redaktion...

Dokument inifrån

2005-05-21T15:33:00.000+02:00

Det har skrivit och bloggats mycket om "Dokument inifrån" och programmets två delar långa miniserie

Könskriget

som påstås granska

ROKS

Och diskussionerna har varit och är rimliga - handlar "Dokument inifrån" alls om ROKS?

När andra redan har uttryckt så väl och bra vad man själv tänker, finns ingen anledning att själv skriva ned samma sak. Därför kommer jag här bara att länka till några olika bra artiklar i ämnet som jag hittat genom att googla.

Evin Rubar heter den journalist som gjort "Dokument inifrån"-programmen som säger sig granska ROKS. Hur hon arbetar (och eventuellt varför) tycker jag att Jan Guillou beskriver bra:

Med kameran under slöjan

"Yelah" har tagit upp frågan:

Roks rasar mot Dokument inifrån

och från den sidan länkas tre artiklar:

SVT:s angrepp på feminism

Kvinnojourer ska självklart ägna sig åt kvinnokamp

När ska Dokument Inifrån granska männens våld?

---------------

Jag missade första delen av "Dokument inifrån; Könskriget del 1". Men idag såg jag reprisen. I morgon sänds del 2.

Jag säger: oseriöst trams. Och länkar enligt ovan.

Uppdrag Granskning - Försäkringskassan

2005-05-17T15:07:00.000+02:00

Det börjar bli intressant! Att förstå och sätta sig in i Försäkringskassans sätt att arbeta känns...spännande? Att få ihop en logik avseende Försäkringskassans sätt att resonera blir en i sanning grannlaga uppgift.

Och märklig!

--------------

Här börjar vi idag; vi skissar ett scenario hämtat ur verkligheten:

En pappa har under en mycket lång tid inte fått träffa sitt barn (som han har gemensam vårdnad om tillsammans med en expartner). Anledningen är att expartnern blivit svartsjuk på en ny kvinna pappan träffat - och motarbetat att mannen får umgås med sitt barn.

Nåväl - men så får mannen ett beslut om så kallat underhållsstöd, från just Försäkringskassan: han skall betala för barnet han inte får träffa eftersom hans expartner ansökt om det. Försäkringskassan har bestämt att bevilja expartnern sådant stöd och nu kräver man pappan på pengarna.

I beslutet finns ett utdrag ur lag 1996:1030; den som reglerar underhållsstöd. Jag citerar:

Enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd lämnas stöd om föräldrarna inte bor tillsammans och barnet bor och är folkbokfört hos boföräldern (3 §). Boföräldern skall också bo här i landet och om barnet är under 18 år vara vårdnadshavare för barnet (3 §). Stöd betalas ut om den bidragsskyldige föräldern inte i rätt ordning betalar underhåll med ett belopp som motsvarar stödet eller på annat sätt ser till att barnet får motsvarande underhåll (4 §).

En omedelbar kontakt tas med Försäkringskassan efter det att beslutet överklagats:

- Hej, jag tänkte bara höra hur ni bedömer sådant här. Det står ju uttryckligen i lagrummet ni arbetar med, det här som ni själva refererar till i beslutet, att underhållsstöd skall inte beviljas om ytterligare underhållsskyldig förälder på annat sätt ser till att barnet får motsvarande underhåll? I det här fallet blir det intressant - hur skall en förälder som vill försörja sitt barn till den del som ankommer på honom kunna göra det om han inte får träffa sitt barn?

- Vi går ju på folkbokföring, då.

- Folkbokföring? Men den visar väl inte om en förälder får träffa sitt barn?

- Om det finns en vårdnadstvist mellan föräldrarna så får man vända sig till familjerätten!

- Familjerätten? Familjerätten inom socialtjänsten, menar du?

- Ja.

- Men de jobbar inte med lagrum. De arbetar med frivilliga överenskommelser. Jag undrar hur ni tillämpar lagen!

- Vi går på folkbokföringen!

- Jo, det har du redan sagt. Men om jag frågar så här då: kräver ni något av den som ansöker om underhållsstöd?

- Kräver?

- Ja! Kräver! Alltså att ni till exempel, som i det här fallet, avslår ansökan med motiveringen att barnet får sin försörjning om det bara är hos den andra föräldern halva tiden?

- Varför skulle vi göra det?

- För att någon form av normal sans och balans skall finnas i era bedömningar? Eller, om du så vill, för att ni skall följa den lag ni själva refererar till?

- Vi kan ju inte veta om det finns tvång och så....med i bilden!

- Nej, naturligtvis inte. Men undersöker ni det om den som krävs på pengar berättar att det finns? Och kan visa det, bland annat genom vittnen?

- Nej....

- När som i det här fallet polisutredning pågår?

- Nej....

- Och den vårdnadstvist som precis dragit igång, inbegriper ni den i bedömningen? Att det krävts rättsliga åtgärder för att pappan nu äntligen skall få sitt barn till sig? Att han tvingats till det för att kunna försörja sitt barn? Eller kommer ni kanske till och med att begära underhållsstöd när han förhoppningsvis fått ensam vårdnad om sitt barn? Eller kommer ni tvärtom att kräva återbetalning från mamman, som fått underhållsstöd genom att ljuga? Eller för den delen bostadsbidrag, tidigare!

- Bostadsbidrag?

- Javisst! Pappan tog kontakt med er för ett bra tag sedan, för att berätta att mamman fuskade med bostadsbidrag! Men det kanske inte ni som håller på med underhållsstöd bryr er om? Det är liksom olika avdelningar?

- Jo...

- Jo? Skall det vara så, tycker du?

- Man får se om överklagandet går igenom!

- Javisst. Men jag vill gärna förstå exakt hur ni arbetar?

- Som sagt - man får se om överklagandet går igenom!

--------------

Jag, Carina, ser all anledning i världen att gräva vidare i det här. Imorgon skall jag försöka få tag i någon press-, informationsansvarig eller dylikt, på Försäkringskassan. Och så får vi se om Försäkringskassan förstår att bloggar nuförtiden är en inte oväsentlig del av opinionsbildningen.
Kanske får jag svar på mina frågor; kanske inte.

Hur som helst är frågan extremt angelägen att blogga om, i mina ögon. Hur i hela fridens namn skall vi kunna få ett jämställt samhälle så länge pappor bemöts och tvingas ha det så här?! Jag har skrivit det många gånger:

Jag vill ett jämställt samhälle, där det systematiska prioriterandet av det manliga könet försvinner. Lika viktigt är att män får samma skyldigheter och rättigheter som kvinnor: halva föräldraledigheten öronmärkt åt pappan, till exempel. Och så bort, bort, bort med sådana dumheter som den här blogposten idag handlar om.

Det är dags för Uppdrag Granskning - Försäkringskassan, här i Carinas Blog....

Hemmafruhypen och kopplade företeelser

2005-05-13T17:25:00.000+02:00

Den 21 mars i år skrev jag en blogpost:

hemmafru.se?

Jag skrev posten ganska förvånad över att åsikter som hade framförts i en tidning ännu existerar.

Men sedan dess har många tragiska tecken dykt upp på att en hemmafruhype kommit. Ett är det jag bloggade om den 30 mars:

Bakåtsträvarna

Så: "hemmafrun" är "inne" - och andra företeelser som i alla fall jag menar hänger ihop med varandra är också "inne". I hemmafruhypens Sverige 2005. Annat är "ute" - saker många av oss jobbat för i decennier är "ute". Vi verkar gå kräftgång i samhällsdebatten. Och tonen är extremt aggressiv från personer som nu höjer sina röster för en återgång till en gammal ordning. (Våldsamhet och aggressivitet verkar för övrigt vara just honnörsord som väl beskriver dessa människor - det visar min blogpost idag; mer om det strax.)

Demokratin skall alltid hållas högt. Och därför får vi väl helt enkelt vänta och se vad nästa års val leder till:

Om det svenska folket väljer att fortsätta den lika sträv- som mödosamma (men värdefulla) vandringen mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle.

Eller om ett individperspektiv blir det som kommer att odlas - ett samhälle där till synes "starka" (men i själva verket förstås mest ensamma och utlämnade) människor skall kämpa var och en i sin lilla "privat helgade" vrå.

Som sagt: olika saker och olika åsikter hänger ihop - det visar historien oss. På så sätt skriver jag:

I den här blogposten jag skrev den 21 mars länkade jag till en sajt: hemmaforaldrar.se. På den sajten surfade jag lite då och jag hittade en artikel jag log lite skevt åt:

http://www.hemmaforaldrar.se/elise.html

Artikeln handlar om en Elise Claesson, som valde att vara "hemma med sina barn". Och i artikeln citeras hon:

- Att få leva ut min moderlighet har gett mig personlig tillfredsställelse och sparat mig mycket, både fysiskt och psykiskt, säger hon i en öppenhjärtig intervju med Världen idag.

"Få leva ut sin moderlighet" - det är vad hon vill, Elise Claesson.

Samhället skall inte lägga sig i vad hon gör med "sina" barn? Barn är föräldrars ansvar? Föräldrar vet vad som är bäst för "deras" barn?

Känns tongångarna igen?

Jag förstår mycket väl (det har jag gjort hela tiden) varför en del människor inte vill att samhället skall lägga sig i hur deras barn har det. Men det känns skönt att kunna visa svart på vitt hur det ser ut (samtidigt som det förstås är djupt beklämmande att se så fruktansvärda saker i tryck). Nu står det helt klart vad Elise Claesson menade med "leva ut moderlighet"...och förmodligen menar hennes meningsfränder ungefär samma sak med sitt snack om att de vill kunna vara hemma med sina barn. Som "hemmafruar".

Vad skriver jag om nu? Jo - samma Elise Claesson som jag berättar om ovan har nu figurerat i dels Svenska Dagbladet:

Proffsen vill inte ingripa

och dels i Aftonbladet:

”Boxa barn – det förstår de”

Svenska Dagbladet låter henne utan vidare komma till tals. Aftonbladet har en annan inställning...

Och det hon sagt är helt enkelt att hon tycker att ungar skall ha spö. Barn skall ha stryk. Det finns ett "gott våld" - som barn bör få känna av när det passar Elise Claesson och hennes "hemmafrukollegor" (med tillhörande "försörjare").

---------------

Som sagt - olika saker hänger ihop och vissa människor återfinns genom historien i vissa med varandra förbundna sammanhang. Här kan man hitta Elise Claesson igen:

Föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid

Jag läser på den sidan:

"När ord inte räcker måste man ta till våld"

Det, ungefär, skriver Elise Claesson i en ledare i dagens nummer av Svenska Dagbladet och syftar på att föräldrar kan behöva gå fysiskt till väga när barnen vägrar lyssna. Läs hennes alster här!

Redan nästa dag blev det en reaktion i Aftonbladet. Den kan du läsa här!

Claesson tar en stor risk genom att ta upp detta ämne. Jag får uppfattningen att hon vill fokusera på de effekter som den antiaga-lagstiftning, som Sverige var först i världen med att införa, inneburit för föräldrars och barns relationer, men befarar att det politiska etablissemanget kommer att försöka misstolka och svartmåla henne som en barnsadist. Jag kan bara hoppas att hon kommer att kunna värja sig. Det är frågeställningen värd.

Sedan ler jag skevt igen. Det sista stycket har ändrats sedan jag läste igår. Jodå - igår stod där att det var bra att Elise Claesson hade sagt det hon gjort. Idag står det något annat?

Har någon webmaster fått kalla fötter? Har man förstått att man avslöjat sig - visat vem man verkligen är?

---------------

Vissa saker och vissa människor har alltid gått hand i hand med varandra. De har alltid sett likadana ut, betett sig likadant och sökt varandras sällskap. Hittills i världshistorien har vi andra bekämpat dem och kunnat fortsätta vår väg framåt.

Låt oss hoppas att det slutar så den här gången också.

"En blond negress från Värmlands huldreskogar" - finns ej mer

2005-05-13T13:31:00.000+02:00

Monica Zetterlund

är död.

Identifieringen av den döda kropp som hittats vid en lägenhetsbrand i Stockholm är inte klar. Men med allra största sannolikhet är det Monica Zetterlund som dött - i sin egen lägenhet.

Det finns inte så mycket för mig att skriva; jag vill mest bara att Carinas Blog skall skriva något om detta. För Monica Zetterlund tyckte jag mycket om, precis som så många andra gjorde. Hon var en gudabenådad artist med en fantastisk karisma.

Om det nu är Monica Zetterlund som är död - så tack för alla fina visor och vackra tolkningar. Sångerna lever kvar.

Uppdatering:

Jo, det är Monica Zetterlund som är död - jag ser att DN uppdaterat informationen i länken ovan. Så tragiskt - men, som sagt, all vacker sång lever kvar.

Talibanskratt

2005-05-12T19:14:00.000+02:00

Något sent ute läser jag äntligen Gudrun Schymans så beryktade "talibantal". Läser det i sin helhet, alltså. De mer centrala delarna i talet, dem det blev ett sådant hiskeligt hallå kring, har jag förstås tagit del av för länge sedan.

Jag läser det eftersom vi kom att diskutera det. Vad sade egentligen Gudrun Schyman, på sin tid? Ansåg hon verkligen att svenska män är talibaner? Hävdade hon att "alla män" förtrycker kvinnor?

Nej, det gjorde hon ju förstås inte. Men för att vi skulle få en konstruktiv diskussion letade vi upp talet och läste det tillsammans. Sedan talade vi om det. Och nu bloggar jag om det (ty sannerligen! - särskilt långt har vi nog inte kommit sedan 2002, året då "talibantalet" hölls).

Jag måste skratta (högt!) - åt hur känsligt det verkar vara för många män (och för en del kvinnor) att någon säger rent ut (och jag citerar ur "talibantalet"):

Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.

Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete utgör den materiella basen för klasskonflikten, så utgör organisationen av kärlek den materiella basen för könskonflikten.

Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska sätt som vid redan förstår klasskonflikten.

Bland annat så sa hon - Schyman. "Män som grupp" - titta så ofarligt; ett sådant ofarligt yttrande! Och intelligent. För det är ju så att inom all problemlösningsverksamhet ägnar man sig åt generaliseringar. Goda generaliseringar, syftande och ledande till att mer abstrakta och allmängiltiga resonmang kan föras - resonemang som sedan (i sin tur) ofta leder till att smarta lösningar hittas, på existerande problem. Det finns överallt, till exempel inom matematiken: att sitta och pröva vad "x" kan stå för i en ekvation med en obekant låter sig naturligtvis göras gång på gång på gång. Men enklare (och betydligt smartare) är att ställa upp den generella lösningsekvationen. Analogt kommer vi aldrig att se det könsdiskriminerande mönster vårt samhälle uppvisar - om vi inte delar upp det i grupper av män och kvinnor (alltså "generaliserar" oss bort från att samhället består av individer).

Kanske trodde Gudrun Schyman (uppenbart felaktigt!) att människor som lyssnade till hennes tal skulle ha en större förmåga till abstrakta och analytiska resonemang än de visade sig ha? Jag håller det inte alls för otroligt, eftersom det tycks mig som om intelligenta människor ofta är naiva inför andra och deras reaktioner.

I efterhand försökte hon förklara lite mer av hur hon menat. På så sätt sa hon:

Kärnan i det jag sade handlar om kvinnorörelsens och feminismens enkla men upprörande påstående: kvinnor är systematiskt underordnade män. Så ser det ut, i Sverige och i resten av världen.

Och hon fortsatte:

Att påstå att män förtrycker kvinnor betyder inte att alla män förtrycker alla kvinnor. Inget uttalande om "män" kan vara sant för varje man men det måste vara möjligt att tala om män och kvinnor som grupper.

Och:

För att se vad som behöver göras politiskt måste vi beskriva mönster i samhället som är giltiga för de flesta.

------------

Och sedan, när vi diskuterade vidare, sa en av oss ungefär att "Jamen...om nu sådant här skrämmer bort så många män?!". Och jag sa: "Så låt det bli ett skavsår! Förr eller senare blir det en förhårdnad där skavsåret satt - och ett budskap har förhoppningsvis sjunkit in!".

Allra sist:

När jag googlade efter "talibantalet" så hittade jag ett inlägg hos

JKL Blog

nämligen detta

Fega kvinnor får ingen makt

I den blogposten kan man läsa (om "Feministas"):

Så går det när det är partisekreteraren (Ulvskog) som ska leda ett nätverk. Då måste all policy godkännas av Sveavägen och Rosenbad. Det här är ett initiativ som syftar till att skydda socialdemokraterna i valrörelsen nästa år. Tipset är att Gudrun Schyman kommer att mosa detta nätverk när hon kör igång. Talibantal eller inte, Schyman kan i alla fall sätta viktiga frågor på dagordningen.

Då skrattade jag ännu mer! Amen till det!

Visst är ni sjuk!

2005-05-08T01:31:00.000+02:00

Läkaren Richard Fuchs skrev på sin tid den lite tokroliga boken "Visst är ni sjuk!". En skojig drift med den fullt utbildade hypokondrikern. Och huruvida sjukskrivna människor av idag oftast bara är hypokondriker/goda skådespelare eller verkligen sjuka - det handlar den här blogposten om. Därför känns blogpostens rubrik naturlig.

I förra blogposten skrev jag ju om Moderaternas huvudlösa förslag - att sänka ersättningen i sjukförsäkringen till 65 %. Ja, det är ett hemskt förslag som hårt skulle slå mot långtidssjuka. Har inte människor som blivit sjuka och mår dåligt redan en tillräckligt tung börda att bära?

Men andra än jag verkar ha en annan infallsvinkel till saken. Man fokuserar hårt på att det skulle finnas många fuskare inom sjukförsäkringssystemet. Många människor skulle alltså välja att vara sjukskrivna och långtidssjukskrivna - för att det var så enkelt och praktiskt och slappt och skönt. Så verkar de som förordar den här föreslagna sänkningen av sjukersättningen till 65 % tänka. Och så vill man då, om jag förstått saken rätt, visa slappa typer som antaget bara spelar sjuka att nu är det minsann slut med det roliga: "Ut i arbetslivet med dig, bara - det fixar du!".

Min inställning är en annan; min tro ser annorlunda ut. Jag inser (som väl vem som helst) att det alltid finns bidragsfuskare. Men jag är också övertygad om att de utgör en minoritet.

I förra blogposten uppstod en liten diskussion i kommentarer. Då lade en kille som heter

Henrik

en intressant länk. Länken gick till följande artikel:

"Nio av tio kvinnor i landet förlorar på att yrkesarbeta"

Den artikeln har jag nu läst mycket noga. Och att läsa den känns bra - ty där står mycket av det jag själv försökt föra fram. Det står där - om man tar till sig hela artikeln och inte bara stirrar sig blind på rubriken...

Jag citerar ur artikeln med kursiv stil och lägger kommentarer till det citerade i icke-kursiv stil:

Kvinnor är dubbelt så mycket långtidssjukskrivna som män. Hela 64 procent av kvinnornas diagnoser rör stressrelaterade besvär, utbrändhet eller värk i rörelseorganen.

Inget att förvånas över. Kvinnor av idag är dubbelarbetande, eftersom kvinnor ännu tar det aboslut största ansvaret för hemarbete. Därutöver har vi i samhället inte lyckats riva ned barriärerna mellan typiska kvinno- och mansyrken - och i kvinnoyrken är lönerna låga och arbetet hårt och slitsamt.

I artikeln har man velat lyfta fram vad som kan vara "riskfaktorer för långvarig sjukskrivning". Som sådana nämns:

1) Brist på tillgänglig och adekvat sjukvård

Fullständigt naturligt i mina ögon! Det finns många undersökningar som visar att kvinnor generellt får sämre sjukvård än män. Därtill är förstås besvär av mer diffus natur (läs till exempel "stress", "utbrändhet" och så vidare) mer svårdiagnosticerade. Men titta också här:

Av de kvinnor som stod i kö vid tiden för denna undersökning väntade flertalet på att få komma till en ortopedspecialist. Att väntetiderna kan bli långa bekräftas av att vid tiden för denna studie stod minst 77.000 personer i Sverige i kö till ortopedmottagningar för utredning.

Kvinnoyrken, som sagt, är ofta tunga yrken...

2) Bristande närvaro på arbetsplatsen. De sjukskrivna kvinnorna har svag förankring på arbetsmarknaden och arbetsplatsen och har haft lägre total närvaro på arbetsplatsen under sitt yrkesverksamma liv. Detta har lett till att deras yrkeskvalifikationer inte längre stämmer med arbetets krav och till att de förlorat i inflytande och i hög grad upplever bristande kontroll i sitt arbete.

Det här försökte jag själv lyfta fram i kommentarsdebatten i förra blogposten. Det är förstås centralt - människor som upplever sig som maktlösa på sitt arbete mår dåligt på sitt arbete. Vidare under den här punkten skrivs det:

De långtidssjukskrivna kvinnorna lever i större utsträckning än de friska under mer traditionella könsroller och är mer fokuserade på sin familj och på sina barn. De har i större utsträckning haft huvudansvaret för hushållet och skötseln av barnen. De har fler barn, fick barn tidigare och har i större utsträckning varit deltidsarbetande under fler år.

Viktigt. Vikten av att vi får ett jämställt samhälle framträder med all önskvärd tydlighet. Kvinnor "halkar efter" i arbetslivet när de lever i könstradtitionella förhållanden och stora delar av sin yrkesverksamma tid arbetar deltid (förmodligen för att kunna ta ett större ansvar för barn och hem än mannen). Detta i sig skapar förstås ohälsa hos kvinnor; känslor av stress, ovälbefinnande och så vidare.

3) Inlåsta kvinnor. Hälften av de långtidssjukskrivna uppger att de skulle vilja byta till annat arbete, en femtedel anger att de skulle kunna arbeta nu om arbetet anpassades till dem och 26 procent (!) anger att de skulle kunna arbeta nu om de fick en annan arbetsgivare. Så gott som alla långtidssjukskrivna, 93 procent, säger att de vill börja yrkesarbeta igen.

Där ser man! Så var det alltså med oviljan att arbeta...

Längst ned i artikeln kommer punkten:

4) Bristande ekonomiska incitament. De ekonomiska incitamenten till yrkesarbete är svaga för de kvinnor som är långtidssjukskrivna. Skillnaden i nettobehållning mellan inkomst från yrkesarbete och sjuk-ersättning är liten, särskilt för lågutbildade kvinnor med låga löner.

Jomen. Det är en av fyra punkter och den punkten är heller inte skriven så att artikelförfattarna förefaller ha inställningen att kvinnor allmänt skulle vilja fuska. Det handlar mer om att en kvinna i ett typiskt låglöneyrke, utbränd, stressad, med dåligt självförtroende, ojämställd och med det huvudsakliga ansvaret för barn och hem väl sjukskriven kan stationeras i en långtidssjukskrivning även av ekonomiska orsaker. Notera att punkten kommer sist.

Notera också att en rimlig tanke kan vara att kvinnolöner bör höjas...

-------------

Varför DN valt att rubriksätta en i mina ögon bra och seriös artikel enligt något slags iögonenfallande kvällstidningsmetod - vet jag inte. Varför en del människor väljer att fokusera på samma kvällstidningsrubrik mer än på artikelns innehåll - vet jag inte heller.

Läs gärna artikeln i sin helhet. Den talar ett tydlig språk om hur illa människor, ofta kvinnor, far i dagens Sverige...

Den är mycket, mycket läsvärd.

Tid att blogga - tid att säga som det är

2005-05-05T13:47:00.000+02:00

Äntligen sitter jag här och bloggar igen. Skönt!

Härom dagen hittade jag en så bra blogpost, nämligen den här:

Arbetslösa pissade på Reinfeldt

Det jag tycker är så skönt med den här blogposten, är rakheten i den. En bloggare,

kashimashita

säger rätt upp och ned som det är. Och sådant tycker jag att vi har alldeles för lite av i Sverige. I Sverige skall man vara "artig" - men är det i helt fel sammanhang och på helt fel sätt.

Att våga ta bladet från munnen om vad olika politiska företrädare egentligen pysslar med är viktigt! Ett exempel:

Kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson fick mig alltid att rysa! Mannen kunde sitta i TV och vara så....trevlig att man riktigt såg framför sig hur människor föll för hans...hemvävda? framtoning. Det hela verkade så käckt och mysigt: den gulliga lilla familjen där allt är så välordnat och charmigt - mamma hemma och bullbakande; pappa trygg och stabil i alla väder.

Några rödkindade barn. Sol och sommar. En prunkande trädgård.

Piss off. Människor är inte så där genompräktiga. Människor lever. Människor är inte stela stereotyper i Alf Svenssons (och hans gelikars) "dukkehjem".

Och tack och lov för det!

Det Alf Svensson stod för, egentligen...förstås...hade ingenting alls med gullighet att göra. Han var bara en manschauvinist som skarpt gillade läget att hans fru tog hela ansvaret hemma - så att han kunde sitta och vräka ur sig sin skit i alla möjliga medier. Och så ville han att andra män skulle kunna ha det likadant. Det handlade om makt; om att befästa mäns makt över kvinnor. Om annan makt också (det hela betraktat ur ett mer övergripande perspektiv): starkas makt över svaga.

Det handlade inte om att värna barn och barns välbefinnande. Det var bara paketets omslagspapper. Ingenting annat. Och alla vi som fått några olika presenter under vår levnad vet att i kassen från Konsum kanske det låg något som blev en älskad sak som följde med hela livet; en sak skänkt därför att någon tänkt med hjärtat...medan det i det skimrande vackra och professionellt inslagna paketet från tjusiga NK fanns något visserligen fruktansvärt dyrt...men inte särkskilt talande.

Det var mest bara ett pråligt hölje - det vackra paketet.

Mer om att säga som det är:

I Radio P1 i veckan som gick sa Mikael Odenberg, Moderaterna, apropå moderaternas förslag om sänkta ersättningsnivåer i bland annat sjukförsäkringen:

"Varje morgon vaknar 1,5 miljoner svenskar och går inte till jobbet."

(Möjligen "går inte till ett jobb" - jag minns inte den exakta formuleringen.)

Det handlade alltså om att människor måste få ett "incitament" (moderater kallar det så) att arbeta. Människor arbetar inte idag, verkar Moderaterna mena, därför att incitament saknas. Men om människor får incitament - då blir det andra bullar av! Då, minsann - försvinner sviterna efter slaganfallet som genom ett trollslag! De av hårt arbete utslitna axlarna läker kvickt som fan! Den före detta hemmafrun, numer övergiven av mannen och runt de 50, får ett jobb på direkten - utan den minsta merit!

Bara man får ett sjysst "incitament"?!

Piss off - igen. Vilket otroligt skitsnack.

Nej, förstås är det viktigt att titta närmare på vad Mikael Odenberg egentligen borde ha sagt. Och det han borde ha sagt (om han hade velat beskriva verkligheten) är ungefär:

Varje morgon vaknar 1,5 miljoner svenskar och har inget jobb att gå till. Vissa av dem har ont - några i kroppen och några i själen. Visst finns där alltid några som sniker sig undan medvetet. Men de allra flesta behöver stöd och hjälp, istället för motsatsen. Låt oss diskutera hur vårt i grunden mycket kompetenta samhälle också kan bli ett mänskligt samhälle, där alla får plats. Och där solidaritet ännu är ett honnörsord.

Men så sa inte Mikael Odenberg. Han använde ett annat språk. Och det språket, per se, talar klarspråk.

Öppna paketet från NK - så skall du få se.

Till sist:

I

kashimashitas

blog, som jag började den här blogposten med att berätta om, stod det:

Tycker du att detta är ett onynaserat inlägg och ett angrepp på högern? Välkomna till Kachi Mashitas nya serie om borgarskapet och dess ledare. Vi ska varje dag ända fram till valet nästa år försöka väcka folks ögon kring vad som sker i Sverige och att ett högeralternativ är livsfarligt för landets utveckling.

Jag föll handlöst - därför att rakhet är vackert. Nu är det bara ett drygt år till val i Sverige. Jag, Carina, skall här i min blog försöka dra mitt strå till stacken; försöka göra mitt (allra bästa) för att vi skall slippa en borgerlig regering.

Det är dags att tala klarspråk.

Borttagen kommentar

2005-04-28T19:40:00.000+02:00

Jag har egentligen ingen skyldighet att skriva det här men gör det ändå för tydlighets skull. Observera att den här blogpostens påpekande gäller för en enda kommentarskrivare i min blog (normalt får jag alltid trevliga kommentarer):

Det är alltid okej att föra diskussioner här i min blog. Man behöver definitivt inte tycka som jag för att kommentera här. Tvärtom är det alltid stimulerande och kul när andra kommer med synpunkter på saker jag skrivit (ibland leder kommentarer till skrivna blogposter). Jag kanske inte ändrar uppfattning och det gör säkert inte heller den som kommenterat de flesta gånger. Men att debattera frågor är givande.

Det som aldrig är okej här är att vara otrevlig i kommentar och/eller att skriva långa drapor av irrelevant natur. Sådana kommentarer tas omedelbart bort.

En sådan kommentar har jag alltså just tagit bort.

Handel med minderåriga

2005-04-26T17:28:00.000+02:00

Under en skön utflykt i lördags lyssnade vi på bilradion. Det handlade om minderårigas möjlighet att utan föräldrars godkännande handla, bland annat på internet.

En pappa intervjuades. Hans (minderåriga) dotter hade via internet beställt varor för 1.800 :- hos H&M - utan några som helst problem!

Just den här pappan hade upptäckt dotterns tilltag och stoppat beställningen. Men vad händer när föräldrar inte uppmärksammar en sådan sak?

Lagen är entydig: om en minderårig försöker teckna avtal (ty ett avtal handlar det om; ett köpeavtal) - uppstår över huvud taget aldrig något avtal. Såvida inte förälder (eller annan vårdnadshavare) godkänner den "uppgörelse" som kan ha träffats.

Pappan var "glad" att han hade hunnit stoppa sin dotters beställning. Och det kan man ju på ett sätt förstå, eftersom det var ett praktiskt enkelt sätt att undvika en massa onödiga till exempel telefonsamtal. Men egentligen hade han inte behövt vara "glad". Han hade inte haft några som helst skyldigheter att betala oavsett hur lite han noterat dotterns beställning. Och det hade inte dottern heller haft. De hade bara kunnat skicka tillbaka varororna. Varorna hade kunnat vara använda - det hade inte spelat någon roll.

För det fanns aldrig något avtal. Det kan aldrig uppstå ett avtal när en minderårig försöker teckna sådant utan vårdnadshavares medgivande.

Jag tycker förstås att det var mycket bra att man sände det här radioprogrammet - och jag hoppas att det hade många lyssnare. Men jag tycker också att programmet var förvirrat!

En kvinna från H&M intervjuades. Hon berättade att H&M som företag "inte såg något problem" i att de inte kontrollerade personnummer på beställare. Och så tjatade hon ett flertal gånger om att H&M tog tillbaka varorna "inom två veckor" om de inte var "använda". Programledaren frågade då saker som "Men vad gör man om man som förälder inte upptäckt att ens tonåring beställt varor och varorna redan är använda?". Och H&M-kvinnan drog sin harang en gång till...

Sedan intervjuades en kvinna kunnig inom konsumentjuridik. Och hon försökte säga gång på gång just som det är: att det inte är fråga om huruvida varorna använts eller om huruvida reklamation av beställningen görs inom en viss tid (två veckor, som sagt, tillämpar H&M tydligen) - allt det där är ointressant eftersom det aldrig över huvud taget funnits ett avtal. Frågor om ångerrätt och så vidare blir ju aktuella bara om giltigt avtal tecknats.

Men programledaren lyckades på något sätt röra till intervjun med kvinnan som försökte förklara hur juridiken ser ut. Det var min upplevelse. En i frågorna från början oinsatt lyssnare kan ha fått uppfattningen, misstänker jag, att till exempel företaget H&M, med sin policy som jag berättat om ovan, på något sätt ändå har någon form av "rätt".

Men någon "rätt" har alltså vare sig H&M eller något annat företag som låter minderåriga beställa eller köpa varor.

Bara mycket kort i programmet berördes vad man som förälder/vårdnadshavare skall göra om ett företag vägrar ta rättning i sådana här fall. "Anmäl till Allmänna reklamationsnämnden!" - den meningen uttalades en gång (möjligen två; det skall vara osagt vilket). Ställt i relation till hur mycket det i programmet tjafsades från H&M:s representant och hur förvirrad programledaren föreföll, undrar jag om det budskapet blev det lyssnare minns?

Men anmäla till

Allmänna reklamtionsnämnden (ARN)

är i alla fall vad man skall göra. Och det enda man behöver göra! Några skyldigheter kan aldrig uppstå för vare sig minderårig eller vårdnadshavare. Inga alls. Man behöver faktiskt inte ens betala fraktavgift för tillbakasändning av varor som minderårig beställt eller köpt utan vårdnadshavares godkännande. Man har inga skyldigheter. Man har noll skyldigheter.

För det har aldrig funnits något avtal.

--------------

Men vi pratade mycket om, sedan, varför ett så stort företag som H&M bär sig åt så här?

Jag tror visst att det inom vissa företag kan finnas helt enkelt en okunskap om vilka regler som gäller (hur lagen ser ut). Men inom H&M?!

Jag misstänker att många företag vet exakt vad som gäller - men väljer att låtsas som ingenting. Man är, tror jag, istället väl medvetna om att många föräldrar

1) kanske inte själva vet vilka rättigheter man har; inte vet att man har all rätt i världen på sin sida

och/eller

2) inte orkar bråka med tonåring/företag - utan snällt betalar.

Och det utnyttjar man! Det tjänar man på att utnyttja. Först när någon verkligen ställer företaget mot väggen backar man. Att agera seriöst ur konsumentjuridisk synvinkel är säkerligen ekonomiskt vansinne för företagen. Och då gör man inte det!

--------------

Det är bra att den här frågan aktualiseras. Det är ju så lätt, på internet, att trycka på lite knappar hit och dit - och vips är en beställning på flera tusen kronor gjord. Det tycks allmänt vara alldeles för lätt för unga, minderåriga, att kunna beställa och köpa varor.

Ja, det kan handla om många tusen kronor. Ytterligare en ungdom berättades det om i programmet: en ung kille som utan mammans vetskap hade köpt en mobiltelefon för...håll i er nu: 7 000 spänn!

I det fallet fick mamman den rätt som tillkommer alla föräldrar/vårdnadshavare som inte godkänt en minderårigs köp/beställning så att ett giltigt avtal kunnat uppstå: butiken fick vackert ta tillbaka mobiltelefonen, använd, och betala tillbaka hela summan.

Basta.

Icke-kommunikation

2005-04-23T23:34:00.000+02:00

Med förra blogposten skriven, tänker jag vidare:

Vad händer med dem som inte har råd med en digitalbox? Säg att det handlar om en ensamstående mamma? Hur känns det att behöva säga till sina barn: "Vi har inte råd!". Och få till svar: "Är du inte klok?! Skall vi inte få se på TV?! Alla ser på TV! Jag kommer att bli utskämd!".

Förr fanns det riktigt fattiga barn. Fattiga familjer och fattiga barn. Barn som skämdes och led inför kamrater. Sedan kom något som kallades "folkhemmet". Man bestämde sig för att människor inte skulle behöva känna utanförskap av ekonomiska orsaker. Alla skulle ha rätt till en viss standard.

Men det där folkhemmet verkar det inte finnas mycket kvar av, längre. (Det verkar för övrigt inte finnas mycket kvar av den socialdemokrati som byggde folkhemmet heller.) Klyftorna mellan människor i vårt samhälle ökar hela tiden nu. Igen kan vi läsa om fattiga barn, i tidningarna. Antalet fattiga barn; barn som lever i fattiga familjer, ökar nu hela tiden.

För bara en vecka sedan kom jag att tala lite med en person (som är väl insatt) om saken. Det handlade om att i skolan avstår man ibland från att göra utflykter. Orsaken är att man inte vill att de barn som inte kan få med sig en matsäck hemifrån skall behöva må dåligt.

Så långt har det alltså gått. Så ser det ut i Sverige år 2005.

Vi håller en mycket hög levnadsstandard idag, i Sverige - det gör vi. Bostäderna är bättre än förr. Vi har teknisk apparatur i hemmen som vi inte hade förr. Man skulle alltså kunna säga att även i de hem som är fattiga med svenska mått mätt, är man mycket rik jämfört med många andra länders invånare. Självklart så. Men är det intressant ur den enskilde svenskens perspektiv, särskilt ur det svenska barnets? Är det viktigt när månadens matkonto inte tillåter barnet en matsäck?

Jag ser det på TV och jag hör det i radio: kritiska röster som höjs nu om att vårt samhälle verkar ha accepterat en arbetslöshet på cirka 20 %. Vi verkar ha slagit oss till ro med att en inte oväsentlig del av befolkningen till stora delar förvägras normala levnadsvillkor. För idag betyder arbetslöshet för många att ekonomin blir extremt svår. A-kassa är definitivt ingen självklarhet för alla, för att få sådan måste du ju ha haft en fot inne på arbetsmarknaden någon gång. Det har många unga aldrig haft; inte alla vuxna heller. Och inom socialtjänsten, som blir den instans en arbetslös person utan a-kassa tvingas söka sig till, har man skurit mycket. Det finns förstås vissa regler för hur socialtjänsten skall agera. Men i praktiken följs de inte alltid. Det har inträffat att socialbidragsberättigade personer förvägrats hjälp. Det låter inte klokt - men så funkar det faktiskt idag.

Inte ens om du har jobb är tillvaron säker. Många går på ständiga projektanställningar och vikariat - anställningstryggheten känns inte särskilt hög. Och företagen flaggar allt oftare med krav om att anställda skall gå med på lönesänkningar - annars flyttar man tillverkning utomlands.

-------------

Det finns en fåra av svenskar för vilket allt numer är till. Till denna grupp riktar sig det mesta av marknadsföring. Här har vi de som kan dra fördel av att konkurrensen mellan bredbandsleverantörerna ökar. Här har vi de som kan välja och vraka mellan olika digital-TV-abonnemang. Här har vi de som kan tänkas vilja köpa den senaste 3G-telefonen.

Här har vi de som i framtiden (om vi inte gör något åt det som håller på att hända) kommer att vara de som kan ta in information och sprida information - det vill säga de som tillåts vara en del av vår "demokrati".

Resten av befolkningen blir ett B-lag; som tvingas spela med sämre villkor som bas. En icke-kommunikativ grupp; en grupp som i vårt snabba mediesamhälle inte kommer att ha en chans till samma kunskapsintag och informationsutmatning som andra.

Hur allvarligt detta är hoppas jag att varje sann demokrat förstår.

-------------

Om hur det kanske ändå inte blir ett så bra liv; en så bra tillvaro för de utvalda som i framtiden blir de starka i samhället, tror jag att jag skall ta och blogga om nästa gång.

Yes, box, alright? Nej!

2005-04-22T22:23:00.000+02:00

Först en korrigering:

I min blogpost

Ny kommentar i min blog om hemmafruar och dylikt

skrev jag att den ersättning Kristdemokraterna på sin tid ville ge (och ett tag gav) småbarnsföräldrar som valde att vara hemma med sina barn (efter den vanliga föräldraledigheten), kallades "föräldrapeng".

Men så hette det inte. "Vårdnadsbidrag" hette det. Slarvigt av mig.

Men det är nog i och för sig samma skit vad man än kallar det!

-------------

Det här med de fantastiska digitalboxarna!

Snart släcks det analoga TV-nätet ned i Sverige. Vi måste snart, alla, ha en digitalbox för att kunna se på TV.

De är dyra, de rackarna! Cirka tusen kronor, efter vad jag förstått. Oftast mer istället för mindre än tusen kronor - också.

Och så räcker det inte att man har en...digitalbox. Åtminstone inte om man har mer än en TV-apparat - och vill kunna utnyttja att man har just det...genom att till exempel...titta...på TV-apparaterna (är det inte det man har TV-apparater till?). Eller...man kan titta på fler TV-apparater även om man har bara en digitalbox (vissa boxar klarar det) - men då kan man bara titta på samma program. På alla TV-apparaterna, alltså. Och då tänker i alla fall jag så här: om flera TV-apparater är igång i ett hem, samtidigt - så är det väl just därför att olika familjemedlemmar vill se olika program? Eller har vi blivit så rädda för socialt umgänge att vi till och med ser på TV i olika rum?

Tror jag trots allt inte. Dessbättre.

Okej...när TV:n kom till det svenska folkhemmet...då fick man väl vackert investera i en antenn och så vidare för att kunna se på TV. Men var det så dyrt, relativt, då? Jag vet i och för sig inte. Men tusen kronor (kanske multiplicerat med antalet TV-apparater huset förmår?) - det känns som mycket pengar!

Vissa vädrar morgonluft - förstås. Det finns företag som säljer abonnemang. Abonnemanget handlar om att man får en fruktansvärd massa TV-kanaler. "38", såg jag någonstans. Att man fick 38 kanaler alltså. Med ett slags abonnemang.

Men då fick man boxen på köpet. Det får man oftast med sådana här abonnemang.

Det fungerar alltså som med mobiltelefoner - själva apparaten får man.

Eller som med läsken på McDonalds. Den är så billig för McDonalds att den får man. Med i menyn.

Fastän förstås både digitalkanalabonnemangsbolag, mobiloperatörer och McDonalds vill få det att verka som om man gör en verkligt bra affär - så mycket som man "får på köpet"!

Jag skall skriva mer om det här. Om jag skriver allt jag tänker om det här nu, så blir blogposten alldeles för lång. Den här blogposten skall mest ses som en rätt raljerande inledning till egentligen mycket mer allvarliga funderingar.

Internetworld och fildelning

2005-04-21T21:21:00.000+02:00

Det är väl känt av de flesta nu, att Internetworlds omröstning om bästa svenska bloggen är avgjord.

Jag lägger länken jag också:

Internetworlds omröstning klar

Den här bloggen, Carinas Blog, gick som väntat inte särskilt bra. Men jag säger det jag alltid sagt: man kan inte tävla i skrivande. Man kan uppmärksamma olika bloggar som man själv tycker är bra - pusha för dem. Vissa gör det genom att länka konstant. Jag gör det lite indirekt, genom att länka i poster jag skriver.

Men där stannar det, som jag ser det. "Smaken är som baken", brukar man ju säga. Och så fort en "smak" är inblandad i en sak, så går det aldrig att säga att det ena är bättre eller sämre än det andra.

Jag ser det nästan som lite farligt, med sådana här omröstningar? Själv är jag nästan sjukligt egensinnig - och har en mycket stark självkänsla. Tycker jag själv att jag har något att säga så gör jag det (skriver jag det). Är jag less på bloggen eller tycker att annat än bloggande känns roligare just då - skriver jag inte. Nominerad eller inte, i en omröstning i Internetworld...

Men alla kanske inte är sådana? Och särskilt för den som kanske just börjat blogga? Kan det inte vara lite känsligt?

Äh, jag vet inte. Men jag har tänkt på det lite nu. Alla är inte så tuffa - och jag vill se en bredd i bloggosfären. Särskilt just nu, med ett riksdagsval nästa år!

Men nog om detta - nu lite snabbt om fildelning.

Artisten "Petter" hade tydligen intervjuats i P1, om detta med fildelning. Han hade, som jag förstod det, intagit grundhållningen att det inte funkar att bara hävda att det utan vidare skulle vara okej att sno andras konstnärliga verk. Och samtidigt så var han också öppen för detta med att man kunde hitta någon form av betalsajter för fildelning; alltså att musiken som fildelas ändå genererar intäkter för artisten. Men också för andra som jobbar med att musiken alls kan bli till. Det är ju nämligen så: inga intäkter alls = på sikt ingen musik alls.

Det där verkar det som om inte vissa förstår?

Men "Petter" inser tydligen det jag också inser: fildelning är här för att stanna. Då gäller det att hitta ett bra system för saken. Och så skall kanske nivån för musikersättning ned - musik i butik är väldigt, väldigt dyrt idag.

Jag ser att

Irene

skrivit om det här också; vi verkar se saken nästan exakt på samma sätt. Och hos Irene kan man också läsa att nu - nu skall minsan fildelarna ut och demonstrera! För sina...rättigheter?

Jag måste nog hålla med Irene: det går för långt.

Dagens ros till SIBA

2005-04-19T21:11:00.000+02:00

Dagens ros går till

SIBA

Jo, si, det var så...att här råkade lite lösa delar till en dyr espressomaskin förintas. Orsak: lösdelarna skulle transporteras och lades i en kartong. Som ställdes bakom bilen (för att lastas in i bilen).

Och sedan backade bilen...

Det var bara att acceptera - ingen espresso mer om inte en ny maskin inköptes (själva maskinen var så sorgligt hel man gärna kunde begära).

Men då fick någon en idé och ringde

SIBA

som hade sålt maskinen.

Och där fanns en snäll butikschef, som lovade att hjälpa till om han bara kunde. Om det kom in reservdelar vid någon reklamation så skulle vi kunna få dem.

Idag kom det reservdelar. Dem fick vi gratis.

Det kostar butiken så lite att hjälpa en kund. Men för kunden är det allt. Om vi inte hade fått den här hjälpen, så hade det bara varit att punga ut med fräscha 990:-. En sådan utgift sparar man ju gärna.

Dagens ros till

SIBA

alltså. Och till den proffsiga och vänliga butikschefen i just den butik vi besökte.

Ny kommentar i min blog om hemmafruar och dylikt

2005-04-18T13:43:00.000+02:00

I min blogpost:

hemmafru.se?

har jag fått en ny kommentar som jag väljer att citera i sin helhet:

Jag tycker att alla som vill utnyttja dagis skall få det. Men den som väljer något annat skall kunna det. Detta utan att straffas ekonomiskt. Leva i ett land som tycker det är ok att vara hemma med barnen till ett års ålder men inte längre, skrämmer mig lika mycket som det hade varit galet med omvänt förhållande. Vi skall ju leva i ett fritt land och där skall det även vara fritt från ekonomiska sanktioner för att tvinga människor till ett visst val av barnomsorg. Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med. Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle. Vilket jag aldrig kommer att göra. Jag tror mer på ett samhälle där alla slags människor har ett berättigande. Till alla ni som är vuxna idag och vistats på dagis under er uppväxt så kan jag tala om att dagens förskola inte alls har den personaltätheten som när ni växte upp. Just därför kan det vara ide att argumentera för mer valfri barnomsorg. Då skulle det bli mindre dagisgrupper. Men det kan inte dagens ledare fördra, då deras enda mål är, att alla skall in på dagis från ett års ålder av ideologiska skäl men kallar det för "barnens bästa".

Jag tycker att det är jättebra att få sådana här kommentarer - för det ger mig möjlighet att gång på gång föra ut ett mycket viktigt budskap!

Nej - ingen vill eller tänker "straffa" föräldrar som väljer en annan barnomsorgsform än dagis. Däremot finns det ingen som helst anledning för samhället att över huvud taget bidra ekonomiskt till att mammor väljer att själva vara hemma med sitt barn då föräldraförsäkringens ersättning är slut.

Man kan jämföra med sjukvården: du får vård om du är sjuk men inte annars. Om du inte är sjuk så får du inte pengar att köpa naturläkemedel för.

Det finns partier som vill ge pengar till familjer där mamman är hemma med sitt/sina barn, efter föräldraledighetens slut. Dit hör Kristdemokraterna, om jag förstått det rätt. Även övriga borgerliga partier söker ju ofta "alternativ" till dagisomsorg - i någon slags "privatsfär".

Men det där är inte partier jag stödjer.

Varför vill då inte jag se till exempel så kallad "föräldrapeng" (Kristdemokraternas uttryck, på sin tid, för ekonomisk ersättning till "hemmaföräldrar")?

Vi har inte det samhälle där det är självklart att kvinnor och män till lika stora delar väljer att vara hemma med små barn. Därför skulle "föräldrapeng" (eller andra, liknande lösningar) bli något som slog mot det arbete för jämställdhet mellan könen som jag och många med mig drivit under så många år. Kvinnor som "är hemma" drar ned kvinnolöner - och det drabbar alla kvinnor.

Mer allmänt konserverar ett system där insatser som leder till att kvinnor "är hemma med barn" förekommer den maktstruktur samhället uppvisar i ett könsperspektiv; strukturer där det manliga är norm och "fint" medan det kvinnliga är "mindre fint" och alltid underordnat det manliga.

Och det samhället vill jag bort ifrån. Lyckligtvis vill många andra också det.

Kommentarskriverskan, Lena H H-kas, väljer (förstås) att försöka tippa en verklighet upp och ned genom att använda ett irrelevant "bak-och-fram"-språk:

Man skall inrätta sig i det patriarkala systemet för att passa in i dagens samhälle.

Hon skriver det som fortsättning på sin tidigare mening:

Har man den stora lyckan att klara det ekonomiskt (att vara hemma) hör man många belackare som mer eller mindre tycker att mitt val av karriär inte är något att räkna med.

Så här är det dock: ett patriarkalt system är ett system som det jag beskriver ovan - där det manliga är norm och där män har makt (inte minst över kvinnor) och detta till en inte oväsentlig del beroende på att män har jobb och också har bättre jobb och bättre löner. Detta är det gängse språkbruket.

Ibland kan människor välja att omdefiniera ord, på sätt som Lena H H-kas gör, i sin kommentar. Ett exempel på det är när man i det före detta Sovjet kallade den officiella tidningen "Pravda" ("Sanning").

Men sådant där är ingenting för oss som tror på demokrati.

Ja, vi lever i en demokrati - och de som vill tillbaka till ett "hemmafrusamhälle"/som vill bevara de könsliga maktstrukturer vårt samhälle består av/som vill finnas kvar i ett system där kvinnor framträder som de som alltid vårdar andra och alltid sätter sina egna behov och intressen efter andras - de röstar rimligen på till exempel Moderaterna, med företrädare som

Karin Yngman

Vi andra röstar rimligen på andra partier.

Jag vill avsluta den här blogposten med två saker:

I en tidigare blogpost skrev jag om en artikel som Rebecca U Thidell hade skrivit. I den artikeln kunde man läsa kloka ord om vissa kvinnors naivitet. Rebecca U Thidell skrev ungefär att vad gör en kvinna som varit hemma med barn den dag då mannen inte längre vill leva med henne? Där står hon utan utbildning och utan jobb. "Jag säger bara 'Lycka till!'", skrev Rebecca U Thidell.

Och det där kan ju inte påpekas nog många gånger! Varifrån vissa kvinnor får sin naiva tro på att "hennes man" alltid skall vara "hennes" - och vilja "stanna" hos "henne och barnen"...vem vet? Hur som helst har en sådan tro ingenting med verklighet att göra.

Jodå - jag tror visst på livslång kärlek. Men en förutsättning för sådan, är jag övertygad om, är att parterna känner sig helt jämlika och har lika stor makt i förhållandet. Och som jag skrivit tidigare: vi kan gilla det eller inte men makt heter pengar. I vårt pekuniära samhälle.

Så inte minst ur barnens perspektiv; ur perspektivet att barnen i större utsträckning än idag (med alla våra skilsmässor) måtte få behålla båda sina föräldrar under sin uppväxt - är det viktigt att vi får ett jämställt samhälle.

Sist:

Tycker man att dagis är en dålig lösning för barn - så skall man förstås istället vara för delad föräldraledighet; vara för lagförslag som föreslår sådan.

Så skrev jag i den blogpost där jag nu hade fått den här kommentaren. Det är viktiga ord. I ett system där vi uppnått att mammor och pappor tar lika mycket hemmaansvar för barn, då kan vi nämligen börja diskutera hur vi skall gå vidare med frågor om barnomsorg...

Observer uppdaterad

2005-04-18T13:20:00.000+02:00

Efter att först

Annica

och sedan

Chadie

hade bloggat om saken, så uppdaterade

Observer

snabbt sin sida med den rapport om bloggars roll i valet 2006 som vi alla ville se.

Alicio

bloggade om det och nu kan vi alla läsa:

Observers rapport om bloggar i valet 2006

Tack, Observer - för snabb rättning.

Om bloggar, t.ex. i valet 2006

2005-04-17T22:13:00.000+02:00

dibbuk

har en bra länk idag:

http://dibbuk.se/index.php?id=209

Det handlar alltså om bloggande och om hur bloggande (och därmed bloggare) blivit en maktfaktor:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=403920&previousRenderType=2

Den här DN-artikeln har jag vissa synpunkter på. Särskilt som det i inledningen till artikeln står:

Det här reportaget är en grundkurs för dig som just nu hör ordet blogg överallt och vill komma i kapp.

Och jag tycker att artikeln ger en skev bild av bloggande och bloggare. Eller, nej, förresten - inte "skev bild" för fenomenet bloggar och bloggande är så nytt att det knappast kan anses finnas några fastlagda sanningar om detsamma. Men jag tycker att artikeln uttrycker tråkiga attityder som jag tror kan leda till att en del privatpersoner inte vågar börja blogga. Jag citerar ur DN:

- Ett par ledande bloggare kommer nog att utkristalliseras, och vara dem som alla vill synas hos. Och om de arbetar journalistiskt kan de få stor betydelse, säger Alexander Mason.

(Alexander Mason jobbar på företaget "Observer".)

Jo, det är väl klart att vissa bloggare kommer att vara mer ledande än andra, något annat vore ju löjligt att tro och påstå. Men att bloggandet skulle behöva vara "elitistiskt", som Alexander Mason också uttrycker som en åsikt i DN-artikeln - det tror jag inte på. Däremot verkar vissa företag, till exempel "Observer" självt, vilja medverka till att lyfta fram vissa bloggare genom att påstå att de är "Sveriges främsta" och så vidare.

Men det där är ju två olika saker. Även om de hänger ihop. Kanske på grund av till exempel "Observer".

Sören Holmberg, professor vid Göteborgs universitet, får också uttala sig:

Sören Holmberg tror att bloggandet snabbt kan gå från att vara ett gräsrotsfenomen till något som etablissemanget gör mest och bäst:

- Och i så fall kommer undergroundfolket att gå vidare till något nytt. Så är det alltid. Det ska bli oerhört spännande att följa detta, säger Sören Holmberg.

Låt oss hoppas att Sören Holmberg har fel - jag tror att han har det. Det stora med bloggandet är att just "undergroundfolket" eller "gräsrötterna" skall vara den nya maktfaktorn i samhället. Om det inte får (för)bli så, så har vi bara samma gamla samhälle som alltid - där makthavarna bara använder ett nytt medium.

Men jag tror faktiskt inte att "undergroundfolket" (varav jag är en) kommer att "gå vidare till något nytt". Åtminstone inte därför att vi slutar blogga. Jag tror att vi kommer att kräva bara mer och mer och mer - av reellt inflytande i samhället.

Genom att blogga.

Amen.

Förändrad föräldraförsäkring, bl.a.

2005-04-16T13:59:00.000+02:00

Det har ju blivit ett visst väsen om det förslag regeringens utredare Karl Petter Thorwaldsson lagt om förändringar i föräldraförsäkringen:

Utredning om nya regler i föräldraförsäkringen

En del av bakgrunden till det här förslaget är ju att Sverige väntas förlora ett mål i EU-domstolen, som länker ovan berättar om. Men Karl Petter Thorwaldsson är också tydlig med att han inte tycker att det är bra att föräldraförsäkringen som den nu ser ut leder till att framför allt kvinnor deltidsarbetar istället för heltidsarbetar under många år.

Det där sista har inte fallit i god jord - hos många. Det är ju sådana värderingar i svang just nu: en "hemmafruhype" har vind i seglen.

Vi pratade om det här vid frukostbordet idag - är det egentligen männen som är emot olika former av förändringar som medför att män får större del av föräldraansvaret?

Nej, tror vi. Visst finns där säkert män som "försvarar" sin kvinnas "rätt" att vara den som tar hand om gemensamma barn. Men om så, kan man fråga sig varför. Kanske har kvinnor (vissa kvinnor) lagt beslag på

Graviditet
Barnomhändertagande
Allmänt alla diskussioner om vad som är "bra för barn" - "bra för mitt barn"...

Kanske vågar helt enkelt inte män lägga sig i debatten om hur vårt samhälle skall te sig för småbarn och deras föräldrar? Kanske har man köpt vissa kvinnors "sanningar"? Jag hörde på TV; jag såg på "Faktum" härom kvällen. En mamma som hade "valt att vara hemma" intervjuades. Hon sa saker som ungefär att mamman hade en mer framträdande roll som vårdare av sitt barn på grund av "biologi".

Vad?

"Amning!", lade hon sedan till!

Öh? "Amning"; att man ammar sitt barn - skulle leda till att man får en företrädesrätt till barn man faktiskt har med en man? Så ofantligt korkat. För att inte tala om att ett sådant uttalande saknar all vetenskaplig grund.

Det är intressant att notera att man inte hör särskilt mycket av män i debatten om små barns omhändertagande. Kanske går männen nästan omkring och önskar att politiker måtte driva igenom förändringar som gör att de får större rätt till sina barn; till exempel större rätt (rätt, alltså, inte bara möjlighet) att vara hemma med sitt nyfödda barn? Kanske hukar män i den här debatten; rädda att förlora den kontakt de ändå kan ha med sina barn?

Jag håller inte alls det för otroligt.

Däremot är jag otroligt trött på vissa kvinnor, särskilt nu dessa som dansar omkring som idioter på den nya "hemmafruhypens" arena...på kvinnor som mest verkar rädda att ta ansvar för sig själva (det är så mycket enklare att bli försörjd och "ta hand om barn") men som inte en sekund rädes att veta och bestämma vad som är "bäst för mitt barn"!

I TV-programmet "Faktum" intervjuades också förre partiledaren för kd, Alf Svensson. Och de gamla vanliga klyschorna kom förstås ur hans mun. Igen, just: "Föräldrar vet vad som är bäst för deras barn!".

Men då sa programledaren något klokt! "Föräldrar vet väl inte alls alltid vad som är bäst för deras barn! Det är ju en otroligt sliten klyscha!". Ungefär så sa programledaren. Och si det där - det är sanna ord. Ett exempel bara, med anknytning också till en blogpost jag skrev härom dagen: barn mår inte bäst av att vara "hemma med mamma" stor del av sin barndom. De mår bäst av att få vara på dagis.

Jag hoppas i alla fall på en rad förändringar i föräldraförsäkringen - så att barn får rätt till båda sina föräldrar. Det är till exempel därför det är så viktigt att inte borgarna vinner nästa val.

Kunna säga "Jag hade fel"

2005-04-14T23:45:00.000+02:00

Att kunna säga "Jag hade fel" är ju en oerhört viktig egenskap. Jag har sett exempel på hur tokigt det kan bli när människor inte har den förmågan. Man målar in sig själv längre och längre i ett hörn - bara därför att man inte kan säga det enkla "Jag hade fel".

Att ha haft fel är inte farligt; tvärtom. Om man har tänkt snett och sedan tänker rakt så har man ju lärt sig något. Det tjänar inte minst man själv på!

Själv tänkte jag snett för ett tag sedan och bloggade dessutom om det. Jag bloggade om fildelning och skrev då att en artist ju självklart måste få betalt för sitt arbete - som alla andra. Med den fildelning på nätet som florerar så mycket så får inte artisten betalt - alls. Alltså, skrev jag ungefär, borde fildelningssajter göras olagliga.

Kanske tänkte jag för mycket på författare. Författare blir ofta inte så feta på sitt jobb.

Men avseende musiker, då? Där tänkte jag snett. Och det är ju också så att den största delen av filnedladdning handlar om just musik - så har i alla fall jag fattat det. Alltså fokuserade jag på fel sak när jag såg bristen på betalning till artisten som ett så stort problem.

Varför? Jo; som många nu påpekar mycket: popmusiker som blivit stora tjänar ofta extrema penningsummor. Det är så dyrt att köpa musik i butik!

Nu vill ju många se ett system där man hittar en kompromiss: det skulle finnas sajter för fildelning/filnedladdning där man får betala för sig. Effekt: musikern/popartisten blir inte utan ersättning helt och hållet men priset för den nedladdade musiken blir lägre för konsumenten.

Och ja - kanske är det så det måste få bli. Det funkar ju inte, som många också skrivit, att sätta en stor del av befolkningen i fängelse!

En stor del av folket, ja! Faktiskt...och jag har inte letat fram länken nu men jag såg en artikel idag om att i Danmark hade nu en massa människor ställts inför rätta för fildelning. Jag har läst om Danmark förr i detta avseende. Där kör man verkligen hårt mot fildelare!

DI har en artikel idag:

Fildelning en folkrörelse

Så är det nog. Jag tänkte fel; i den blogpost jag skrev om det här.

Nu hoppas också jag att man kunde hitta ett sätt med betalsajter för fildelning. Jag har blivit beroende själv - även jag är en fildelare, ju. Och musik kanske faktiskt varit för dyr att köpa i vanlig butik.

Jag tänkte fel tidigare.

Så beklämmande

2005-04-13T20:39:00.000+02:00

...att se att Johan som driver

intressant.se

och

nyligen.se

funderar på att sluta att underhålla dessa båda utmärkta pingtjänster. Bakgrunden är att Johan har blivit väldigt illa behandlad och hackad på av några otrevliga människor.

Johan - försök lite till. De allra flesta av oss uppskattar jättemycket det du gör. Det handlar om, relativt, några få personer som inte kan bete sig bra. Låt inte dessa förstöra för alla oss andra!

Jag förstår uppgivenheten hos Johan. Ändå, Johan - försök att sova lite på saken. Och hur kämpigt det än kan vara - försök att skita totalt i de obehagliga internettrollen.

Vi andra? Vi kan dra vårt strå till stacken genom att vi också ignorera trollen. Länka inte, gå inte i debatt - gör ingenting. Bara ignorera. Möjligen kvarstår ändå en skara troll. Men i så fall troll som bara får umgås med andra troll. Och si det är just det med troll...att de så gärna vill få vara med andra än andra troll.

Låt oss se till att trollen inte får den uppmärksamhet de så gärna vill ha. Så kanske vi kan få ha kvar

intressant.se

och

nyligen.se

Eller?

"Kvinnor måste få definiera sin egen roll"

2005-04-12T22:30:00.000+02:00

Som jag skrev förut, i tidigare blogpost, hade

Barometern

igår på sin debattsida en artikel som vänder sig mot den jag refererade i min blogpost

Bakåtsträvarna

och som jag kommenterade i

Nej, tack...

- artikeln skriven av Karin Yngman, tillhörande Moderaterna, där Karin Yngman slog ett lika vildsint som förvirrat slag för något slags "återinförande av hemmafrun".

Gårdagens artikel i ämnet är skriven av en Rebecca U Thidell (sociologistuderande vid högskolan i Kalmar) och den har rubriken "Kvinnor måste få definiera sin egen roll".

Jag har letat efter artikeln på "Barometerns" nätupplaga, på samma sätt som jag där letade efter Karin Yngmans artikel. Men jag hittar den inte. Kanske gör jag något fel. Eller så finns artikeln på nätet bara om man har "Barometerns" fulla nätupplaga (en betalupplaga i pdf).

Jag citerade Karin Yngmans artikel i sin helhet (kanske först och främst därför att den var så grotesk!) men väljer här att citera bara vissa bitar av Rebecca U Thidells artikel.

Alltså:

Jag vill först och främst poängtera att den makt som Yngman hävdar att vi blivit fråntagna inte är en makt som vi kvinnor själva valt, det är något som vi, genom civilisationsprocessen, blivit tilldelade av männen. Det var ett ideal som kvinnorna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skulle anamma för "nationens bästa", för genom att visa upp att kvinnan kunde sköta om hem, man och barn blev hon respekterad.

Det här är ju centralt. Om man tittar på kvinnors historia är "hemmafrurollen" en kort parentes i densamma. I bondesamhället arbetade kvinna och man jämsides. Visst skötte mannen de tyngre sysslorna, men många saker hjälptes man åt med. Först med det industrialiserade samhällets framskridande inträffar att kvinnor "är hemma" medan mannen går på ett arbete utanför hemmet.

Det är viktigt att minnas det här - "hemmafrun" är alltså alls ingen kvinnoroll som har en lång tradition, något man kan få för sig när man läser åsikter som Karin Yngmans.

Nu när vi äntligen har kommit en bit på vägen, vill Karin Yngman vrida klockan tillbaka och mota in kvinnorna i vad hon anser är deras rätta plats - tillbaka in i hemmet.

Skriver Rebecca U Thidell vidare. Och hon fortsätter:

Det är tragiskt att se hur Karin Yngman intar en ståndpunkt som motarbetar kvinnors rätt till jämställdhet på alla områden i samhället.

Sanna och viktiga ord. Vidare:

Yngman hävdar då att hemmafrun är viktig för den fysiska omvårdnaden, för sitt egna och för alla andras själsliga och andliga välbefinnande, att hemmafrun är den dugliga, tålmodiga och stolta kvinnan som har en självklar plats och status. Det är bara klichéer som Yngman spottar ur sig - och genom detta hjälper hon till att reproducera de könsroller som vi måste försöka arbeta bort för att alla samhällets individer ska kunna leva sida vid sida, på lika villkor.

Yngman menar också att "likhetsfeminister" har tagit ifrån kvinnorna deras enda verktyg - den omvårdande rollen som enligt Yngman är den enda roll som kan ge en kvinna status och ett berättigande. Jag tycker det är väldigt tråkigt att se hur lite tilltro Karin Yngman har till kvinnorna. Först av allt vill jag bara påpeka att det enda verktyg som Karin Yngman syftar på är är det verktyg som vi blivit tilldelade av männen, att vårda och ta hand om mannen, se snygg och representativ ut för mannen och i jämförelse med andra kvinnor.

Jag vill avsluta med ett sista citat från Rebecca U Thidells artikel:

Genom sitt resonemang hjälper Karin Yngman till att stärka mannens makt i samhället och mannens makt över kvinnan. Yngman stjälper kvinnornas rätt till ett liv i ett jämställt samhälle och hon reproducerar de könsroller som vi matats med sedan 1800-talet, där mannen ska få ta störst och mest plats, vara den som står för försörjningen medan kvinnan ska vara den undergivna, den som ger omsorg åt alla andra och som alltid sätter alla andras behov före sina egna.

Särskilt amen till det där sista - "...och som alltid sätter alla andras behov före sina egna"...

Ibland skulle jag vilja skrika åt kvinnor jag kan möta: "Ta för dig! Du har bara ett liv!".

Så skulle jag ibland vilja skrika. Och jag vill definitivt inte att människor som Karin Yngman skall basunera ut motsatt budskap.

Det verkar inte Rebecca U Thidell heller vilja. Tack och lov.

Tidig dagisstart det bästa för de allra flesta barn

2005-04-10T22:13:00.000+02:00

Innan jag börjar med den här blogposten så vill jag påpeka en sak avseende det jag skrev om "F!" ("Feministiskt Initiativ") i förförra blogposten:

När jag skrev att jag inte ser det som något problem att man inte just nu från "F"!:s sida kan svara på vilken inställning man har i enskilda frågor, så tänkte jag på sådana om till exempel föräldraförsäkring, könskvotering och så vidare (alltså frågor där plattformen eller ideologin för "F!", feminismen, spelar särskilt stor roll). Däremot är det självklart att "F!" måste ta officiell ställning avseende sådant som försvarspolitik och ekonomi. Om man skall kandidera till riksdagen måste väljarna självfallet få reda på var "F!" står i sådana frågor. Det skrev jag inte och det var slarvigt av mig - men det är självfallet att så måste ske.

Nu var det korrigerat.

Till dagens ämne så och jag länkar till en DN-artikel:

Tidig dagisstart det bästa för de allra flesta barn

För mig var det här ingen nyhet men med den debatt som nu verkar föras ånyo, på många håll, den om "hemmafru"-rollen och så vidare, så känns det förstås bra att kunna referera till en alldeles färsk artikel i ämnet.

Barn mår alltså bäst av att få vara på dagis och av att få börja på dagis tidigt i livet. De mår inte bäst av att vara hemma med (oftast) mamma.

Man får inte blanda ihop det här med att det skulle vara nyttigt för barn att vara väldigt många timmar på dagis! Jag läser hos Chadie om detta:

http://chadie.nu/?p=106

Det här håller jag med om. För mig är det inte svårt att se att vi i samhället har blivit bara duktigare och duktigare på att producera det vi behöver för en hög levnadsstandard på bara kortare och kortare tid. Här har förstås en kvalificerad teknik som vi har tillgång till i vårt välfärdsland betytt mycket.

Men värderingsmässigt har vi inte hängt med. Ännu är det så att vi tycker att man "skall" jobba åtta timmar om dagen. Det är ännu lite "misstänkt" med människor som väljer bort "karriär". Och så vidare; och så vidare.

Det här bör vi ändra på, tycker jag! Varför inte börja acceptera att vi har råd att ha det bra med en betydligt mindre arbetsinsats än vi nu ålägger oss? Varför inte lägga Luther bakom oss? Det skulle gagna inte minst alla arbetslösa som ställs utanför samhället inte minst av den orsaken att det är så fruktansvärt...pinsamt att vara den som inte platsar på en arbetsmarknad. Pinsamt; därför att vi lever kvar i föreställningar om att "vara behövd" = "ha ett arbete". Eller "duga" = "ha ett arbete".

Den arbetslöse blir utanför mycket därför att andras värderingar målar en bild.

Men det ser ju annorlunda ut numer. Massor av duktiga människor saknar ett arbete!

Kopplat till barn och barnsomsorg så tycker jag att man omgående skall ge småbarnsföräldrar rätt till sextimmars arbetsdag - med full lön. Det har Sverige råd med.

"Barometern" nyanserar sig?

2005-04-09T13:57:00.000+02:00

Jag har just läst i

Barometern

att på måndag kommer man att ha en artikel på debattsidan med rubriken "Yngman vill vrida tiden tillbaka". Se mina blogposter:

Bakåtsträvarna

och

Nej, tack...

Det låter ju bra - och så får jag väl se om jag tycker att det räcker som motvikt mot de extrema dumheter Karin Yngman tilläts få ur sig. För om det inte räcker för mig (för andra också?), så kanske "Barometern" tappar en massa viktiga både läsare och prenumeranter? Det skulle jag mycket väl kunna tänka mig att man gjorde, om man lät så pass korkade förenklingar som Karin Yngmans bli tidningens standard.

Det skall påpekas att "Barometern" idag lördag har ett uppslag med en artikel om kvinnomisshandel (del 3 i en artikelserie dessutom; tyvärr har jag missat de två föregående artiklarna). Det är bra. För kvinnomisshandel förekommer överallt i landet - i kommuner som tar problemet på allvar såväl som i kommuner som försöker sopa det under mattan! Ja; sådana kommuner finns. Det finns kommuner där kommunalråd kan sitta och svara att man faktiskt inte "upplever problem" med kvinnomisshandel - och att man därför inte avsätter resurser för att möta problemet (det problem man "inte upplever"...).

Men det var nog också var så att kommunalrådet jag tänker på uttryckte sig slarvigt och blev klippt i sina uttalanden lite väl vilt, av en nitisk journalist. (Och därför skriver jag inte ut namnet på kommunen här. Det gör jag i så fall senare, om man inte skärper till sig.)

Å andra sidan skall journalister vara nitiska. Det är journalisters uppgift ju.

På måndag, alltså, skall jag åter skriva om "Barometern". Kanske genom att citera hela den nya debattartikeln eller genom att länka till den om den finns på "Barometerns" nätupplaga.

F!

2005-04-08T20:58:00.000+02:00

"F!", "Femnistiskt initiativ", ja. Som har bildats. Äntligen så.

Det var väldigt vilket tjafs och gnäll det har blivit direkt på många håll! Självklart undrar människor nu nyfiket vad man vill, inom "F!". När svaren då än så länge är svävande, när man från "F!":s sida vill avvakta med att ta ställning i enskilda frågor eller mer exakt fastlägga olika ståndpunkter, så kommer gnället som ett brev på posten.

Varför? Det undrar jag.

För det första är det redan klart att man senare skall ha ett stort möte inom "F!" där man skall diskutera mer ingående om sin attityd utåt. För det andra - och kanske viktigare:

Måste allt gå till som vi är vana? Är det verkligen självklart att "F!" måste kunna svara i detalj på frågor som "Vad tycker ni i det och det avseendet?".

Jag tycker inte att det är det! Det viktiga för mig, när jag stödjer "F!", är den feministiska inriktning som är basen för "F!". Jag ser det inte alls som "oseriöst" eller "förvirrat" att man inte kan svara på vad man kommer att tycka i en enskild sakfråga. Det viktiga för mig är det övergripande fokus man har.

Om jag jämför med ett "traditionellt" parti? Visst - i dessa har man ofta "raka svar på sakfrågor" (många gånger pressade därtill av ettriga media). Men - vänta? Brukar det inte gå till så att man sedan, till exempel i det vardagliga, praktiska riksdagsarbetet, går in i olika koalitioner när man röstar (bland annat). Så - vad spelar det för roll vad man svarade på "raka frågor om sakfrågor"? När man sedan ändå ofta ändrade sig utifrån en praktisk verklighet!

Det är nog alla politikers realitet att man får lov att ta ställning när en fråga dyker upp. Det är därför en ideologi är viktig; det är viktigt att ett parti har en tydlig ideologi. Det har "F!" - även om man än så länge inte är ett parti. Man har feminismen som grund - som sin ideologi.

Allt måste inte gå till i världen som vi är vana. "F!" är just nu (och jag hoppas att det får förbli) en ny, frisk fläkt inom svensk politik. "F!" måste inte fungera som vi är vana. Tvärtom ser jag det som något mycket positivt att man inte fungerar som andra partier; att man inte gör allt för att svara "rakt på raka sakfrågor" - för att sedan ändra inställning när man sitter och skall rösttrycka. Det förefaller mig mycket mer mänskligt och seriöst att säga: "Vi har inte diskuterat just den frågan ännu. Men vi har vår ideologi. Vi är feminister."

Kanske (troligt) känner många kvinnor som idag röstar borgerligt men som kanske överväger att rösta på "F!" en stor oro för att "F!" skall visa sig alltför "vänstervridet"?

Jag tror: "F!" kommer att vara mer vänster- än högerorienterat. Det beror på de personer som utgör förgrundsfigurer inom "F!". Och kanske också på att arbetet för jämställdhet mellan könen, med feminismen som redskap, till sin natur kräver solidaritet och så vidare - alltsammans honnörsord som vi knappast förknippar med borgerliga partier.

Men egentligen, när jag nu läser de senaste raderna jag just skrev - så begår jag själv samma misstag som jag önskar att andra inte skall begå. "F!" behöver kanske inte alls kategoriseras enligt den gängse "vänster-höger-modellen"!

Det kan få vara något alldeles nytt och alldeles extra. En grupp människor med de mest skilda bakgrunder som jobbar för att vi äntligen på allvar skall få ett jämställt samhälle. Och som gör det på ett nytt sätt - inte genom att enbart dutta med enskilda, praktiska beslut som i och för sig kan vara viktiga för en ökad jämställdhet, utan mer, faktiskt, genom att anamma sanningen:

Bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män bottnar i samhällsstrukturer. Bristen på jämställdhet är ett strukturellt problem.

Allra sista i blogposten:

Väsen har det också blivit om att det "bara" är kvinnor i ledningen för "F!" just nu!

Vojne. Är det konstigt alls att den första, den initiala ledningen för "F!", består av enbart kvinnor? När man jobbar så för kvinnors ökade rättigheter? Knappast! Tvärtom tycker jag att det är mycket, mycket rimligt att den första, formella partiledningen (när man alltså blivit parti) också enbart består av kvinnor. Om det skulle bli så betyder det nämligen heller inte alls det många verkar tro att det gör - att man tar avstånd från män eller "arbetar mot män" (jag har hört det uttryckas så!). Inte alls. Varför man får för sig en sådan sak kan jag över huvud taget inte alls förstå.

-----------------------

Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, blev det inte. Inte den 1 april heller! Men den 4/4 år 2005 var det dags! Jag citerar en av de många som skrivit en lyckönskning på

"F!":s hemsida

- Tänk att detta kom i min livstid! Varmaste lyckönskningar till er alla och oss alla. Många välgångsönskningar följer er som går i spetsen för initiativet! /Ritva

Välgångsönskningar också från Carinas Blog till "F!"! Och så hoppas jag av hela mitt hjärta att "F!" inte faller i de gropar som så många så gärna redan gräver - och blir till bara ytterligare ett halvhjärtat slag i luften för ökad jämställdhet mellan könen. Nej! - jag hoppas istället just det som hela min blogpost handlar om: att man skall våga fortsätta att vara mänskliga, kanske lite osäkra - men fast beslutsamma att uppnå det man satt som mål. Att man skall våga fortsätta att vara lite annorlunda än alla de andra partier vi redan har - och som misslyckats totalt i jämställdhetsfrågor. Det finns inga regler om hur ett parti "måste" vara och bete sig. Det hoppas jag att "F!" hela tiden håller i minnet. Och faktiskt - det tror jag att man gör.

Nej, tack...

2005-03-31T23:47:00.000+02:00

...till Karin Yngman och hennes åsikter, se

min blogpost från igår.

Nu skall jag kommentera Karin Yngmans artikel. Alla citat nedan kommer från artikeln av Karin Yngman.

----------------

Hur börjar man när man skall bemöta sådana åsikter som de Karin Yngman representerar? Det är ganska svårt, eftersom det egentligen inte framförs några direkta åsikter alls. Tittar man närmare på artikeln så ser man det snabbt: det är mest svammel och insinuationer som bygger ett slags "budskap". Ta till exempel följande:

Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering.

Vad står det egentligen? Företeelser som (vissa av dem) i sig inte är negativa men som genom sitt sätt att förekomma för de flesta av oss framstår som mindre positiva, radas upp. Exempel: att psykofarmaka finns är förstås bra men att så många människor i vårt samhälle behöver psykofarmaka för att orka är ju mycket allvarligt.

Och en kurator utför ett mycket viktigt arbete men att så många behöver få samtala med kuratorer och terapeuter, idag, är en signal om att något inte står rätt till.

Karin Yngman vet förstås just det här - att många, unga och äldre, idag mår dåligt. Och det vet hon också att använda sig av, på det mest oseriösa sätt. Nej, det skrivs aldrig rent ut men budskapet är: att människor mår dåligt beror på att "hemmafrun" inte längre finns!

Ändå: tänk så underbart det måste vara att som Karin Yngman ha ett så enkelt svar på så komplicerade frågor! Man slipper liksom tänka...

Nej, Karin Yngman - du har fel i det du egentligen skriver. Att många far illa i dagens samhälle har mer komplicerade orsaker än den (enda) du påstår att det beror på. Hur jag kan hävda det? Jag har sett mig omkring. Och ingenstans har jag sett något som visat att det du påstår stämmer. Och så säger mig min erfarenhet att mycket grova förenklingar sällan väl visar en verklighet.

Jag skulle för övrigt vilja se en referens, i Karin Yngmans artikel. En referens till i alla fall någon slags undersökning som visar att det hon påstår är sant. Ta följande:

och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan

"De flesta kvinnors innersta önskan"? Var finns referensen som visar vad som utgör "de flesta kvinnors innersta önskan"? Och även om en sådan undersökning fanns att tillgå (och refererades!) - så vore det extremt intressant att i så fall ta reda på hur frågorna ställts och under vilka förutsättningar!

Ja, faktiskt. För det kan vara lätt hänt att man som kvinna och småbarnsförälder, om man är arbetslös eller har ett mycket monotont arbete, på frågan "Skulle du vilja kunna vara hemma med ditt barn på heltid?" svarar "Ja!". Men kanske borde den verkliga frågan vara: "Skulle du vilja arbeta om du fick använda din talang och fick lika mycket betalt för att göra det som en man får?"...

----------------

De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution.

skriver Karin Yngman. Oj! Inte visste jag att politiker i gemen har som mål att helt enkelt förinta kvinnor! Men låt gå för överdrivenhet och svulstighet - jag börjar ändå fundera över ordet "prostitution".

Om man skulle försöka sig på en definition? Att man är "prostituerad"; vad betyder det? "Att man säljer sig själv!", skulle nog många säga.

Då kan man tänka: "Jamen, i så fall...man säljer sig ju faktiskt till en arbetsgivare! Man säljer sig för en lön...".

Sant. Men innehåller inte begreppet "prostitution" också att man utlämnar sig känslomässigt? Jag tror det. Den prostituerade kvinnan, prostituerad i ordets mer traditionella betydelse, säljer sin kropp. Rimligen begår man då våld på sina känslor. Om man har några kvar - om man anser sig ha råd att ha det.

Så i min värld är det mer rimligt att kalla en "hemmafru" för prostituerad än att kalla en yrkesarbetande kvinna för det. Förutsatt att "hemmafrun" hyser någon form av känslor för sin man.

----------------

Vi kan gilla det eller inte, men så länge vi har ett pekuniärt samhälle så börjar självständighet och bestämmanderätt över den egna personen med en egen (fylld) plånbok. Det är väl klart att det går bra att känna sig bekväm med att vara "hemmafru" så länge "hemmafruns" man råkar vilja samma sak som "hemmafrun" (eller, som Karin Yngman så tjusigt uttrycker det: ofta i kompanjonskap med sin medförälder). Men när man helt plötsligt inte var överens? När hon behöver något han inte tycker att hon behöver? När hon känner att hon vill kunna sitta vid datorn - men han anser att han behöver den för sitt viktiga arbete?

Hur blev det då? Enkelt - har hon egna pengar så skaffar hon sig det hon behöver - kanske en egen dator. End of discussion. Om hon står utan egna pengar - så känner hon sig nog rätt rejält...vilket ord tror ni att jag tänker använda nu?....just det - prostituerad.

Utnyttjad, också. Och - definitivt! - inte alls särskilt mycket i besittning av makt. Det omvända förhållandet mot det som Karin Yngman tycker sig se:

I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna.

gäller - det är den yrkesarbetande kvinnan med självbestämmanderätt över sin egen plånbok som har makt. "Hemmafruar" har ingen makt alls. De lever sitt liv på andras villkor och har det bra bara om en annan människa vill det.

----------------

Jag tror, dessbättre, inte att särskilt många kvinnor tycker så mycket mer om Karin Yngmans artikel än att den är ett exempel på extrem dum- och inskränkthet. Men det är vad jag tror - och till skillnad från Karin Yngman kräver jag av mig själv att jag har lite mer på fötterna än "tro" för att kunna uttala mig säkert. Däremot väljer jag att i den här blogposten ge Karin Yngman igen med hennes egen metod: det oseriösa pajkastandet där man utan vidare kan ge sig till att kalla andra vad som helst.

Jag kallar därför Karin Yngman för stendum.

Jag hoppas också. Först och främst det jag skrev igår: att ingen kvinna som slitit och sliter med dubbelarbete blir ledsen och känner sig anklagad och ställd till svars för i princip alla de problem som tynger vårt välfärdssamhälles axlar (läs psykiska problem, droganvändande, pedofili...) - när hon läser Karin Yngmans korkade svammel. Därutöver att Moderaterna, det parti som Karin Yngman, såvitt jag förstått det efter googling av hennes namn, tillhör, gör ett dåligt val.

----------------

Allra sist:

Det är sant att många kvinnor dubbelarbetar idag. Det är priset vi betalat och betalar för ett visserligen litet men ändå härligt mått av självbestämmande. Det är förstås inte bra - kvinnor sliter ut sig idag och mycket riktigt ökar sjukdomar som hjärtinfarkt och så vidare hos kvinnor.

Men svaret är ändå inte att återinföra "hemmafrun". Ej heller "pigan":

Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv.

Svaret är, menar jag, att fortsätta det långsiktiga arbetet för att män och kvinnor skall leva under samma villkor. Kring 1970 började kvinnor på allvar att ställa det traditionella könssamhällets villkor på ända (även om tidigare emancipationsarbete/tidigare feministers arbete förstås var en grund för det som hände) - man gick helt enkelt ut i arbetslivet. Sedan dess drivs en process som jag personligen ändå tror går framåt. Ett steg kommer snart (åtminstone om vänstern vinner nästa val): föräldraledigheten delas mellan mamman och pappan genom lag.

Om hur det kan vara nödvändigt att kasta ett system man vill ha bort upp i luften och sedan plocka om bitarna som faller ned i nya mönster - skall jag skriva om nästa gång. För det kom vi att tala om vid matbordet.

Bakåtsträvarna

2005-03-30T21:15:00.000+02:00

Först:

Ibland kan man se att det skrivs i bloggosfären om att en "riktig" blog är "nischad". Jag tycker nu inte att en blog måste vara "nischad" för att vara en "riktig" blog. Bara skriv på om det du för tillfället tycker är intressant.

Men visst kan du ha speciella hjärtefrågor som du ofta återkommer till - så är det väl för de flesta och jag har mina. Dit hör, som väl alla vet som läser här, feminism. Jag har tjatat så ofta om vad jag avser med feminism att jag inte skall göra det en gång till. Jag bara konstaterar, igen, basalt, att jag arbetat i hela mitt liv för att kvinnor skall få bli jämställda med män. Jag har skrivit och jag har talat - tjatat. I hela mitt hittillsvarande liv har jag försökt få andra att tänka efter; att eventuellt ändra sina värderingar. Det har jag gjort därför att jag tycker att det är så viktigt, inte minst för kommande generationer, att kvinnor och män får leva på precis samma villkor. Könet skall vara ointressant.

Men - och det är centralt - för att komma därhän måste man först lyfta fram just skillnader mellan könen. Skillnader i hur vi har det i dagens samhälle - kvinnor och män.

Så jag blir så....trött, när jag läser en artikel som den jag hittade i dagens tidning (en lokaltidning). Nu skall jag göra så att jag helt enkelt citerar hela artikeln, för det får man såvitt jag förstått det göra, om man uppger källa och så vidare.

Artikeln finns alltså i dagens upplaga av

Barometern

och den är skriven av Karin Yngman. Här kommer artikeln i sin helhet:

Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering. Hon är ett hot mot det mesta som det moderna samhället har byggt upp för att hålla maskineriet igång och hon är ett hot för att kvinnor är starka när de har makt och hemmafrun har makt.

Låt oss kalla henne något annat än hemmafru. Begreppet klingar illa för många och är missvisande då det inte är rollen som fru som är det väsentliga, utan uppgiften som bärare av något stort och viktigt. Den kvinna jag talar om är den kvinna som rår sig själv, ofta i kompanjonskap med sin medförälder. Hon som har en viktig funktion i försörjningen av det som är grunden för människans överlevnad. Hon som är viktig för den fysiska omvårdnaden såväl som det andliga och och själsliga välbefinnandet, för sig själv och för det nätverk av personer hon har omkring sig. Den armstarka, dugliga, uppfinningsrika, tålmodiga och stolta kvinnan, som har en självklar plats och status. Ovärderlig för samhällets fortbestånd.

I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna. Nu håller någon märklig form av feminism, som tror sig jobba för kvinnors sak, på att försöka tilltvinga kvinnor någon annan slags makt, som kvinnor inte har bett om. Man gör det i krig mot männen och i krig mot barnen och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan. Snyggt jobbat likhetsfeminister! Tusen tack för att ni tagit ifrån oss våra verktyg för att ha ett berättigande och en status här i livet! Ni har framgångsrikt förvandlat oss till "Det andra könet"! Många av oss strider nu på fel arena där vi ständigt får finna oss i att bli tilltryckta och tillkortakomna. Vår egen arena gapar tom. Hemmen står kallt tomma och socialingenjörerna, företrädesvis män, gnuggar händerna av förtjusning. De vann ju hela makten istället för den fjuttiga halva de hade förut!

Barnen tillhör omsorgsproffsen, maten tillhör TV:s stjärnkockar och Felix micromat, handarbetet tillhör Hennes och Mauritz och hemslöjdsföreningarna (som ett pittoreskt inslag). Hemmiljön tillhör IKEA. Kvar blev städningen. Att dammsuga upp resterna efter kvinnokraftens glansdagar. Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv. Pigor skall hållas utanför hemmen, de ska finnas där Herr ingenjören har sagt att de ska vara, ivrigt putsande på institutionernas fasader.

Det här samhället gör mig illamående. Jag önskar att politiker ska ha mindre makt; att de ska låta människor få leva sina liv fredade från klåfingrighet och överförmynderi. Hur kan de tro att de har rätt att gräva i mitt innersta? Hur kan de tro att de har rätt att ta mitt hem och mina barn ifrån mig? Hur kan de tro att de har rätt att ta mina egna tankar och övertygelser ifrån mig? De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution. Jag betackar mig!

"Det här samhället gör mig illamående", skriver hon, Karin Yngman. Well - hennes artikel gör mig illamående. Men där vill jag inte stanna. Den enkla "analysen" - att någon eller något gör en "illamående", att någon är "dum" - eller de elaka insinuationerna om att någon skulle behöva psykofarmaka för att någon annan inte varit som Karin Yngman tycker man skall vara...det är inte min melodi.

Dock är min blogpost redan mer än tillräckligt lång. Därför skall jag skriva om det här nästa gång jag bloggar. Bara en förhoppning innan jag slutar för idag:

Jag hoppas att ingen kvinna som stretat och kämpat med dubbelarbete hemma och på ett jobb blir ledsen av sådant här dravel. Jag hoppas att alla blir lika arga som jag, istället.

En stjärna som är född

2005-03-26T11:14:00.000+01:00

Här har ju varit ett sådant härjande med tid - jag har inte hunnit skriva mycket i min blog. Men nu är det påsk och jag kan få sitta ned och blogga lite igen. Det tycker jag ju om!

Så försöker jag också läsa ikapp mig på de bloggar jag följer. Annars är det i och för sig vad jag prioriterar i bloggosfären, de där dagarna när tiden inte räcker till: jag läser hellre de bloggar jag följer än jag bloggar själv. När jag nu faktiskt måste välja.

Jaha - och då har jag hittat en gammal blogpost:

Chadie om Melodifestivalen 2005

Kul att se att fler har gillat den här låten med Caroline Wennergren så mycket! Den var ju så solklart "bäst!bäst!bäst!". Och därför vann den ju förstås inte. Enkelt: den var alldeles för bra!

Men på nätets fildelninssajter talades det klarspråk: "A different kind of love" var tydligen den som laddades ned mest? Nej, jag skall inte säkert säga att det var så, jag har uppgiften i andra hand. Men jag kan i alla fall skriva att jag noterade att den laddades ned mycket!

Och självklart så - här föddes ju en ny stjärna. Vilken karisma den tjejen, Caroline Wennergren, hade! Hela hon - den vackra klänningen, musiken, rösten, rörelseschemat - hon borde ha vunnit stort!

Själv har jag förstås låten på datorn. Genom fildelning. Och nu har ju ett åtal väckts om fildelning. Det skall bli intressant att följa hur det går. Själv tycker jag att det verkar rubbat att jaga enskilda personer som fildelar. Bättre att jaga dem som uppehåller sajterna.

Och avseende musik - fixa fildelningssajter där man kan betala. Just musiknedladdning tror jag blir svårt att stävja helt, nämligen. Filmer och litteratur är en annan sak.

Håkan Lans i TV

2005-03-24T22:25:00.000+01:00

Jag såg nyheterna i TV nyss - om Håkan Lans. Uppfinnaren, alltså - han som uppfunnit den färggrafik som moderna PC använder sig av.

Nu börjar rättegången om rättegången. Jo, för det har ju blivit så att Håkan Lans, fastän han rimligen borde ha rätten på sin sida (stora företag har begått patentintrång på hans uppfinningar), istället själv är dömd - att betala stora rättegångskostnader.

Allt det här är visserligen välkänt för mig sedan länge. Men nu googlade jag lite snabbt för att se vad jag hittade. Jag fann bland mycket annat följande:

http://www.mobergpublications.se/patent/

Läs och lär...

Men det jag vill skriva är ett mer allmänt betraktande av vår värld; vårt samhälle. Håkan Lans är bara ett enda exempel på hur sjukt allting funkar.

Vad belönas i världen? Intelligens? Kreativitet? Moral?

Icke! Den som är fräckast och mest beredd att stampa och trampa på andra är den som når framgång. Specifikt i fall som Håkan Lans: advokaterna är de stora vinnarna.

Allmänt är aktiehandlare, käftvälsmorda politiker, falska typer...sådana som vinner i vårt samhälle. Arbetaren på verkstadsgolvet får ingen större del av kakan - fastän aktien i företaget där hon eller han jobbar inte skulle vara värd en spänn utan arbetarens insats.

Och uppfinnaren - tja. Jag håller på lite själv med det här. Är man klok - så låter man det mesta stanna i byrålådorna. Varför bli ledsen - när hjärtesaken bara tas ifrån en av människor som inte har tänkt ut något alls på egen hand. Men som har makten och härligheten (pengar, bland annat) på sin sida? För det är så det går till. I föreningar sitter vi töntar; vi som uppfinner. Och vi säger gång på gång på gång - "Det är ingen idé!".

För det är ingen idé. Ingen idé att ta sin uppfinning ut i verklighet. Vilket medelstort företag som helst kan köra ett snabbt plagiat på din produkt. Eller så kör man rakt av på ett patentintrång. Den töntige uppfinnaren kan ju stämma om hon/han vill! Vem tror ni vinner? Som alltid den som har så mycket pengar att den kan hålla sig kvar länge nog i en domstol. Med advokater.

Kreativitet, som sagt. Intelligens. En vilja att göra något bra för mänskligheten. Nej, nej, nej - det blir ingen fet av. Utan ett oljat munläder, det skall du ha. Käfta och prata skit (kanske som advokat).

Då vinner du. Men världen förlorar. Det är nog inte konstigt att samhället ser ut som det gör. Inte alls...

Doften av nybakat bröd

2005-03-23T22:46:00.000+01:00

Trött - men innan jag kryper ned i sängen vill jag ge ett tips.

Mat är dyrt i Sverige. Vi betalar (framför allt har vi betalat) mycket relativt övriga européer för vårt dagliga bröd.

Och just bröd - är ju så gott. Särskilt om det är nybakat. Nyttigt är det också. En mycket bra bas att stå på.

Men dyrt som sagt. Och titta i brödhyllan i ett ordinärt snabbköp! Hur ofta finns där riktigt busfärskt bröd?

Man kan köpa på bageri. Då blir man verkligen rånad på ganska många kronor.

Så det känns kul att det blev av att skaffa en bakmaskin. Och när den nu visat sig så bra, den här ganska billiga varianten, så vill jag tipsa om den i bloggen:

Bra bakmaskin

Ned med ingredienserna bara, sätt i kontakten. Maskinen knådar, jäser och bakar - medan du själv gör något roligare. Sedan är det bara att gå ut och njuta av alldeles nybakt matbröd.

Mums.

Modellen är bra eftersom den är liten i förhållande till många andra bakmaskiner. Lätt att rengöra är den också.

Ett fynd!...skriver Carina som just njutit av kvällsmacka av nybakat rågbröd med ost och tomat.

hemmafru.se?

2005-03-21T21:37:00.000+01:00

I morse läste jag i tidningen en debattartikel skriven av en Madeleine Lidman, redaktör för för webbtidningen "Hemmaföräldrar",

http://www.hemmaforaldrar.se

Artikeln förespråkar en nydaning inom barnomsorg; allmänt av politiska beslut som rör barnfamiljer - på det att föräldrar skall kunna få vara "hemmaföräldrar".

Förstås.

Jag respekterar att andra kan ha en annan uppfattning än jag. Artikeln är till exempel kritisk mot förslaget om delad föräldraledighet (att man gör om i föräldraförsäkringen så att en viss del av föräldraledigheten öronmärks för pappan) - något jag själv är mycket positiv till. Att ha olika åsikter är alltid okej. Men då skall man debattera seriöst.

Jag har läst på webbsidan jag länkar ovan. Både det ena och det andra tas till intäkt för det man tror på. En israelisk poet som skrivit om hur det var att vara barn på en kibbutz; på kibbutzens "barnhus", blir helt plötsligt en ikon - hans texter förutsätts även skildra svenska dagisbarns förhållanden?!

Och sedan finns en text av en kvinnlig neurobiolog; en mycket kritisk analys av den israeliske poetens kibbutzuppväxt:

http://www.hemmaforaldrar.se/kibbutz.html

Den analysen är förstås helt rimlig i sig, eftersom uppväxten på kibbutzen inte alls verkar ha varit bra.

Men budskapet på "hemmaforaldrar.se" blir att "dagis" är "farligt" - det säger ju till och med seriösa vetenskapsmän! Varför, nämligen, om man inte vill jämföra kibbutzens "barnhus" med ett vanligt svenskt dagis, har man alls med de här texterna? Vad har de i annat fall för relevans?

Om man skall argumentera för något, som sagt, så skall man göra det seriöst. Pajkastning inger inte så stor respekt. Och pajkastning är vad jag upplever att "hemmaforaldrar.se" ägnar sig åt.

Ytterligare en artikel på "hemmaforaldrar.se" har rubriken "Tokfeminismen"...

Jag vet att det finns kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Jag vet också att det finns många män som vill att deras kvinnor skall vara hemma med de gemensamma barnen.

Men framför allt vet jag att det finns ännu fler kvinnor som vill kunna kombinera studier och arbetsliv med barnafödande. Så länge inte omhändertagande av små barn är lika mycket pappans angelägenhet, så är en bra offentlig barnomsorg då enda lösningen.

Tycker man att dagis är en dålig lösning för barn - så skall man förstås istället vara för delad föräldraledighet; vara för lagförslag som föreslår sådan.

Tragiskt - "hemmaforaldrar.se"!

Om fildelning

2005-03-17T14:30:00.000+01:00

Det verkar vara stora problem med Blogger nu? Jag har inte haft tid att blogga på som det känns en halv evighet. Därför hade det varit skoj med en snabb sajt. Men nåväl.

Om fildelning, som ju diskuterats så mycket de senaste dagarna och detta med anledning av att APB (AntiPiratByrån) slog till mot internetleverantören Bahnhof:

APB har gjort fel - det har många skrivit om. Man hade fått ett beslut i tingsrätten; man hade fått lov att undersöka om vissa filer fanns på Bahnhofs servrar. Som jag förstått det fann man inte det man sökte. Då började man leta efter annat. Detta var ett fel; ett brott väl.

Då skriver många och klagar på APB. Helt riktigt, på sitt sätt, eftersom APB gjort något man inte hade fått löfte att göra. Men egentligen - handlar kritiken som kommer om det fel som begicks? Det handlar inte möjligen om att de som kritiserar själva fildelar: musik, film...och vill kunna fortsätta att göra det utan att känna sig obekväma. Och om nu någon part som försökt stävja fildelning gjort fel? Och man kan påtala det väldigt mycket? Då kanske det känns bättre.

Om man är fildelare.

Om jag fildelar? Visst gör jag. Det är guld att kunna ladda hem massor av musik helt gratis. Bara klicka och spara på disk. Sedan bränner du en CD. Visst är det kanon.

Jag gör det eftersom det ännu inte är olagligt - om jag inte missförstått alldeles. Men det kanske borde vara olagligt?

Ja, det tycker jag att det borde vara. Ingen artist eller författare vill väl göra sitt jobb för att sedan få noll kronor för det. Varför skulle någon artist eller författare vilja göra det? Det vill ju ingen annan.

Problemet, i ett nötskal, är att lagstiftningen inte hängt med i den digitala utvecklingen. Det gäller inte bara fildelning. Det vore fullständigt rimligt att det fanns lagstöd för att släcka ned fildelningssajter. Jätterimligt. Visst skulle man alltid stöta på patrull i jakten på illegal fildelning - nätet är stort och snabbt. Men man skulle också kunna nå långt på vägen.

Jag tror att det alltid kommer att produceras musik, göras filmer och skrivas böcker. Det beror på att kreativa människor - musiker, regissörer, författare... - drivs av en inre kraft i första hand och inte av ett pekuniärt egenintresse. Men nog är det lite rimligt, också? Att de som visar sig duktiga; som når ut till människor? Får betalt för sitt arbete. Det blir ändå aldrig många kronor i förhållande till insatsen.

Som det är nu blir det ofta noll dito när en ny konsument tar del av en konstnärs produkt. Det är inte okej.

Feministas

2005-03-10T11:13:00.000+01:00

Nej - jag hann inte skriva något här på den internationella kvinnodagen. Annars brukar jag försöka skriva något just då. Skriva något om vad jag tror på i jämställdhetsfrågor, som jag också så ofta annars gör.

Jag tänker på det här med huruvida man säger sig vara feminist eller inte.

Vissa säger att de är feminister, men verkar inte mena något med det - om man tittar på handling. Det blir ett ord bara; en beteckning. Som inte leder till någonting.

Andra vill istället inte kalla sig feminister, men säger sig vara för jämställdhet. Det förstår jag inte. Det räcker med en snabb kontroll av samhället för att inse att kvinnor är i underläge. Det finns enstaka exempel på frågor där män kommer i skymundan, men bara just enstaka. Och om nu kvinnor är i underläge? Så verkar det rimligt att jobba för kvinnor i första hand. Om man gör det kan man vilja kalla sig något - och vad är det då för fel på "feminist"? Man skulle förstås kunna kalla sig något annat ("mstiefni"?) men det verkar vara det enklaste att tillgripa ett ord som berättar vad det handlar om?

Jag tycker att båda de här sakerna är lika tokiga. Femnism som "ism" - det övergripande (abstrakta) tänkandet på problemställningar i vårt samhälle ur jämställdhetsaspekt är viktigt! Om man inte kommer bort från ett individuellt perspektiv i jämställdhetsfrågor, så kommer man bara att plottra med enskilda företeelser där icke-jämställdhet råder. Och det löser inte problemen på sikt.

Men lika fel är förstås att bara sitta och diskutera teoretiska frågeställningar dagarna i ända. Det behövs också praktiska åtgärder. Hand i hand med feminismen som doktrin.

Till sist sitter jag och undrar om jag egentligen tycker att det är bra med en internationell kvinnodag. Jag vet att jag tyckte att det var det - en gång i tiden. Men nu? Om vi inte har kommit längre än vi har rörande jämställdhet - så blir den där dagen mest mer och mer av ett hån - för varje år som går.

Kanske borde första punkten på ett feministpartis dagordning vara att slopa firandet i Sverige av den internationella kvinnodagen? Åtminstone inom partiet.

Korkat Connex/SL

2005-03-06T17:47:00.000+01:00

I DN läser jag två artiklar. Först hittade jag den om busschauffören i Tumba som knivskars så svårt och sedan uppföljaren - de som knivskar chauffören är anhållna:

Anhållna för knivöverfall på busschaufför

Fruktansvärt, förstås. Någon är på sitt arbete; kör en buss för att andra skall kunna ta sig till olika ställen.

Då knivskär man den människan.

Men ännu värre blir det när jag sedan läser om att:

SL "spionerar" på busschaufförer

Det är väl klart att man skall försöka sätta dit dem som inte vill bidra med att betala för allas kollektivtrafik. Men jag tror nog att de flesta av oss upplever det som viktigare, också ur perspektivet att få in pengar för resande i kollektivtrafiken, att man skapar en trygg och bra miljö inom densamma. Att arbetande inom kollektivtrafiken inte skall behöva riskera liv och lem är lika självklart som att resande skall kunna känna sig trygga och ha det bra.

Annars kommer ingen att vilja jobba inom kollektivtrafiken. Och ingen kommer att vilja åka med den.

Hur mycket pengar får man in då?

Korkat - Connex. Och okänsligt, så att jag rodnar.

8:e...

2005-03-04T12:07:00.000+01:00

...mars, på tisdag, på den internationella kvinnodagen, blir det nog

inte.

Jag skriver om det feministiska parti eller kanske snarare den feministiska rörelse, det feministiska nätverk...(kärt barn har många namn?) som, det är jag och många med mig övertygade om ju, kommer att bildas inom kort.

Hon verkar sur, Schyman - och det förstår jag. Jag citerar ur artikeln jag länkar ovan:

- Vad händer när det inte presenteras något parti den åttonde mars? Jo, väldigt många kvinnor blir besvikna. Och vart kommer de att rikta den besvikelsen? Jo, bland annat till mig!

Mjae...jag vet inte. Jag tror att de flesta kvinnor som liksom jag längtar efter att det här skall dra igång förstår bättre än att lyssna på sensationslystna, manliga journalister som skall peta i det här tills det blöder sönder. Jag tror att vi skiter i gubbarna och tar det som det är och blir; i den takt vi vill.

För en gångs skull!

Vilken skön känsla, när det här blir verklighet. Och motsättningar mellan de olika förgrundsgestalterna i detta? Tja - vem har sagt att allt måste gå till så som gubbarna påstår att det måste? "Personval", talar Maria-Pia Boëthius om i artikeln. Och varför inte?

Det låter vettigt, tycker jag.

Hm - ser att i artikeln jag länkar här idag finns, i sin tur, länken till en analys av Henrik Brors som jag bloggade om för nu ganska länge sedan:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=353858

Jag har läst om den analysen nu, idag - och den ter sig lika korkad som då jag läste den första gången:

Nej - det är inte "misstro mot politiker" som ligger bakom det bevisat stora stödet bland kvinnor för ett feministiskt alternativ i nästa riksdagsval. Inte i mina ögon. Man är helt enkelt bara trött på att det inte hänt tillräckligt i det här landet i jämställdhetsavseende. Och då avser jag inte i första hand praktiska förändringar som till exempel "lika lön", även om sådana är viktiga. Nej, jag tänker på en mer genomgripande omstrukturering av samhället; där man angriper själva roten till det onda - tråkig kvinnosyn, taskiga värderingar hos män och så vidare. Det är ju där förändringen måste komma om den skall bli stadigvarande.

Det borde de flesta kunna förstå. Och, som sagt, att man börjar med att själva avgöra när det är dags för en lista eller dylikt är en bra start. Det handlar ju om att sätta dag- och tågordning. Det handlar om att kvinnor för en gångs skull sätter dag- och tågordning...

Paradise Hotel

2005-03-02T07:50:00.000+01:00

Har du en tonåring hemma, som tror att den befinner sig på Paradise Hotel?

Kan du inte gå bort en kväll utan att behöva komma hem till en skitig spis fulladdad med såsiga och smetiga kastruller?

Tror ditt halvvuxna barn att små kartonger, öronpetare, bomullstussar - allt sådant bara försvinner av sig självt där det slängts på badrumsgolvet?

Och kanske lite våta handdukar? Också? Vad vet jag?

Allt medan tonåringen själv, helt klart obekymrad, bara sitter vid datorn och gör en enda sak: snackar skit med andra likadana tonåringar.

Så kanske det är dags att du tar tag i saken!

--------------------------

Jag tror inte att det är alltför ovanligt att sådant här slår ned ett äktenskap rätt rejält - och på sikt kan lösa upp det. Irritationen finns där hela tiden under ytan. Och en trevlig kväll som ni hade, på tu man hand, ni vuxna - slutar tråkigt: antingen blir båda sura eller så ställer sig den ena och städar upp efter hotellgästen (medan den andra blir sur för det!).

Hotellgästen - som lugnt sitter kvar vid datorn som om inget hänt.

I båda fallen, som sagt, uppstår en unken stämning. Det mysiga försvinner. Och, tro det eller ej!: även vuxna har behov av att få ha mysiga kvällar som också får sluta mysigt.

Annars går förhållandet åt helvete.

En kväll klarar ni - visst. Men knappast särskilt många.

--------------------------

Men egentligen är det förstås föräldrarna som uppfostrat den där tonåringen fel. Någon gång var tonåringen ett litet barn, inte sant? Och jag vet, jag vet, jag vet - det är alldeles för lätt att laga maten själv när man hämtat på dagis. Tappa upp badkaret helt på egen hand - och hälla i skum. Plocka fram blå plastbåtar och den osänkbara Musse Pigg (som har gul kropp och röd mössa).

Plocka fram barnet - till bad, Musse och båtar.

Och sedan plocka upp ungen och torka den. Sätta på den pyjamas. Stoppa den i sängen.

Ja....och sedan ut i köket, igen, för att diska (und so weiter).

Så att allt är så prydligt, nätt och käckt - när du och lilla barnet skall äta frukost dagen därpå. (Du själv dödstrött; ungen lika pigg, klarögd och utvilad som alltid!)

--------------------------

Det är ju så här att om du inte låter ditt lilla barn få stå där med diskmedelsskum upp till de söta små armbågarna? Om du inte låter treåringen duka lite snett och vint? Om du inte anser dig ha tid att vänta på att barnet självt plockar fram badleksakerna?

Så lär sig barnet att det inte kan. Du talar om det för barnet: barnet gör inte det hela bra - åtminstone inte tillräckligt bra.

Och om barnet uppfattar att smutsiga tallrikar verkar lösas upp i tomma intet och bara, som genom ett trollslag, vara försvunna morgonen efter det att ni åt på dem?

Så tror väl barnet rimligen att det är så det går till i världen.

Så ser budskapet du levererar ut.

Och varför skulle nu ungen inte lära sig den läxan för all framtid?

--------------------------

Tiden, tiden, tiden...som är så knappt, så knappt, så knappt!....tilltagen - för dubbelarbetande småbarnsföräldrar! Du anser dig inte ha tid! Du vill så gärna få den där timmen för dig själv - för att kanske läsa eller skriva eller glo lite på TV.

Men vänta. Du tappar tid när treåringen skall hjälpa till med matlagningen - det är sant. Å andra sidan har du den tiden många gånger igen när hon eller han blivit tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton...

--------------------------

Så här tror jag att det fungerar. Men självklart kan jag inte svära på det: jag vet ju bara hur jag gjorde med mitt lilla barn och hur det blev då. Kanske kan det finnas föräldrar som har låtit lillan eller lillen stöka, fixa och dona (alltså bjudit på en för livet god självkänsla), men som ändå får en långbent tonårsdrasut som inte gör (på ren svenska) ett skit hemma?

Kanske. Jag skall låta det vara osagt - ty osvuret är bäst. Men om det är så? Om jag hade hamnat i den situationen?

Enkelt. Jag hade, utan sura miner (tvärtom med ett gott skratt) slängt ned alla skitiga kastruller i en påse och ställt in den på tonåringens rum. Samma sak med skräpet på badrumsgolvet. Om ungen hade undrat hade jag bara vänligt sagt: "Gillar du skit - be my very special Paradise Hotel guest och ha skiten på ditt eget rum. I morgon köper jag nya kastruller. De slantar det kostar drar jag från de pengar du får av mig.".

Men jag behövde aldrig göra så. Och jag tror att jag vet varför.

Dessutom, igen, kan det vara ett bra bagage att ha i livet - att man fått lära sig att man kan och klarar. Det är väl en självklar kärleksgåva från alla föräldrar - som vill sitt barn bara det bästa?

Kalla fakta

2005-02-26T15:05:00.000+01:00

Eftersom jag skrivit så mycket om detta (om en undersökning om våldtäkter) i de senaste två blogposterna, vill jag gärna länka till TV4:s program "Kalla fakta" som jag idag hamnade framför.

"Kalla fakta" om bl.a. just undersökningen jag bloggat om

Det jag såg idag var en repris, men ytterligare en repris sänds: natten mot nu på måndag, kl 02.00. Det är sent; förmodligen alltför sent för de allra flesta. Ändå vill jag gärna rekommendera dig som kan att se programmet om du inte redan gjort det.

Det är nämligen klart sevärt. "Den andra våldtäkten" har man döpt programmet till och utan att veta säkert varför (jag kom in i programmet när det hållit på en stund) blir min vilda gissning att det handlar om det bemötande en våldtagen kvinna ofta får - vid kontakt med polis, domstolsväsende, försäkringsbolag...

Hon våldtas en gång till. Av vårt rättssystem.

-----------------------------

Evelina, 17 år, drack på en fest - och somnade. Det var hennes misstag - som en man utnyttjade. Han förgrep sig sexuellt på Evelina; utnyttjade hennes berusning och att hon sov.

Mannen erkände i domstol; han förnekade alltså inte att han utnyttjat Evelina sexuellt. Ändå dömdes han bara till tio månaders fängelse. Anledningen är att brottet rubricerades som sexuellt utnyttjande. Det går till så med nuvarande lagstiftning. Snart kommer en förändring i samma lagstiftning: om ett barn eller en berusad person utnyttjas sexuellt blir brottsrubriceringen våldtäkt.

Men där är vi alltså inte än. Och som Christian Diesen, professorn jag berättat om i de senaste blogposterna, sa i programmet (och här försöker jag uttrycka andemeningen i det han sa; jag citerar honom alltså inte): det här är ju på sitt sätt bra, eftersom man får bort osmakligheten som ofta uppstår då någon förgripit sig sexuellt på någon annan men "kommer undan" med ett lindrigt straff på grund av rena teknikaliteter, men det löser inte själva grundproblematiken:

Hur straffar man fler våldtäktsmän; hur får man bort våldtäkten som samhällsföreteelse?

Men som sagt - se gärna programmet.

Håkans kommentar

2005-02-24T22:33:00.000+01:00

Liten update fredag:

Igår när jag skrev min blogpost var jag så trött att jag glömde att länka Håkan som jag skrev om. Nu är det fixat och man hittar Håkans egen blogg genom länk nedan.

I kommentar till förra blogposten skrev

Håkan

några kloka saker. Det vill jag beröra.

Brottet våldtäkt kommer alltid att vara svårbevisat - det ligger i sakens natur. Eftersom brottet är svårt att visa kommer det också alltid att finnas en tvekan inför att polisanmäla. Särskilt så, eftersom det ju är ett brott som påverkar offret så oerhört på djupet. För den våldtagna är situationen jobbig nog i sig. Att dessutom behöva sitta hos polis och vända ut och in på sig själv, kanske (mycket troligt) utan att det leder någonstans - blir lätt övermäktigt.

Det ligger alltså nära till hands att förutsätta att antalet våldtäkter vida överstiger det som kommer till polisens kännedom. Och i den undersökning jag berättade om igår, har man då försökt uppskatta hur stort det reella antalet våldtäkter i Sverige är. 20 000 är den siffra som man i undersökningen bedömer som rimlig. Cirka 20 000 våldtäkter per år tror man begås i Sverige.

Den logiske läsaren kan nu invända att bara det faktum att ett brott ofta inte lönar sig att polisanmäla betyder inte nödvändigtvis att samma brott begås i någon större omfattning. Det är förvisso sant. Men här har man alltså intervjuat många kvinnor (det var det här jag skrev om igår; att ungefär 10 % av alla kvinnor säger sig ha blivit våldtagna någon gång). Och med kunskapen i bagaget att samhället är fullt av mäns övergrepp mot kvinnor - förefaller kvinnornas utsagor som högst rimliga.

Håkan skrev i sin kommentar "om polis och domstolen har svårt att avgöra när det varit en våldtäkt"... Och det är viktigt att minnas att man aldrig får börja tumma på rättssäkerheten, hur vidriga våldtäkter än är. Kan det inte visas att en man våldtagit en kvinna - så skall han gå fri. Hur illa vi sedan än kan tycka om detta, om vi inser att han egentligen är skyldig.

Hur skall man komma vidare på det här problemet då?

Att bevisa en våldtäkt kommer som sagt alltid att vara svårt. DNA-registrering av samtliga medborgare skulle förenkla bevisföring i de fall då gärningsmannen inte känner kvinnan mycket väl (och det är ett av de skäl som anförts till förmån för upprättandet av en DNA-bank omfattande alla invånare). Men att det kan visas genom DNA-test att en man lämnat sperma i en kvinna betyder ju inte med automatik att han våldtagit henne. Och sedan kommer därutöver alla de fall där kvinnan redan har en relation med mannen som våldtagit. Det är de allra flesta det (se gårdagens blogpost)! Och vad kan man visa med DNA-test i de fallen...?

Jag tror att svaret egentligen inte är att försöka lyckas fälla så många fler våldtäktsmän. Observera att jag inte skriver att jag inte skulle önska att fler våldtäktsmän kunde fällas. Det skulle jag självfallet önska!

Men jag tror att det blir svårt - och att den mer framgångsrika vägen är att förändra attityder. Här kommer jag då osökt in på det Håkan också skrev (och som jag också vill beröra):

"Om mannen dominerar kvinnan socialt i nästan alla förhållanden skulle det innebära att antalet män i högre samhällsklasser är betydligt större än antalet kvinnor. Jag får inte ihop den ekvationen riktigt."

Håkan skrev så här apropå att jag hade skrivit i blogposten att "klass" är den faktor man noterat som viktig i avseendet huruvida åtal för våldtäkt troligt väcks eller ej. Så är det - men det är då viktigt att minnas att det finns olika klasser i vårt samhälle. Samhällsklass är en gruppindelning. Men könsklass är en annan. Härav att ekvationen går ihop att i etablerade relationer där våldtäkter begås, kvinnan förstås är av lägre "klass" än mannen, även om hon tillhör samma samhällsklass som han (vilket är vanligt att hon gör).

Det är alltid så här: i varje samhällsklass finns ytterligare en klassindelning - mellan könen. Där är det kvinnan som sätts i andra hand. Mannen befinner sig flera pinnhål ovanför henne. Det är han som har makten.

Attitydförändringar alltså - där varje man lär sig att det aldrig är okej att göra någon enda sak mot en kvinna som hon inte själv är med på. Det spelar ingen roll om de så levt tillsammans i tjugo år och att det är lördagskväll (och att han petat i sig några groggar?). Säger hon nej till samlag så är det nej som gäller. Det skall vara "hands off" inom tre röda. Gillar han inte läget så kan han alltid lämna henne. Hon bör definitivt lämna honom - om han inte fattar så här pass enkla saker!

Här tror jag mycket på så kallade manliga nätverk mot kvinnovåld som lyckligtvis börjar byggas runt om i landet. Det startade faktiskt på allvar i Piteå (jag har bloggat om det för länge sedan). Förutsatt nu att det hela inte bara rinner ut i sanden - så har något mycket viktigt skett här. Att män säger ifrån mot andra män - är viktigt. Män med tråkiga attityder lyssnar inte på kvinnor som säger vad som är okej och inte (det är ju just det beteendet hos dem som är den tråkiga attityden). Andra män måste säga ifrån. Då lyssnar man - åtminstone mer.

Och minns att en våldtäkt har sin upprinnelse i en tragisk kvinnosyn. Alltid.

Feministiska rörelser (partier?....med Schyman?....ja, tack!!!) är också viktiga. Oberservera att feminism inte är till enbart för kvinnor. Det är lika mycket en mansrörelse.

Nu skall den här feministen krypa ned i sängen. Och hon kommer inte att bli våldtagen...

Av lägre klass? Då får du våldtas!

2005-02-23T14:53:00.000+01:00

Jag är självfallet hedrad av att jag är en av femtio bloggare som utvalts att ingå i omröstningen om den bästa bloggen:

Internetworlds omröstning om bästa bloggen

Bland annat därför känns det tråkigt att jag har så lite tid över att skriva här. Men idag tänkte jag i alla fall blogga lite.

Och då vill jag berätta om en ny undersökning, gjord vid Stockholms Universitet, som jag läste om i gårdagens tidning. Det står att läsa som jag läst så många gånger förr: en mycket, mycket liten del av alla våldtäkter som begås leder till fällande dom. Mindre än en procent, faktiskt. Det är vad den här undersökningen kommer fram till.

Christian Diesen, professor i processrätt, är intervjuad i tidningen (han är en av dem som står bakom undersökningen). Han berättar att man uppskattar att ungefär tio procent av alla kvinnor någon gång utsätts/utsatts för våldtäkt. Den siffran har man fått fram i flera olika brottsofferundersökningar, gjorda både här hemma och utomlands. Detta leder i sin tur till att man beräknar att det begås cirka 20 000 våldtäkter per år i Sverige. Högst (i sin tur) tio procent av dessa polisanmäls. Och av dessa 2 000 fall leder högst 200 till åtal.

Alltså: 20 000 våldtagna kvinnor divideras med 10. Det blir 2 000 - dessa polisanmäler. 2 000 dividerat med 10 är 200 - det är de polisanmälda fall som leder till åtal.

Till sist kan jag berätta att av de 200 fall som verkligen kommer till domstol? Så frias 15 % av de misstänkta.

Slutresultat: mindre än en procent av alla våldtäkter leder till en fällande dom. Där har ni verkligheten, mina damer och herrar.

Nu:

Finns det någon faktor som påverkar huruvida det väcks åtal eller ej, i våldtäktsfall?

Ja, helt klart finns det. Svaret är "klass". Om mannen är socialt överlägsen kvinnan han våldtar så betyder det att åtalsrisken blir liten eller helt obefintlig. Om däremot kvinnan står över mannen i samhällsrang - så löper han tvärtom en risk att fällas för brottet.

För att koppla samman alltihop så här i slutet på blogposten, skriver jag det jag inte skrev längre upp: ca 8 av 10 våldtäkter sker inom relationer. Och det är så, att i relationer har mannen nästan alltid en högre social status än kvinnan. Han tjänar mer, han har oftast hand om ekonomin, han...ja - det där gamla vanliga: han är ovanpå och hon är under.

Inte så konstigt kanske, då - att mindre än 1 % av alla våldtäkter bestraffas.

Är du mindre fin än han - så får han våldta dig. Det är budskapet vi har att ta till oss.

Då är det okej.

SÅ trist!

2005-02-16T16:17:00.000+01:00

Då får jag äntligen lite tid över - och går in i bloggosfären. Jag börjar som vanligt med

Chadies blogg

Och vad får jag inte direkt se? Minsann - någon har behagat fuska med "topplistor". Någon, som ser det som mest intressant - att förefalla "intressant"? Har fuskat. Det läser jag hos Chadie. Och eftersom det finns en länk läser jag sedan om samma sak hos

Johan

som ju just driver

http://www.intressant.se

och

http://www.nyligen.se

Howdy-dowdy. Så det kan bli för vissa.

Men jag minns att jag läste någonstans att

Monica

tyckte att "topplistor" - det kan väl visst vara viktiga saker? För om man är på en "topplista" - så är man "någon"? Monica skrev ungefär att tänk om "Tre Kronor" spelade hockey bara för att det var kul?! Det skulle minsann inte gå för sig! Det handlar ju om att göra mål...!!!

Och gör man inte mål så räknas man inte. Man kommer inte först. Man kommer...sen?

Det förvånade mig lite att Monica skrev så - för hon är en sådan smart tjej och skriver en så förbaskat bra blog! Kanske skojade hon? Monica kan vara lite skön med det - hon driver med både det ena och det andra!

Ja - kanske. För förstås är det ju så att till skillnad från i hockey - så kan det inte bedömas vad som är "en bra blog". Eller en "intressant" blog. Vad som är "intressant" är inte entydigt definierat - så som det är entydigt definierat när den glider in (pucken alltså...i hockey, alltså...).

Sedan får jag syn på detta:

http://internetworld.idg.se/blogg/Default.asp?

Oj, min egen blog nominerad! Det känns förstås kul - visst.

Men vänta? Är det "intressant"? Och!!!: något stämmer inte! Var finns

"stationsvakt"?

Nämligen?

Han finns inte alls?! Vad nu...det är inte alls den "sämsta bloggen", ju! Ja...alltså "stationsvakt" kallar sin egen post "sämsta bloggen" (länken ovan) - och det får man ta lika ironiskt som det är menat. För "stationsvakt" är en väldigt bra blog! Även om bara den kloke förstår att det finns extremt seriösa budskap bakom en ibland lite halvkoko yta.

"Stationsvakt" är, till exempel, en extremt "intressant" blog. För mig. Men även för många andra.

Det vet jag.

--------------------

Jag är så trött på vissa företeelser i den så kallade "bloggosfären" - att jag nästan kräks. Lägg ned nu - alla ni som inte finner det...just det: intressant...

nog...att bara helt enkelt skriva om era egna tankar kring olika saker eller för den delen om er själva.

Alla som fokuserar på andra personer eller på "topplisteplaceringar" - ta bort! Dem som är sådana. Ta bort - dem.

Jaha...men tack för ordet, då. I min egen blog...som idag är "meta".

För en gångs skull.

Lagrummet tolkat

2005-02-11T20:44:00.000+01:00

Det gick som jag trodde:

Åke Green friad i hovrätten

Om jag ville att det skulle gå så här - det vet jag inte precis. För mig handlar det inte om "vilja" eller om "känslor" i det här fallet. Det handlar om (och det har jag bloggat om förut) huruvida Åke Green verkligen bröt mot lagen om hets mot folkgrupp, genom att hålla sin predikan. Och för att den frågan skulle kunna besvaras, krävdes att det som aldrig skedde innan lagen i sin utvidgade form (då gruppen homosexuella kom att omfattas av den) antogs (eller, för den delen, innan lagen allmänt antogs) nu gjordes:

en prövning av vad lagstiftarens intentioner egenligen var och (därmed) av hur lagen skall tillämpas.

Hovrätten har alltså sagt sitt; lagrummet är tolkat. Det är väl inte säkert att sista ordet är sagt. Om fallet inte tas upp av Högsta Domstolen så kanske det hamnar i Europadomstolen. Det är i så fall ytterligare välkommet.

DN:s ledare träffar pudelns kärna:

Får man svära i kyrkan?

Det handlar alltså inte om att jämföra olika utsatta grupper med varandra. Det handlar alltså inte om att kyrkan (religion) utgör ett "frirum" där handlingar som i det övriga samhället utgör brott plötsligt blir tillåtna. Icke så.

Om Åke Green personligen och om hans åsikter tycker jag förstås illa. Och visst har jag (som andra?) tänkt tanken att det hela kan ha varit synnerligen planerat. Med en frikännande dom blir det "fritt fram" i framtiden - att predika på. Åke Greens reaktion efter hovrättens dom idag känns osmaklig - och jag citerar ur en av de ovan länkade artiklarna:

- Det känns skönt. Hovrättens dom innebär att jag frimodigt kan fortsätta predika, säger den 63-årige pastorn i en första kommentar.

Tvi vale. Men så vare sig är jag eller har jag någonsin varit religiös. Ej heller har jag några planer på att bli det.

Storleken har väl betydelse?

2005-02-05T17:04:00.000+01:00

Det brukar man ju säga alltid annars ju - att storleken har betydelse?

Och den har betydelse.

Då, med det konstaterat, känns det märkligt att samtidigt läsa båda dessa artiklar:

Porraffären på DI växer

och

Saken har tagit för stora proportioner

Det handlar alltså om Dramatiska Institutet (DI) - som ju tydligen (det har de senaste dagarna visat!) kallar sexuell abuse mot barn för...konst?

Jag tycker att det är tråkigt när sådana här skäggiga progfarbröder som Per Lysander, rektor för DI, får många som kanske (tyvärr) har en lite misstänksam inställning till konst redan tidigare - att helt gå i taket. Det är trist. Det är ju inget bra sätt att nå ut med sitt budskap.

Vill inte konstnärer nå ut med sitt budskap?

Om den enskilda studenten som läste upp en pornografisk novell för småbarn gjort ett fel? Jo, då. Men samtidigt kanske det inte var så konstigt att en student gick överstyr, vistandes i DI:s miljö? Man verkar ha underliga värderingar...

Att reagera mot det DI nu gjort mot småbarn handlar inte om att vara någon moralnucka. Det är fullständigt naturligt att barn intresserar sig för sex och kön.

Det tas också upp i en av artiklarna - att små barn på dagis ofta talar om sexualitet; intresserar sig för det.

Javisst. Men barnen kanske kan ha rätt att intressera sig för saken på det sätt de själva sätter gränserna för. Jag tror nämligen inte att barnens gränser helt sammanfaller med DI:s! Jag tror inte att barnen själva skulle uttrycka sig som DI-studenter gjort inför dem. Och därmed har de nog rimligen inte heller haft särskilt stort utbyte alls av porrnoveller och annat. Det har förmodligen inte sagt dem något alls. Om någon reaktion kommit (barnen har ju tydligen filmats eller fotograferats under uppläsningar och så vidare, men den dokumentationen har...råkat försvinna?) - så har den antagligen bestått i mest förvåning och oförståelse. (Jag tror personligen inte att barnen blivit så skrämda.)

Hela projektet var alltså totalt meningslöst - bedrivet så som tydligen skett. Man hade lika väl kunnat låta bli det - så hade ingen mått dåligt.

PAS - ett autentiskt fall

2005-02-02T15:53:00.000+01:00

Igår skrev jag om PAS här i bloggen:

Parental Alienation Syndrome (PAS)

Jag har sett det med egna ögon; sett ett mycket otäckt fall av PAS. Jag skall nu berätta den historien rakt upp och ned:

Mannen och kvinnan levde i ett helt ordinärt förhållande - de har två barn (två döttrar). Mannens kontakt med de båda barnen var också helt normal, för att inte säga god.

Det handlar om en seriös, begåvad och vänlig man. Det fanns (och finns) alltså inga som helst problem i form av att mannen någon gång skulle ha burit sig orätt åt - vare sig mot något av barnen eller mot sin (numer tidigare) sambo.

Paret separerade; det händer ju många. Men separationen fungerade aldrig riktigt bra. Efter den där första tiden av förvirring (som nog de flesta som flyttat isär går igenom?) hamnade kvinnan i ett beteende där hon inte riktigt kunde "släppa taget". Hon såg det som "normalt" att mannen skulle fortsätta att hjälpa henne med till exempel praktiska bestyr. Hon tog kontakt kontinuerligt, om än det ena, än det andra.

Mannen såg det istället så att han väl visst kunde hjälpa till, om något särskilt hände. Men att det också bör få fungera så att man, när man väl separerat, skaffar sig varsitt liv, som vuxen. Och att man sedan håller en så bra och god kontakt som möjligt - men enbart avseende det enda man då har kvar som gemensamt: barnen.

Som sagt - här hade parterna olika inställning till hur livet efter separationen borde te sig. Och det är en typisk grund för PAS - parterna gör inte det man skulle kunna kalla "ett ordentligt avslut" och fortsätter därmed att ha (olika) förväntningar på varandra, även efter separationen. Detta leder på sikt till konflikter.

Ändå betydde de här ganska små differenserna i synsätt på livet efter separationen inte så mycket, för mannen och kvinnan. Mannen var visserligen "smått irriterad", men där stannade det. Och livet gick vidare...

...fram till den dag då mannen träffade en ny kvinna.

Mamman fick reda på att pappan hade träffat "en ny". Då bröt helvetet ut.

Ni har säkert sett det någon gång; hört talas om det? Det kallas svartsjuka (förstås) och ingredienserna är klassiska: den nya kvinnan är "en hora". Hon kan också vara "farlig" (i det här fallet var hon inte bara "farlig"; hon var en "farlig feminist" - det ni!). Hon är allmänt fel och hemsk - ingenting av det hon står för är bra.

Mamman satte igång en regelrätt förföljelse av pappan. Hon ringde. Hon grät. Hon hotade att ta livet av sig (ibland med "30 magnecyl"; ibland med något annat lika harmlöst). Hon var fullkomligt hysterisk och trumpetade i tid och otid ut att hon inte "kunde leva med detta". (Även om hon hade vissa problem att mer exakt specificera vad hon hade så svårt "att leva med"?)

Hon skickade så många sms att hon skulle ha kunnat hålla vilken mobiloperatör som helst ekonomiskt flytande under ett decennium! (De flesta av dessa meddelanden var gravt förvirrade.)

Och det handlade (alltså) inte om ett samtal eller om ett sms! Inte om två heller. Inte om tre, fyra eller fem...utan kontakterna räknades i tio-, tjugo-, trettiotal...under en kväll. Mannen försökte lägga på - då ringde hon igen. Och igen och igen och igen och igen...

Och mobilens sms-signal brummade oavbrutet.

Och det pågick vecka ut och vecka in. Månad ut - och månad in.

..................

Vad har vi, så här långt komna i berättelsen?

1) En konfliktfylld separation

2) En demoniskt svartsjuk kvinna, som inser att hon är dumpad för gott och att det förmodligen är slut med det mesta av pratisk hjälp i tid och otid - och som inte kan acceptera det läget.

..................

Precis innan mamman fick reda på att hennes före detta sambo hade träffat en ny kvinna, flyttade hon igen. Tidigare hade man bott mycket nära varandra, om än på varsitt håll. Men den ena dottern hade problem i skolan - hon var mobbad. Mamman gjorde här något mycket bra; hon flyttade så att den flickan fick komma till en ny skola. Och pappan gick alltså med på att flickan (den yngre av döttrarna) flyttade med mamman. Själv skulle han få träffa sin ena dotter bara varannan helg. (Den äldre dottern bodde istället på heltid hos honom själv.) Men han försökte stå över detta som för honom själv kändes mycket jobbigt - för att den yngsta flickan skulle få en förbättrad situation.

Det borde han inte ha gjort (men det är lätt att bedöma saker när man har facit i hand - och svårare innan man har det). Det hade hänt tidigare - att barnen gjorts till en del av mammans problem. I det här "småtjafset" om "praktisk hjälp" hade barnen ibland dragits in; förts fram av mamman, med påstådda åsikter om vad de "ansåg" att mannen (pappan) "borde" hjälpa till med.

Nu, med den nya situationen att pappan gått in i ett nytt förhållande (och mamman blivit totalt knäpp av det) - blev barnen regelrätta slagträn. Och den ena dottern, som sagt, bodde numer på heltid hos mamman...

..................

PAS utförs nästan alltid av den så kallade "boföräldern". Det är ju en grund - att barnet finns på heltid hos den som skall hjärntvätta.

Betänk nu situationen för den här dottern som hade flyttat med mamman:

Dag ut och dag in levde hon med en förtvivlad mamma. Med en mamma som var totalt ur balans, psykiskt. Med en mamma som satt i telefonen hela kvällar (och halva nätter) - och ringde upp samma nummer (pappans) så många gånger att knappsatsen måste ha slitits ut.

Hon överhörde garanterat mammans skrik om den "farliga" nya kvinnan. Hon matades (belagt) med "historier" om att pappan levde "osedligt". Hon lärde sig något som fanns bara i mammans eget huvud: att en hotsituation förelåg - där pappan, till varje pris!, måste "räddas" undan något mycket skrämmande...

Hon var säkerligen många, många gånger extremt rädd - när mamman, också med högljudda skrik, hotade att ta livet av sig.

..................

Mannen fick till slut nog av alla samtal och sms. Han var till slut så förtvivlad att han hade självmordstankar. Hans nya förhållande var extremt ansträngt - och han orkade knappt sköta sitt arbete. Han bestämde sig för att helt sonika lägga på luren varje gång hans expartner ringde - och att radera alla sms som kom.

Han bestämde sig för att han hade rätten både till ett eget, normalt liv - och till att få umgås med och träffa sitt barn.

Kanske var det här, vid den här punkten, en fullständig PAS-situationen utvecklades. Flickan som hade flyttat med sin mamma hade ändå på något sätt "skyddats" av att mamman fick kontakt med pappan. Nu, när pappan skar av alla band till mamman definitivt, blev hon mammans livlina till det gamla förhållandet (det mamman, fylld av ångest, inte kunde släppa).

Mycket riktigt kom nu också samtalen och sms:en till pappan ofta från dotterns mobiltelefon! Och när pappan, å sin sida, försökte skicka sms till dottern; försökte hålla kontakten och tala om att han saknade henne och älskar henne, kom det svar från mamman: "Skicka inte sliskiga sms till din dotter - gör dig inte till!". Om han inte svarade på samtalen från dotterns mobiltelefon - kom omedelbara anklagelser om att han inte ville tala med sin dotter. Anklagelser som också mycket snabbt "delgavs" dottern själv...

Mamman hade alltså en total kontroll över dotterns kontakter med pappan.

Och även den äldre dottern, som bodde kvar hos pappan, drogs in på ett mer påtagligt sätt:

Det ringdes numer samtal till hennes mobiltelefon - när de till den fasta telefonen eller mannens egen mobiltelefon inte besvarades. När den äldre dottern inte helt tog avstånd från pappan kom reaktionen blixtsnabbt!: plötsligt var hon inte välkommen till sin mamma. Det sades förstås aldrig rent ut - men det var alltid "problem" när den äldre dottern numer ville besöka sin mamma.

Den äldre dottern mådde till slut så dåligt att hon behövde professionell hjälp.

..................

En mycket lång blogpost har det blivit - och den kunde bli ännu mycket längre. Det vore tokigt av mig att skriva att jag skall göra "en lång historia kort" - men jag skall ändå avrunda rätt hastigt; med en slags notering, bara, av vad det slutade med:

Den yngre dottern blev till slut mamman - hjärntvätten var fullbordad. Är det konstigt att det blev så? Naturligtvis inte.

Alla barn vill ha sina föräldrars kärlek - helst bådas.

Varje normal förälder vill också att barn skall få ha kontakt med den andre föräldern - villkorslöst. Det blir ointressant hur oense man själv än är med den andre föräldern; det enda viktiga är att barnet har villkorslös rätt till båda sina föräldrar.

När ett barn hamnar i en situation att den ena föräldern inte erkänner den här villkorslösa rätten för barnet - vad skall det göra? Om det bor stadigvarande hos den förälder som inte kan tolerera den andre förälderns villkorslösa rätt till sitt barn - vad skall det göra? Vad gör det?

Vad som helst, kan jag berätta. Det gör vad som helst. Krävs det - så ställer det upp på att svartmåla den andre föräldern på ett sätt som ingen kan förstå som inte har upplevt det direkt. Det är inte barnet som gör ett fel. Barnet - försöker bara få ha kvar det enda som det tror återstår: åtminstone den ena förälderns kärlek, omvårdnad och omtanke...

..................

Det är, i sanning, en mycket otäck upplevelse att höra och se ett barn som totalt personlighetsförändrats. Det slutar så, när PAS är fullbordat - den alienerande föräldern behöver inte längre säga så mycket alls; barnet har blivit "självgående" i sitt avståndstagande till den andra föräldern. Och faktum är: barnet tror verkligen att det är den egna viljan som talar, när det vräker ur sig ett hat och en avsky inför den ena av sina föräldrar.

Det känns overkligt att uppleva hur en mycket ung flicka antar mammans exakta beteendemönster. Det är inte längre mamman som ringer upp gång på gång på gång på gång...det är dottern. Det är dottern som biter sig fast i telefonen; med anklagelser om pappans sätt att leva. Det är dottern som säger till sin pappa: "Du är dum i huvudet!". Det är dottern som skickar sms till pappan om hur "den nya kvinnan är" - äcklig, ful, dum...

..................

Idag är socialtjänst och jurist inkopplade på fallet. Mannen, pappan - en av många föräldrar som råkat ut för PAS - kämpar för sitt barn. För någonstans därinne finns hon väl...hon som en gång var hans dotter? Bakom murar av rädsla och pur överlevnadsinstinkt - finns hon väl kvar? Den där lilla tjejen - han inte längre hittar till...

Parental Alienation Syndrome (PAS)

2005-02-02T01:26:00.000+01:00

PAS, Parental Alienation Syndrome (föräldraalienering) är ett begrepp som myntats av den numer avlidne psykiatrikern Richard A Gardner.

Richard A Gardners olika idéer har på goda grunder kritiserats hårt. Bland annat intresserade sig Gardner för sexuella övergrepp mot barn/incest och han ansåg (helt riktigt; det finns flera sådana dokumenterade fall) att barn inte alltid talar sanning avseende huruvida de utnyttjats sexuellt. Han menade också att incest/sexuella övergrepp mot barn är ett brett spektrum där allt kan hända från det att barnet upplever sig som våldtaget till att det i princip njuter sexuellt.

Utöver detta förde han också fram att barn som utsatts för incest/sexuella övergrepp skulle mogna tidigare sexuellt och därmed bli mer reproduktiva än andra (incestutsatta/sexuellt utnyttjade barn skulle skaffa egna barn tidigare än andra och därmed "hinna" få fler barn!).

Någonstans här börjar det vända sig i magen på många av oss - det tror jag. Anledningen till att vi reagerar med avsky inför Gardner och hans teorier är förstås att vi tänker känslomässigt. Vi är över huvud taget inte intresserade av (och på sitt sätt med all rätt!) att en så vidrig och fasansfull företeelse som sexuella överrepp mot barn på något sätt sammankopplas med "något positivt" (sexuell njutning eller hög barnalstring).

Men Gardner var helt enkelt psykiatriker - och psykiatriker sysslar med att kartlägga sin disciplin; psykiatri. Härvid måste inte känslor vägas in. Gardner både kan missförstås och har till stora delar missförståtts på så sätt. Gardner iakttog och formade teorier; hand i hand med empiriska studier. Han menade till exempel inte att incest/sexuella övergrepp mot barn var försvarbart (jag har åtminstone ingenstans lyckats hitta ett citat av vilket det framgår att han skulle ha sett det så). Han formade en teori - som psykiatriker. Ett exempel är just detta med att sexuellt utnyttjade barn skulle kunna uppvisa "njutning". En sådan reaktion hos ett sexuellt utnyttjat barn är egentligen inte mer märklig än den som kommit att kallas "stockholmssyndromet" - vid det så berömda norrmalmstorgsdramat i Stockholm blev gisslan "kompisar" med gisslantagarna; det blev ett sätt att mentalt överleva en fasansfull upplevelse.

Gardner myntade som sagt också uttrycket "Parental Alienation Syndrome" (PAS). Vad är nu detta?:

PAS

En förälders berättelse

Även PAS-teoribildningen har utsatts för hård kritik. "Junk science" är ett av de många uttryck jag stött på, när jag läst om detta.

Men faktum är att Gardner ganska väl kartlade det han kallade PAS. Så långt som nu något inom psykiatri/psykologi kan kartläggas. Vare sig psykiatri eller psykologi är ju exakta vetenskaper.

PAS har blivit accepterat som företeelse, i den anglosaxiska världen; i USA. Och med det rättsväsende USA har (ett system där "alla stämmer alla" och där de stora vinnarna är advokater som får bara fetare och fetare plånböcker) har förstås PAS utnyttjats hårt just där; i vårdnadstvister. PAS har blivit ett slagträ som används även i fall där det inte hör hemma. Oftast mot kvinnor/mammor. Men även mot män/pappor.

Även en del svenska organisationer (en del av dessa uppfattar i alla fall jag också som direkt ljusskygga) bekänner sig kritiklöst till PAS; drar fram PAS som en allestädes närvarande företeelse, så fort det passar olika syften.

Men själva företeelsen är inte alls märklig. Tror du på att hjärntvätt är möjlig? Tror du på att särskilt en människa som befinner sig i stark beroendeställning till någon annan för att överleva är beredd att ta till nästan vad som helst? Att ett barn till och med, med en kraft i avsky och hat som är svår att förstå, kan vända sig mot en förälder för att få den andra förälderns kärlek?

Om du gör det - så ser du också möjligheten till PAS.

Mamma, pappa, barn?

2005-01-31T18:47:00.000+01:00

"Mamma, pappa, barn" - så hette väl en lek förr? Man lekte "mamma, pappa, barn"?

Det är väl klart att det inte hette "pappa, mamma, barn"! Och inte heller barn, mamma, pappa. Eller barn, pappa, mamma...

Är det vad vi ser än idag? Först kommer mamma, sedan pappa - och sist barnen?

..........................

Jag är alltför väl medveten om att det finns dåliga pappor. Pappor som slår barnens mammor. Pappor som utövar incest. Pappor som inte tar hand om sina barn på ett bra sätt.

Mycket, mycket ofta skriver och upprepar jag, med en dåres envishet:

Män sitter i toppen på en strukturell samhällspyramid - och kvinnor slavar i botten av samma pyramid. Detta är bilden av vårt samhälle. Den bilden vill vi förhoppningsvis alla förändra. Men inte genom att tippa pyramiden upp och ned.

Och vissa mäns våldsamhet är det stora problemet - inte kvinnors. Mäns våldsamhet emanerar också från och hämtar sin näring ur själva samhällets uppbyggnad. Det handlar om attityder och värderingar.

En del av dessa män är pappor.

Men det finns också dåliga mammor. Mycket dåliga. Mammor som saboterar barns umgänge med pappan. Till exempel.

..........................

Den 1 oktober 1998 infördes en förändring i Föräldrabalken, som innebär att domstolar numer kan döma till gemensam vårdnad även om den ena föräldern motsätter sig sådan. Den här förändringen har kritiserats och kritiseras än hårt av olika kvinnorättsorganisationer. Och jag kan till stora delar förstå den kritiken. Det har förekommit flera fall då män som visat sig vara våldsamma tilldömts vårdnad om sina barn. För kvinnan innnebär detta förstås att ett svårt lidande fortsätter även efter en separation; hon tvingas till fortsatt kontakt med mannen hon velat lämna och lämnat.

Varför domstolar dömt så här tokigt är det inte min sak att bedöma. Mycket lekmannamässigt (mycket troligt felaktigt?) tänker jag att problematiken skulle kunna vara att det i ett familjerättsligt mål (fråga om gemensam vårdnad eller ej) kommer att handla om att brottmålskriterier uppställs? Det ställs mycket högra krav för att mannens våldsamhet skall anses visad - vilket ju är riktigt, på sitt sätt. Men detta slår avigt, praktiskt.

Ändå vill jag hävda (och har hävdat förr) att det inte är förändringen i Föräldrabalken det är fel på. Den har tillkommit för först och främst barnens skull - barn har rätt till båda sina föräldrar hur oense föräldrarna själva än må vara. Och så för att stärka mannens rätt, i vårdnadsfrågor.

Är det nu fel att stärka mannens rätt i vårdnadsfrågor - allmänt mannens rätt att få vara aktiv förälder till sina barn?

Nej, menar jag. Tvärtom behövs detta. Av olika orsaker söker och läser jag på nätet, just nu. Till exempel snubblar jag över detta:

http://www.sosjuristerna.se/uppmain.htm

Observera att länken ovan diskuterar föräldraskap utifrån ett genusperspektiv.

..........................

Det finns olika former av orättvisor i vårt samhälle. Grunden, igen!, igen!, igen!, är att samhället har mannen och det manliga som norm. I det systemet uppstår en kvinnlig frustration. En viss typ av kvinnor "kapar åt sig" en slags "pseudomakt" - ofta "makten i familjen"; en social kontrollfunktion. På samma sätt som i alla system där människor är verkligt maktlösa, saknar meningsfullt inflytande, försöker vissa kvinnor ofta hitta sin lilla "nisch" att bestämma i - istället för att arbeta för långsiktiga och strukturella förändringar.

Detta är inte bra. Kvinnor skall ha verklig och reell makt på samma sätt som män. Kvinnor och män måste få stå på samma (samhälls)bas - och sedan ha samma rättigheter i olika avseenden.

Det är viktigt att se detta övergripande problem, för att förstå vad vi i grunden bör förändra. Att inte ett "giraffperspektiv" är viktigt - sträcka halsen högt så att vi ser grundmönstren.

..........................

Ändå finns det få saker som sårar människor så; gör dem så illa - som att inte få vara en aktiv del i barnens liv. Många män drabbas, särskilt vid separationer, av att kontakten med barnen blir mycket dålig eller obefintlig. Detta hävdar jag. Jag har också sett det själv, med egna ögon.

Under tiden vi jobbar med vårt samhälle måste vi komma tillrätta med det här. Det handlar om barnen, först och främst.

Och till alla män som lider, som förtvivlade kämpar för sina barn och för rätten till dem, vill jag säga:

Det ni skall börja med, är att realisera grundfelet i samhället. När kvinnor och män får samma grundläggande rättigheter; när samhällspyramiden raserats och byggts om till ett mindre spetsigt hus - då kommer era rättigheter att kunna tas bättre tillvara. Kvinnor som får verklig makt; till exempel samma ekonomiska status som män, kommer inte att ha ett behov av att utöva sjuk pseudomakt.

Men vissa kvinnor utövar tyvärr en sjuk pseudomakt - det är min bestämda uppfattning. Om detta vill jag skriva vidare i min blog. Man kan se det som en liten miniartikelserie - som kommer till för att diskutera viktiga frågor, som jag ser just nu, med egna ögon.

Jag tror och hoppas att jag skall orka skriva ytterligare en blogpost under dagen.

Småfrallor och stormoguler

2005-01-29T14:22:00.000+01:00

Varje lördagsmorgon levereras här två stycken småfrallor, i brevlådan. Nybakta äts de till lördagens första kopp kaffe.

Eller har levererats, snarast. Det är snart slut med frasiga franskbröd till frukost. För i morse fanns det en lapp med, i påsen med bröd...

Skattmasen har sagt sitt - det är vad som står på lappen. Idrottsföreningen på den lilla orten har fått sig en rejäl knäpp på näsan och det enda man vågar göra just nu är att upphöra med all försäljningsverksamhet - tills saken är prövad i Regeringsrätten.

Även med leveranserna av frallor - upphör man. Det verkar säkrast så.

...

Vad i helvete är det fråga om (förlåt..."franskan"?)? Utan att tveka en sekund hävdar jag att det dagligen och stundligen pågår ett kort sagt jävla skattefuskande, från en massa lika feta som rika direktörer. Visst - I´m aware - det här mer avancerade skattefusket är "lagligt". Det är sanktionerat från högre ort; det är okejat av gubbgänget självt.

Det är ett internt rofferi som pågår oavbrutet.

Men jag struntar i att det är lagligt - vi kan ju faktiskt tänka själva, vi andra? Och vi kan ställa saker i relation till varandra:

Så då, när vi tänker rimligt; när vi jämför lite olika ting: är det, just, rimligt - att en liten idrottsförening jagas av skatteverket för att man (på ideell basis, dessutom):

kliver upp klockan fem lördagsmorgnar och delar ut franskbröd som man köpt så billigt man kunnat
står och säljer Bingolotter i matvarubutiken
säljer lite kläder via ett slags "postordersystem"
planeterar skog åt skogsägare

...allt det där för att få in lite pengar...

...så att man kan driva sin verksamhet.

Nej, menar jag. Det är inte rimligt. Det är löjligt.

Och sjukt.

Betänk också den sociala aspekten:

På små orter som här finns det inte mycket att göra för ungdomar. Men ungdomar gör alltid saker. Något gör man. Det spritter i benen på unga - man har en väldig energi. (Det här har jag skrivit om i många sammanhang...fastän det väl är självklart för de flesta.)

Idrott, i det här fallet handlar det om att spela fotboll, kan få mycket "spring i ben" att riktas rätt. Ungdomar som kanske annars skulle flippra ur och börja dricka, knapra hallucinogena tabletter, få för sig att slå sönder väntsalar...får något vettigt att göra.

Lite äldre människor, män och kvinnor, till viss del ungarnas egna föräldrar - försöker ställa upp. Det har man ingenting för. Det hade man ingenting för.

För skattmasen kom och han sa:

Skatteverket anser att X IK:s frallförsäljning, skogsplantering, klädförsäljning m.m. ska beskattas med 28 % inkomstskatt samt 25 % moms. Momsen på frallförsäljningen är 12 %. Beskattningen sker på samtliga intäkter, även Bingolotto, sponsring m.m. Sponsringen beläggs dessutom med 11 % reklamskatt. Beslutet avser åren 2003 och 2004.

Håhåjaja - restskatt blir det nog också? Om jag skulle ta och kontakta den lokala pressen, kanske?

Ja - det tror jag att jag gör. Varför skall jag annars blogga? Om jag inte gör det nu...vad är meningen då med att jag skriver....undrar jag, när jag till sist läser det sista som är skrivet på lappen vi fick i morse:

Skatteverkets olika kontor har dock skilda uppfattningar i frågorna.

Det förvånar mig inte alls. Om en Trisslottsvinnare kan jagas med blåslampa medan andra går "fria" - så är jag inte förvånad. Inte ett dugg.

och:

Vi vill tacka för den tid ni varit våra kunder och därmed bidragit till att hjälpa X IK i vårt ungdomsarbete.

Nu skall jag tamigfan maila lokalpressen.

Nej tack till etnisk registrering

2005-01-28T11:42:00.000+01:00

Jens Orback, bland annat integrationsminister, funderar på om etnisk registrering kan vara något:

Orback utreder registrering av etniska grupper

"Nej, tack!" - säger jag. Sådant har vi sett tillräckligt av i historien. Sådana register har en tendens att missbrukas, antingen av sittande härskare. Eller av härskare som kommer nya...

Eller av personer som helt enkelt bara kommer över dem.

Och mycket riktigt, ur artikeln:

Ett dygn efter intervjun ringer Jens Orback DN och vill göra ett tilllägg. Han har då precis kommit hem efter att ha deltagit i minneshögtiden för Förintelsens offer i Stockholms stora synagoga.

- På min agenda finns inte minsta tanke om en tvingande etnisk registrering. Om det har historien lärt oss tillräckligt, säger han.

Amen.

Det är givet att jämföra frågan om eventuella etniska register med den om PKU-biobanken och om huruvida ett DNA-brottsregister borde upprättas (se tidigare blogposter) .

Här har jag uttryckt min åsikt - eventuellt borde man upprätta ett DNA-brottsregister, medan DNA-biobanken inte bör få användas för andra syften än dem som en gång i tiden var grunden till att den upprättades.

Hur går detta ihop med den åsikt jag uttrycker idag?

Som vanligt, i livet, får man väl försöka resonera lite praktiskt. I fallet med etnisk registrering handlar det i grunden om att skydda gruppen (grupperna) som skulle registreras - mot samhället. I fallet DNA-brottsregister skulle det handla om att skydda samhället - mot de grupper som skulle registreras.

En avgörande skillnad. Samtidigt som förstås likheten finns där också - risken för att sådana här register missbrukas.

Vilket alltid är en tveksamhet, inför att skapa register.

Vacker musik i SVT1 avslutade dagen

2005-01-27T22:53:00.000+01:00

Nu avslutar jag den här dagen, 60-årsdagen av befrielsen av

Auschwitz

Kanske har ni som vi sett programmet i SVT1 som just slutat. Mycket vacker musik ingick - infallsvinkeln i programmet var ju just musiken i Auschwitz.

I morgon är en ny, vanlig bloggardag. Tack till alla er andra som uppmärksammade dagen idag; den som just går mot sitt slut - och som gjorde det med ord om Förintelsen.

God natt och sov gott.

I Bergen-Belsen kom himlarna in i mitt huvud...

2005-01-27T15:52:00.000+01:00

I

Bergen-Belsen

kom himlarna in i mitt huvud. Det var helt oplanerat; det bara hände.

...

Vi kom med tåg till Hamburg. "Kirchenalle" stod det på en av stationens uppgångar. Så vackert!: "Kirchenalle"...ett gudfruktigt land, i sanning - detta! Så fånig jag hade varit...som hade känt ångesten banka under tågresan vi just avslutat. Hur löjlig måste jag inte ha framstått, när jag misstänksamt hade sett på varje konduktör: "SS", "Gestapo"...?

Så barnslig! "Kirchenalle"!...herregud...det här är ett land med en mångfaldig och djupt rotad kultur!...inte dödar man och förföljer man människor här!...och dessutom - skärpning, Carina! - det hände för en fruktansvärd massa år sedan!

Minns istället de tunga och gudomligt vackra Wagner-konterfejen.

Och du..."Kirchenalle" - här behöver du inte vara rädd!

...

Men sedan reste vi vidare. Och vi anlände till den lilla orten Fallingbostel. Där skulle vi bo. Det var bra att bo i Fallingbostel, för därifrån hade vi ganska nära till den vackra fågelparken vi tänkte besöka. Och till

Bergen-Belsen

- som vi också tänkte besöka. Dagen därpå.

Det där sista...att besöka Bergen-Belsen...jag vet att jag drog på det; tvekade. Var det verkligen rätt? Borde jag avstå? Hur skulle jag reagera?

...

På kvällen, sedan, i Falingbostel - tog vi en promenad. Landskapet är mycket vackert där - och det var också vår.

Vi kom till en slags lada. Inifrån hördes musik och sång. Vi blev nyfikna!: vad kunde detta vara? Försiktigt tittade vi in...

Det var "Die Alte Kameraden", som hade möte. Runt ett långt, långt bord satt de. Ett annat slags överlevare. Människor i nuet - som levde i dåtid. Deras ideal var inte döda! Inte alls; här satt de alla, som levande (om än gamla) bevis på att något som ingen kan förstå verkligen hade skett; ägt rum.

Rysande drog jag mig tillbaka. Huden knottrade sig. Jag ville sova. Jag blev plötsligt mycket, mycket trött. All trygghet jag hade intalat mig själv under dagen försvann.

Och hur skulle jag göra dagen därpå? Avstå? Besöka?

Avstå?

Eller en gång för alla ta in - det ofattbara? På plats?

...

Minneslunden Bergen-Belsen (se första länken i den här blogposten) är en mycket, mycket vacker plats. Ödslig, visst - det är ett hedlandskap; vida vidder sträcker ut sig.

Av den där orsaken, att marken är så platt och plan och når så långt (och kanske av en hel del andra kringomständigheter också), fanns det för mig ingenting att gömma mig bakom. Att ögat räckte nästan till evigheten; att synen inte kunde krympas av kullar eller annat - gav ett slags...rundperspektiv? Som om allt runt omkring trängde in i mig utan att jag kunde skydda mig; som om himlen var mycket närmare än den annars är - och hotade att ta plats i mig helt.

Jag gick några steg. Som på prov lyfte jag fötterna...upp - och sedan satte jag ned dem. Det kändes nästan som om jag var viktlös. Nästan som om jag hade återvänt till moderlivet - seglande som en astronaut; förankrad som fostret i sin livlina - steg jag...till väders?

Alldeles lätt. Men ändå bunden. Kanske vid dåtid. En historia utan ramar.

Och det var svårare än svårast, sorgsnare än allt jag genomlevt, hemskare än helvetet. Jag gick inte längre. Jag sprang. Det blev enda sättet att komma undan just de där himlarna som ville in i mig - att springa fort som en hind; snabbt som en smal tävlingshund.

Det var metoden.

Men jag vet att jag grät...ändå: det är rätt ointressant. Tårar är bara vatten och lite salt.

Och mina tårar var ingenting mot de som andra hade fällt på den här platsen.

Långt innan jag var ens påtänkt som Carina.

...

Under alla år som gått sedan det här hände, har det i alla fall känts bra att jag vågade konfrontera hela saken. Numer tittar jag mest på bilder. Idag skriver jag här. Det som hände i Tyskland och Europa på trettio- och fyrtiotalet är något som både kan hända igen och händer andra folk just nu, precis i den sekund när du läser vad jag skriver.

Det är när ondskan får fatt i människor och driver bort sansade tankar om hur det egenligen måste vara och se ut, som det börjar bli farligt. När vi slutar tänka själva. När vi missar invarianter; när vi inte ser det mycket enkla:

Alla får plats. Ingen måste lämna. Vi är olika men ändå lika.

Vi ryms - om vi bara tänker.

Nu minns vi Auschwitz

2005-01-27T12:27:00.000+01:00

Det pågår en så kallad blogburst idag, till åminnelse av Förintelsen. Som de flesta nog vet - det är idag exakt 60 år sedan Auschwitz befriades.

Just jag själv har inte skrivit upp mig på den deltagarlista för blogbursten som finns, men det har ingenting speciellt att betyda. Jag skriver självfallet om Holocaust (och bara om Holocaust) idag - som så många andra.

Just nu börjar jag med att länka till

dibbuk

som i den här posten har den text som alla som är med i blogbursten "skall" ha i sin blog, idag. Det är en tänkvärd text, inte minst ur perspektivet "jämför nu med då", avseende till exempel Israels existensberättigande.

Alicio

har också texten i sin blog.

Återkommer, om en stund.

De döda

2005-01-27T00:35:00.000+01:00

Idag kommer min blog att handla om en enda sak - att det är precis 60 år sedan nazisternas dödsläger Auschwitz befriades. Jag kommer att skriva om det ur lite olika perspektiv. Jag vet inte exakt hur många poster det kommer att bli, men några stycken.

Och jag börjar med att lägga en länk redan nu - och sedan skriver jag vidare när jag vaknat till min torsdag:

Willi Frohwein, 81-årig överlevare berättar

Ha en bra och tankfull torsdag.

Socialdemokratisk censur?

2005-01-26T16:20:00.000+01:00

Vad är detta, egentligen?:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9011769.asp

Skolminister Ibrahim Baylan har alltså blivit KU-anmäld. Moderaterna och Folkpartiet anser att han stoppat en rapport från Skolverket, som skulle visa att friskolor är mer "effektiva" (vad menas med det?) än kommunala skolor - och har KU-anmält honom.

Ibrahim Baylan själv säger att han inte alls "stoppat" rapporten. Den har istället "dragits tillbaka" av Skolverket självt, menar han. Därför att det skulle handla "om en metod som inte håller". Undersökningsmetod, förutsätter jag. En undersökningsmetod som inte håller?

Oavsett allt:

Jag utgår från att jag som medborgare inte kan få läsa en rapport som "dragits tillbaka" eller "stoppats". Men det skulle jag vilja göra. Jag skulle vilja läsa den och sedan ta hjälp för att undersöka om "metoderna" i den håller eller inte.

Det luktar censur - om ni frågar mig.

Nej - jag är vare sig moderat eller folkpartist.

Mailinglista för dig som börjat blogga

2005-01-25T18:58:00.000+01:00

Du som börjat blogga - varför inte gå med på en bra mailinglista som finns:

http://www.sveriges.com/webbloggare/

Jag är själv med. Jag tycker att stämningen är trevlig. Man kan få praktisk hjälp av andra bloggare; det kan gälla det ena och det andra. Och alltid kan man ha intressanta diskussioner.

Gör det åt mig!

2005-01-25T13:07:00.000+01:00

Just idag, när jag ändå hade tänkt skriva om det här, läste jag om det hos

Annica

Hon har alltså fått ett mycket märkligt mail! En som jag förstår det ung kille har velat läsa hennes

html-guide

men inte förstått? Och då har han mailat och skällt ut Annica - det är hennes fel att han inte förstår? Det är hennes ansvar att se till att han fattar?

Ett mycket otrevligt, aggressivt och oartigt mail - skrev den här killen!

Vänta nu! Vad är det för fel på en människa som gör så här?!

Jag känner igen beteendet, också...

Som sagt - jag hade ändå tänkt ta upp det här ämnet idag; som ett sätt att spinna vidare på min blogpost från igår:

Ungdom utan mål och mening

...

Det är som om en del unga faller rakt igenom - det skriver jag igen. Man platsar igenstans? Fastän det finns ett enormt smörgåsbord att äta av, inte minst digitalt, snöar man in i smånischer.

Ofta ganska udda. Ibland kriminella. Alltid meningslösa.

Vad vill man? Kanske inte så mycket? Eller får man inte göra det man vill? I kommentarer till den här förra blogposten jag skrev (länkad ovan) kom det att diskuteras att ett stort problem kanske kan vara att idag fungerar det helt enkelt inte för mycket unga att få ett jobb om man inte gått gymnaiset.

Alltså går alla unga gymnasiet. Med förödande resultat för både de unga - och för institutionen "gymnasiet"! Jo; jag vet. Jag har vikarierat som lärare på gymnasiet. Det är....rörigt. Ofta och minst sagt. Och det skall det inte vara! För dem som vill plugga vidare på högskolan direkt, är det viktigt att gymnaiseåren får vara lugna; att de leder till kunskaper. Man ser också problemet tydligt, på högskolorna, numer. Det första som händer på många högskoleutbildningar är nu för tiden att man kör olika "introkurser". Man måste göra så. För studenterna har inte lärt sig det de skulle ha gjort. På gymnasiet...

Och en annan reflektion:

"Mogenhetsexamen" - så kallades studenten förr. Det var nog ingen slump. De där åren mellan 16-18...man mognade, just. Man blev vuxen. Man lärde sig inte bara saker. Man lärde sig vuxenhet, också. Det ingick. Det var en del av gymnasietiden. Om man inte kunde det redan innan, så fick man lära sig planering, ansvar...sådant man måste kunna om man skall fungera i samhället.

Så det är väl klart...att om man nu tvingas göra något man inte vill och (därför, rimligen) inte klarar - då blir det fel. Då mår man inte bra. Då känner man sig säkerligen frustrerad!

Kanske tänker vissa mycket unga då, om vuxenvärlden: "Om du vill att jag skall göra något jag inte vill - gör det åt mig!". Och så förblir den som skulle växa upp nu; som skulle mogna nu...ett stort barn. En slags jättebaby - som aldrig lär sig eget ansvar.

"Gör det åt mig!"...en inte orimlig tanke. På sitt sätt. Givet omständigheterna.

...

De är arga och förbannade mer eller mindre oavbrutet - de här ungarna. Unga har ju väldigt mycket kraft i sig. När de inte får använda den kraften som de vill? När de inte förmår använda den på ett uppbyggligt sätt? Så blir kraften bara destruktiv?

Och slår, blint och urskiljningslöst, mot vuxenvärlden. "Gör det åt mig!" - blir det stående kravet?

Trötta föräldrar och andra vuxna ger upp; skiter till slut i ungarna. Vad skall man göra? Man vill ha ett eget liv, också.

Och man har faktiskt rätt till ett eget liv, som vuxen. Man skall (och vill!) som förälder eller allmänt som vuxen självfallet ställa upp för (sina) ungdomar! Det är ju givet...det gjorde mina egna föräldrar. Till 100 %!

Men aldrig att de behövde i princip göra mina läxor åt mig; alternativt tjata om att jag skulle göra dem - aldrig...och defininitivt inte när jag var i de övre tonåren (som ett exempel närmande sig det här jag såg i Annicas blog)?! Aldrig att jag sköt över ansvar för allt som gick mig emot på dem?!

Varför skulle jag ha gjort så? Jag var på väg att bli vuxen. Jag tog eget ansvar. Jag höll på att ta mogenhetsexamen...

Som om de inte vill klara - dessa unga. Inte vill klara - och inte klarar. Någonting. Allt är någon annans fel. Allt är någon annans ansvar: "Gör det åt mig!"!

Kanske för att de vare sig får eller kan ta ansvar för sina egna liv? Kontrollen ligger utom räckhåll? Någon (något?) har tagit kontrollen; bort från den som borde ha den? "När kontrollen blinkar blå, då är allt som det skall!" Men när kontrollen inte blinkar alls - inte ens finns?

Då finns ingenting. Det kanske är så det skall skrivas. Ingen kontroll - då har man ingenting? Och klarar ingenting?

...

Medan andra unga, som jag redan skrivit, klarar så oändligt mycket! Dessa unga, med tillgång till mycket mer information och så vidare än jag själv och mina jämnåriga någonsin hade, "slår i taket" prestationsmässigt. De fixar så mycket!

...

Vilket samhälle har vi inte - om säg tio år. När dagens cirka artonåringar närmar sig trettio - och är uppdelade...inte i ett A- och ett B-lag. Utan i ett A- och ett O-lag.

Minst ett O-lag...då...då kan vi snacka klassamhälle!

...

Nu måste jag avsluta den här blogposten. Det är upprörande. Jag blir upprörd av att tänka på det.

Älskar du mig?

2005-01-25T08:51:00.000+01:00

Älskar ni varandra, i förhållandet? Har ni det bra? Går ni rakt mot en skilsmässa eller mot ett långt liv tillsammans? Har du hittat "drömpartnern" eller någon som nog mest blir en parentes i ditt liv?

Vänskap i kärleksrelationen (alltså stor kunskap om och intresse för partnern - i kombination med het passion för densamma) är nyckeln, säger Dr John Gottman:

http://expressen.se/index.jsp?d=655&a=233119

Det här är väl ganska självklart? Säg den kärlekslåga som inte slocknar om inget genuint intresse för person finns? Genitalier har man snabbt lärt sig allt om - om man inte ser något bakom dem.

Jag gjorde testet som artikeln ovan länkar till (du hittar länken precis till höger om textens början). Jag tycker att frågorna var bra; att de väl pekar ut just hur väl du känner din partner. Jag antar att det krävs många, många timmar vid ett köksbord eller innan man somnar eller när man...vad som helst - för att sitta inne med så mycket fakta om en annan människa. Men varför skulle man inte vilja ta sig alla de där timmarna? Det kan jag inte förstå att människor inte vill? Är man inte extremt nyfiken på just den man också blivit kär och förälskad i?

Jo, minsann. Timmarna rinner iväg - när man talar.

Avslutningsvis tyckte jag att det var ganska tragiskt att se att precis under den här artikeln stod det vanliga "Expressentramset" - en massa sexråd...en massa tips om hur andra har sex, ja...sex hit, sex dit...bara sex, sex, sex.

Visst är sex viktigt i ett bra förhållande! Mycket viktigt. Men det är liksom "the other way around"...det verkar Expressen inte riktigt greppa? Finns inte det som artikeln jag länkar handlar om - så kan man läsa söndagsbilagor tills man spyr utan att få fason på sin kärleksrelation.

Jag upplevde den här mixen på Expressen som ungefär när det ibland publiceras artiklar om anorexia - och så var det en annons för bantningspiller bredvid....sjukt!

Men testet var bra, som sagt.

Ungdom utan mål och mening

2005-01-24T17:30:00.000+01:00

Det är min upplevelse att många fler ungdomar idag än när jag själv var riktigt ung saknar mål och mening med och i sitt liv.

Vissa, och tyvärr inte alltför få, ungdomar verkar helt sakna allt vad mål och mening heter?

Kanske handlar det om noll tro på framtiden i kombination med ett oändligt utbud av digitala spel, ytliga chatsajter på nätet och så vidare.

Det här är ungdomar som faller rakt igenom. I skolan går det dåligt. I sociala relationer med vuxna går det dåligt.

Egentligen går det väl lika dåligt i varje social relation. Det enda man klarar är chattande med halvanonyma nätkompisar? Och så att slåss. Genom att vara asjobbig - om man är tjej. Med knytnävar och knivar - om man är kille.

Det är verkligen uppdelat i ett A- och ett B-lag idag, bland ungdomar! Jag kan inte minnas denna stora skiktning från min egen ungdomstid? Visst var olika elever olika duktiga i skolan. Visst fanns andra skillnader: i läsvanor, idrottsvanor, haschvanor...vad som helst.

Men absolut inte den här helt allomfattande utslagningen av all framtidsvilja, ambition, drivkraft...hos vissa mycket unga...den känner jag inte igen.

Medan andra unga av idag istället står minst lika startklara inför det väntande vuxenlivet som någon ung någonsin. De här sistnämnda ungdomarna - är förstås de som istället för att duka under av det nya stora (tekniska/digitala, bland annat) utbudet istället förmått använda det som en tillgång. Och som därmed får en med tiden ökande framtidstro - avseende egen förmåga säkerligen men kanske också (förhoppningsvis) rörande att världens problem ändå går att lösa.

Nej, jag har inga svar på vad som kan göras. Jag har bara noterat något; upplevt en allvarlig sak - vi har ett skarpare klassamhälle än någonsin. Bland unga! Vilket rimligen betyder att vi går mot ännu större orättvisor i framtiden.

Caligula i kopia

2005-01-24T10:50:00.000+01:00

De flesta av oss känner väl till den gamla filmklassikern "Hets" där den demoniske latinläraren "Caligula" driver sina elever till depressioner genom ständiga påhopp och trakasserier. Nu är det dags igen:

Åke Green - i ny och värre tappning

Nå. Men det finns alltså flera viktiga skillnader i det här nya fallet, jämfört med det som också är så aktuellt nu - fallet med pastor Åke Green (som sagt i länken ovan). Åke Green "predikade" för cirka 50 stackars själar, inne i sin egen pingstkyrka. Och vi skrattar förhoppningsvis alla åt Åke Green som försökte bjuda in media till sin Guds boning - men blev så likgiltigt avvisad.

Att en eller flera journalister sedan valde att skriva om Åke Green och hans sjuka förkunnelser - får stå för dem som gjorde det.

I det här nya fallet handlar det om en internetsajt. Internet är stort; utan överdrift väsentligen större än Pingstkyrkan på Öland! Och vi vet alla hur det fungerar när vi surfar: vi kan hamna lite var som helst när vi klickar och drar med musen!

I fallet att åsikter om homosexuella som "sjuka", "besmittade", "syndare"...allt det här vidriga tramset som sägs och skrivs, saluförs på Internet, uppstår alltså en helt annan situation än i fallet med Åke Green: man når så otroligt många fler människor och inte bara fler - också sådana som inte från början är "bekännande" till det som skrivs utan istället kan påverkas till förvridna åsikter. Barn, till exempel. Ungdomar. Människor som känner sig frustrerade och söker syndabockar för allt möjligt.

Jag läser också igen en annan DN.-artikel, som har några dagar på nacken. Det är intressant läsning, som de flesta andra av er säkert redan har tagit del av. Men jag länkar ändå:

Pressombudsmannens inställning

I den artikeln står några mycket viktiga saker:

I den proposition där ringaktning på grund av sexuell läggning kriminaliserades avstod regeringen från analytiska resonemang. Den nöjde sig kort och gott med att fastslå att det var viktigare att skydda homosexuella från ringaktning än att lämna yttrandefriheten orörd.

Så var det; så gick det till. Och det kanske inte var så lyckat. Om man inför en lag som inskränker så väsentliga rättigheter som yttrandefrihet, så bör det klart framgå hur lagen skall tillämpas. Den innebär ju att en mycket väsentlig grund för demokrati beskärs - rätten för alla och envar att öppet uttrycka sin mening. Och här noterar också pressombudsmannen något viktigt:

Det är den obekväma, obehagliga opinionsbildningen som måste skyddas av staten. Yttrandefriheten är inte till för diverse maktcentra. Den är en grundläggande mänsklig rättighet som tillhör varje individ. Den existerar inte för kollektiva intressen som riksdagen välvilligt månar om.

och

Lagstiftningen om hets mot folkgrupp kan tolkas som att riksdagen främst är mån om att skydda de åsikter som ryms i den mittfåra av svensk opinionsbildning där alla riksdagsledamöter känner sig hemma. Men de åsikterna klarar sig bra också utan grundlagsskydd. De är inte hotade.

En mycket central del i de här resonemangen är för mig en ytterligare annan sak - och jag citerar igen ur artikeln författad av pressombudsmannen:

Greens yttranden är exempel på en opinionsbildning som bäst bemöts just i en fri och öppen debatt.

Det här har även många andra bloggare varit inne på - finns det ett utrymme att bemöta åsikter som framförs? (Det är en kärnpunkt i det hela!)

I Åke Greens fall - definitivt ja. Åke Green inbjöd ju faktiskt själv till just en öppen debatt - genom att bjuda in media. Och det hade varit lätt att bemöta hans uttalanden!: de är fulla av faktalöst svammel och lösryckta citat ur en skrift som knappast kan sägas utgöra en "sanning". Det finns ingen som helst vetenskaplig skärpa i Åke Greens "argument". Han kan inte stödja sig på något mer än en dammig gammal bok, som sägs vara skriven av någon som sitter i himmelen!

Hur många köper ett budskap som det Åke Green försökte föra fram? Om de får chansen att bemöta honom?

På den internetsajt det nu handlar om, dristar jag mig att påstå, skulle nog inte kritiska debattinlägg tas så väl upp? Jag har sett många exempel på det (och det kanske andra också har?) - den eller de som inte tillhör "kompisgänget" tillåts inte säga vad den tycker. Internet präglas defintivt inte alltid av öppenhet, frihet och "högt i tak"!

Ibland lika lite som "Radio Islam"...

En mer övergripande och allmän infallsvinkel är följande:

Var skall gränserna för vad vi får säga dras? Vem/vilka är "en utsatt grupp"?

Om jag till exempel skriver om prostituerade; ifrågasätter olika saker, sådant som om prostituerade kvinnor verkligen är horor därför att de själva vill vara det? Skulle jag inte göra mig skyldig till ett övertramp då? Inte i lagens mening, i nuläget, eftersom prostituerade inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Ändå är väl prostituerade, om några!, en "en utsatt grupp" och de lever också sexuellt på ett för de flesta ovanligt sätt (men som kanske ingen borde ha rätt att "ifrågasätta" eftersom det kunde vara "enligt deras natur"?). Borde då också inte prostituerade omfattas av lagen om hets mot folkgrupp? Begreppet "folkgrupp" har ju redan omdefinierats till att inte nödvändigt betyda etnisk folkgrupp!

Och om prostituerade kom att omfattas av lagen om hets mot folkgrupp? Borde då inte också andra till exempel sexuella minoriteter kunna komma ifråga? Pedofiler?

Javisst driver jag ett på ett sätt hårresande resonemang. Men det kanske även kan vara ett tankeväckande resonemang? När allt kommer omkring står i den paragraf i Brottsbalken som är den vi diskuterar:

8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. Lag (2002:800).

"Sexuell läggning"? Pedofili är väl en "sexuell läggning" - om än straffbar? Nekrofili också. Notorisk otrohet?...

En lag om hets mot folkgrupp har vi, som sagt, där "folkgrupp" inte måste vara "etnisk folkgrupp". Varför inte betrakta kvinnor som en folkgrupp? Är inte kvinnor en folkgrupp? Är inte kvinnor en utsatt folkgrupp? Så bra! - om vi genast kunde fängsla dem som ägnar sig åt sexistiska skämt, skapar reklam med ett kvinnoförnedrande innehåll...

Men vi kan inte det. För kvinnor omfattas inte av någon hetslag. Ingen sådan omskrivning av lag har skett. Kanske - för att det inte varit opportunt? Kanske, därför att om man fortsatte att skriva om lagen, den till slut skulle omfatta ett så stort antal "grupper" att lagboken inte gick att bära in i en rättssal?

Pastor Green - livet är en påse?

2005-01-22T18:03:00.000+01:00

Den här pastor Åke Green, som orsakat så många av oss allt från uppgivna skratt till med mycket stor möda undertryckt ilska ("Skall man skratta eller gråta?!")? Hur är det med honom, egentligen?

Och bör han frias eller fällas?

Jag har läst hela hans predikan; den som lett till att han dömts i tingsrätt:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=367498

Det som sägs (skrivs) i predikan är förstås avskyvärda saker, för de flesta av oss: intoleranta åsikter, fördomsfulla förenklingar och generaliseringar av det grövsta slag...

Men frågan nu är om den här predikan utgör en straffbar handling.

Har Åke Green brutit mot lagen om hets mot folkgrupp, genom att hålla den?

Det blir ju en rent rättslig fråga. Vi kan tycka vad vi vill om själva de åsikter Åke Green fört fram (eller om, som han själv väljer att kalla det - hans "uttolkning" av Guds ord). Och tycker - det gör vi!

Men det enda som är intressant just nu är om han begått ett brott.

Det är skillnad på om en viss sak sägs i ett slutet sällskap eller öppet, för en större folkmassa. I fallet "hets mot folkgrupp" skulle det bli svårt att hävda att någon "hetsar" mot en folkgrupp om den vid en middagsbjudning uttrycker säg rasistiska åsikter om judar. Om samma person däremot ställer sig på ett torg med megafon och trumpetar ut antisemitiska ståndpunkter kommer saken i ett helt annat läge.

Åke Green bjöd in media till sin predikan. Kanske resonerade han lite som den namnkunnige "pastor Jansson" i Hasse Alfredssons satir: "Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något!" (varvid Pingstkyrkan i Borgholm på Öland väl får anses vara påsen...). Men där stannar väl också likheterna med "pastor Jansson": några företrädare för media dök inte upp till predikan (påsen förblev tom). Och särskilt velig eller beställsam var ju knappast Åke Green i sina utläggningar.

Heller.

Istället var han synnerligen rättfram - men inom Pingstkyrkans väggar. Det är centralt i frågeställningen.

Åke Green skickade visserligen sin predikan till ett antal tidningar och den kom att publiceras (initialt endast delvis, om jag förstått det rätt). Men vem bär ansvaret för vad som skrivits i tidningar?

Ansvarig utgivare.

-------------------------

Hos

Patrick

skrev jag i en kommentar att det ju inte finns något konstigt i att en lagregel sätts ur spel av en annan - så fungerar det ju ofta i vårt rättssystem. På det sättet finns det ingen motsättning mellan rätten till yttrande- och religionsfrihet (något som många fokuserat på som det essentiella och som man då ansett bör vara grunden för ett frikännande av Åke Green) och att någon kan dömas för att ha yttrat åsikter om en folkgrupp.

Frågan är och förblir, än en gång, en enda: har Åke Green brutit mot lagen om hets mot folkgrupp? Är kriterierna för det brottet uppfyllda?

Nej - såvitt jag kan förstå. Se ovan.

-------------------------

I det debattprogram som Patrick (se länken närmast ovanför) skrev om i sin blogpost, framträdde en kvinna vid namn Carin Stenström. Den kvinnan debatterade totalt sett inte bra, som jag ser det (jag såg själv programmet). Men hon hade en poäng. Hon sa ungefär att i vårt samhälle har det utvecklat sig en tendens att alla känner sig kränkta - av allt och alla.

Det där håller jag med om. Och kanske gör lagstiftaren det också. Förhoppningsvis finns en tanke i demokratisk anda bakom att kriterierna för brottet "hets mot folkgrupp" satts så att det inte räcker med att man uttalar en viss typ av åsikter, som sak i sig.

Chadie

har skrivit bra och illustrativt om detta, också. Det är lätt hänt att samhället till slut tullar på allt och alla - om en lag börjar tillämpas alltför vidlyftigt. Till exempel lagen om hets mot folkgrupp. Ungefär så som skett med PKU-registret...

Märklig inställning hos LO

2005-01-21T16:20:00.000+01:00

Jag läser i DN. om företaget Tarkett, som nu flyttar ut tillverkning, till Polen:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=368493&previousRenderType=2

I artikeln står att läsa:

På LO oroar man sig inte märkbart för utflyttningstrenden. I ett längre perspektiv tjänar Sverige på att enklare industrijobb lämnar plats för bättre, mer högproduktiva arbeten, menar man.

Om det här är den förhärskande inställningen hos LO, då verkar det inte bra!

På ett sätt är det viktigt att arbetstagarorganisationer inte börjar kohandla med industrin, för att rädda jobb. Om man gjorde så, skulle det ganska snabbt inträffa att vi i Sverige fick en lönepolitik som vi väl inte vill ha.

Men samtidigt har vi faktiskt en ganska hög arbetslöshet i Sverige. Många människor skulle säkert hellre ha ett "enkelt" arbete - än inget arbete alls?

Och hur ser det ut med solidariteten med andra länders arbetare? Är det bättre att arbetare i andra länder har "enklare industrijobb"? Klassar man inom LO arbetare - svenska arbetare är "klass A" och till exempel polacker "klass B"?

Till sist verkar LO:s inställning verklighetsfrämmande! "I ett längre perspektiv tjänar Sverige på att enklare industrijobb lämnar plats för bättre, mer högproduktiva arbeten...", läser jag igen.
Varför tror man på LO att det faktum att "enklare industrijobb" försvinner är samma sak som att andra, "mer högproduktiva" arbeten kommer istället? Om man nu tror det?

Eller att om sådana nya, "högproduktiva" arbeten skapas, de nödvändigtvis kommer att tillfalla svenska före detta industriarbetare, som blivit arbetslösa när tillverkning flyttat utomlands? Det förefaller som en konstigt naiv tro, för det vore ju inte alls otroligt att man istället, från arbetsgivarsidan, importerade arbetskraft till dessa nya arbeten. Lika väl som man flyttade ut "enklare" arbeten. Eller att man valde att förlägga också dessa "mer avancerade"(?) arbeten utomlands. Ty, som det står skrivet i artikeln:

Men Polen har andra fördelar också: arbetskraften är relativt välutbildad och läget mellan Sverige och kontinenten i det närmaste optimalt.

Visst är det så. Polacker är duktiga och välutbildade, ofta. Och billigare - som arbetskraft.

Kanske är felet att man inom LO inte "hänger med"; inte förstår den nya arbetsmarknad vi fått? Inte inser tillräckligt att Sverige är en del av EU - som innefattar även andra medlemsländer? Numer även duktiga Polen.

Vet inte. Men kanske.

Ni putes ni soumises

2005-01-19T13:09:00.000+01:00

Nu läser jag boken jag skrev om igår:

Varken hora eller kuvad

Jag sprang in på bokhandeln för att försöka beställa boken, men det behövde jag inte. Den fanns redan inne - och glad i hågen kunde jag bli ägare till den direkt.

Men den var dyr! Normalt köper jag böcker "billigt". Nu fick jag lägga ut en hel del pengar, eftersom jag ville ha den här boken alldeles omgående.

Det var i alla fall väl använda slantar - för boken är mycket bra. Jag rekommenderar den verkligen:

Läs "Ni putes ni soumises" ("Varken hora eller kuvad")!

Varken hora eller kuvad

2005-01-18T13:27:00.000+01:00

Snubblade över följande mycket, mycket intressanta DN.-artikel:

Varken hora eller kuvad

Det här är en fransk, feministisk rörelse som vuxit fram och nu kommer dess grundare, Fadela Amara, till Stockholm för att presentera sin bok om rörelsen.

Boken heter också "Varken hora eller kuvad" (och ges ut i morgon onsdag, på bokförlaget "Pocky"). Och den skall jag läsa!

Det handlar om invandrartjejer som förtrycks, misshandlas och mördas av sina pojkvänner eller andra killar inom den egna invandrargruppen. (Men vi vet ju också, av erfarenhet, att även äldre män inom vissa invandrargrupper förtrycker kvinnor - de så kallade hedersmorden känner vi till.)

De här tjejerna är muslimer. Är problemet typiskt för invandrargruppen muslimer? Ja, menar jag. Men jag är väl medveten om att man kan bli kallad "islamofob" om man uttrycker den åsikten.

Eventuellt får jag alltså nu räkna med att bli kallad "islamofob"!

Det finns många invandrare, världen över. Ibland är svenskar invandrare i ett annat land. I Sverige har vi invandrare från många olika länder och religioner. Och visst finns det i flera invandrargrupper en annan kvinnosyn än den vi svenskar generellt präglas av (även om det verkligen är på sin plats att ställa sig frågan hur jämställda vi egentligen är i Sverige). Gemensam nämnare för alla religioner (även den kristna, alltså) är en patriarkal samhällsordning.

Men det handlar ändå inte om samma totalt massakrerande nedmejning av kvinnor och kvinnors rätt att leva på samma villkor som män - som bland muslimer.

I artikeln kan man läsa om slöjan som vissa muslimska kvinnor bär, som symbol. Slöjan är ju ursprungligen en religiös symbol, men (och jag citerar ur artikeln):

Slöjan är inte längre en religiös symbol utan en del av ett politiskt projekt, i strid med det franska samhällets traditionellt strikta åtskillnad mellan kyrka och stat.

Vad har hänt då? Varför har det blivit så här, inom muslimska invandrargrupper?

Ur artikeln, igen:

I takt med att familjefäderna förlorade sina jobb i 90-talets ekonomiska svacka har sönerna tagit över. Utstötta och marginaliserade från resten av samhället, vänder de sin ilska och frustration inåt, mot sina egna och svagaste: flickorna.

Det här är en vanlig mänsklig företeelse: förnedrade människor förnedrar i sin tur - dem som upplevs som ännu svagare och som befinner sig ännu längre ned i en samhällshierarki.

Så slutade slöjan att vara en religiös symbol och blev enbart ett uttryck för djupt kvinnoförakt - bland urbaniserade och utanförstående muslimska invandrarmän i andra generationen.

Det är förstås viktigt att minnas att inte alla muslimer fungerar så här. Det är viktigt att förstå att problemet hänger samman med att invandrare ställs utanför arbetsmarknad och samhälle; segregeras. Det är viktigt att förstå att det man ser är ett för alla religioner gemensamt grundproblem - kvinnans underordning och mannens överordning - som antagit formen av ett monster och gjort det av sociala orsaker.

Samtidigt är det viktigt att identifiera i vilken invandrargrupp man bör jobba som mest intensivt med problemen. Det är vad "Varken hora eller kuvad" gjort...

Ring, ring - bort allt vad oro gör!

2005-01-18T11:40:00.000+01:00

Känner för en glad blogpost och det här fick mig att dra på smilbanden!:

Svensken och mobilen

Visst är det väl så - vi svenskar är mycket för att pilla med och på mobilen? Särskilt härlig och uppfriskande är meningen ur artikeln:

Vi sorterar hellre våra inlagda kontakter i mobilen än riskerar att ta nya i verkligheten.

Gapskratt! Och mannen som det berättas om; den "viktige och store affärsmannen" som får mobilsamtal och har "Bamse-signaturen" som ringsignal?

Hur kan man annat än le brett?!

Själv? Har jag "Bort allt vad oro gör" på min älskade Nokia...

Jewish joke...

2005-01-17T16:29:00.000+01:00

...kanske någon kan tycka?:

Judar vill begrava museal skalle

Men för en person av judisk börd är det allvar - döden är allvarlig och att en jude begravs på rätt sätt är allvarligt.

Skalle eller inte.

Det kan man inte gärna förtänka någon? Döden brukar vara allvarlig för de flesta.

I artikeln kan jag läsa att museet som idag har skallen i sin ägo, vill behålla den som en i skallsamlingen man håller sig med. Man menar att skallarna är ett konkret minne av den så kallade rasbiologiska forskningen som på sin tid förekom i Sverige.

Jag vet inte. Jag tror nog att man lika väl kan ha en utställning om rasbiologisk forskning; om vad det var - till exempel med foton av olika skallar. Jag tycker inte att det blir ett mindre påtagligt minne av de sjuka idéer som fanns en gång.

Jag tycker att man skall lämna ut den judiska skallen till judiska församlingen i Malmö.

Döden är till för att tas på allvar. Det är ju så livet blir värdefullt.

Inte är du HIV-positiv, inte!

2005-01-17T11:41:00.000+01:00

Följande artikel fann jag och häpnade jag stort inför:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8923797.asp

Det handlar alltså om att (framför allt?) unga människor ibland vägras ett HIV-test!

Hur kan detta inträffa?! Hur kan dessa unga människor råka ut för det här - hur kan någon råka ut för det här? Hur tänker man allmänt samhällsekonomiskt, också?

Jag baxnar! Och läser:

- Vi har ett stort upptagningsområde på nästan 19 000 personer, men bara fyra och en halv läkare. Då måste man prioritera de som haft sexuellt umgänge utomlands till exempel och därför har störst risk att vara smittade, säger Anna-Karin Nilsson, sjuksköterska på Rosenlunds vårdcentral.

Nu hängde jag inte med? Är inte svenska sjuksköterskor utbildade för att ta blodprov? Tas inte blodprov dagligen och stundligen? Hinner man inte längre ta blodprov inom vården?

Jo - det är de väl, görs det väl och hinner man väl. Läkarbrist kan alltså inte rent utförandepraktiskt vara ett hinder för att HIV-test utförs. Ty lite blod är allt som behövs för ett dylikt.

När man läser vidare i artikeln hittar man också förklaringen:

- För att man ska testa någon måste det stå klart att det finns en uppenbar risk för att patienten kan ha blivit smittad.

och

- Det får läkarna bedöma i varje enskilt fall, säger han.

Det skulle alltså vara här läkarna kom in i bilden. Då undrar jag, i sanning!, hur läkarna själva ser på sin roll som bedömare av sannolikhet för huruvida det hos en viss given patient finns "en uppenbar risk för att patienten kan ha blivit smittad"? Förhoppningsvis, tänker jag, vill de flesta läkare inte alls bedöma "risker" i det här sammanhanget utan ta det "säkra" för det osäkra - och låta alla som vill få genomgå ett HIV-test? Det förefaller mig som det enda rimliga synsättet hos en seriös läkare? Men kanske har jag fel, ty jag läser i artikeln:

- Läkaren avrådde mig och sade att den enda han träffat som hade hiv var en afrikan, berättar hon.

Låt oss hoppas att läkaren som sade detta är undantaget som bekräftar regeln?!

Men jag kan tänka mig att många seriösa läkare är satta under hård ekonomisk press. Jag läser en gång till:

- För att man ska testa någon måste det stå klart att det finns en uppenbar risk för att patienten kan ha blivit smittad.

Observera att det som skrivs i citatet inte är läkares allmänna inställning utan politikers syn på vem som bör "få" HIV-testas. Det handlar om pengar, förstås. Pengar som det kostar att utföra HIV-test. Pengar som det kostar att anställa mer personal inom vården.

Seriösa läkare känner sig säkert trängda och försöker nog tänja på begreppet "uppenbar risk" så mycket de bara kan! Personligen känner jag nämligen flera människor som inte haft någon annan anledning än sin egen seriositet att genomgå ett HIV-test (eftersom, rent teoretiskt, vem som helst som någon enda gång haft oskyddat sex kan vara HIV-positiv och eftersom HIV-viruset och dess spridning är vår tids kanske största medicinska fara) - men ingen av dessa har förvägrats ett test.

Och här kanske man skulle ta och spåra in på hur artikeln jag länkar idag är skriven, journalistiskt? Citatet ovan kan ge ovakna läsare en förvrängd bild: att man får för sig, när man läser, att den som har "lyckats" få genomgå ett HIV-test bedömts som särskilt "riskfylld".

Det intrycket kan ju också förstärkas av att det okritiskt skrivs en annan sak. På frågan "Är det här ett sätt för landstingen att spara pengar?", citeras det igen:

- Det är jag helt övertygad om att det inte är. Om det här förekommer, måste det vara någon slags kommunikationsproblem mellan patienten och vårdpersonal, säger Anders Fridell på Stockholms läns landsting.

Så sprids fördomar, via slarvigt skriven press...så kanske människor kan börja dra sig för att göra ett HIV-test: "Om jag alls får göra testet så är det därför att doktorn stämplat mig som en särskilt stor risk?..." Ty sanningen är självklart den att läkare runt om i landet, med kraftiga sparbeting över sig ständigt och jämt, ibland tvingas agera på ett allt annat än läkaretiskt sätt men så ofta de bara kan försöker vara goda yrkesmän. Det är min övertygelse att det ser ut så. Ordet "kommunikationsproblem" i citatet ovan är förstås ingenting annat än en politiskt hemmahörande persons sätt att lasta över ansvar för att det saknas pengar på andra. Och visst är det journalistens roll att låta olika sidor få komma till tals. Men man kanske kunde ha varit tydligare i markeringar?

Lite faktakontroll kanske inte heller hade suttit fel, från journalistens sida? Zimon Zetreus, tydligen förbundssekreterare i RFSL:s ungdomsförbund, får uttala sig utan att riktigheten i det han säger undersöks:

- Eftersom tjejer har svårare att smittas av hiv, verkar många barnmorskor tro att tjejer inte kan smittas överhuvudtaget.

Men kvinnor har inte "svårare att smittas av hiv":

Kvinnor smittas lättare av hiv än män

Ur ovanstående skrift:

Kvinnor löper större risk att smittas av hiv jämfört med män vid oskyddat samlag...vaginans väggar får lätt skavsår...virusinnehållet är högre i mannens säd än i kvinnans vaginalsekret...

------------------------

En otäck läsning, var detta. Mycket otäck. Många, många miljoner människor, runt om i världen, är smittade med det mycket allvarliga viruset HIV. Många, många miljoner än, kommer att dö i sjukdomen aids, till följd av att de bär HIV-viruset. I Sverige har vi än så länge en internationellt sett mycket ljus situation avseende HIV/AIDS. Vi har också satsat på att upplysa befolkningen om HIV/AIDS och i kampanjer har man velat få människor att testa sig, om någon känner sig orolig.

"Orolig"...vad det innebär att vara "orolig"...det beror nog mest på hur pass livlig fantasi olika människor har. Den seriösa människan ställer säkert en sak i förgrunden, när det handlar om HIV/AIDS: HIV-virusets stora farlighet och att teoretiskt vem som helst med ett normalt sexliv kan vara smittad av det. Det blir det primära.

Det är säkerligen redan det primära också för läkare. Det borde vara det primära även för sjukvården.

Där stannar all vidare diskussion.

Udda människor - är vi allihop

2005-01-14T09:43:00.000+01:00

Igår kväll gick jag först på liten pubrunda och sedan fastnade vi framför TV:n hemma hos en god vän. Då såg vi en dokumentär om "underbarn".

Fyra "underbarn" deltog i programmet:

En nioårig tjej med bred begåvningsprofil (duktig i många olika typer av ämnen, alltså) och som redan läser gymnasieårens matte, pratar flera språk och så vidare. En tjej som fått specialundervisning av en lärare på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och där den intervjuade KTH-läraren uttryckte sin stora respekt för den här nioåriga flickan - som fattade mycket mer av KTH-matten än förstaårsstudenterna på "Teknis"! En liten tjej; begåvad som få och med en vilja och en ambition av stål - som har som mål att börja på universitet/högskola innan hon blivit tonåring.

Och som sjunger, sjunger, sjunger - från morgon till kväll! Och det här sista förvånar mig inte alls. Jag vet inte hur den exakta kopplingen ser ut i hjärnan (och det undrar jag om någon gör?) men mattebegåvning hänger ihop med musikalisk dito. Det har man visat.
En kille som spelar schack så att han slår de flesta vuxna och extremt duktiga schackspelare. Killen kammar hem pokal efter pokal. Han kan hela schackpartier utantill - och det finns det väl fler stora schackspelare som kan, i och för sig, men den här pojken minns partierna utan någon nämnvärd ansträngning alls. Och det är alltså just en pojke vi talar om...
En annan kille som lirar fotboll och utövar annan sport så lätt och bra att han (eller snarast hans föräldrar) redan kontaktats av stora proffsklubbar! Han springer, han hoppar, han bollar - allt med samma lätthet och med en bravur som få uppnår någonsin.
Och så ytterligare en kille - som musicerar på ett genis sätt.

Föräldrarna till barnen intervjuades också; de berättade om hur de "hanterade" barnen. Och frågor kring hur det blir för ett barn som föds med en sådan här extrem begåvning togs upp.

De där två sakerna hänger förstås ihop. Att föräldrar till barn med mycket hög IQ hanterar "saken" rätt blir viktigt. Det handlar om att både försöka tillse barnets sociala behov på ett "vanligt" sätt och ändå låta barnets höga intelligens få komma till sin rätt. Samtidigt ser högbegåvade barns "vanliga behov" ut på lite andra sätt än genomsnittligt begåvade barns. Flickans föräldrar uttryckte det här mycket bra, när de berättade om hur de hade försökt få flickan att "göra annat" ("annat" än att läsa, räkna, ta reda på en massa saker...) men hur hon då istället, nattetid och utan att föräldrarna visste om det, hade tillgodosett sitt behov av att få lära sig och träna intellektuellt. Att hon gjorde så uppdagades förstås - hon var helt enkelt jättetrött på morgonen! Då tog de här kloka föräldrarna till sig det - och lät henne hållas. De insåg att de hade ägnat sig åt ett feltänk. De hade menat väl. Men det som var andra barns behov var inte hennes behov. "Annat" var för henne bara "fel".

Och det var bra att föräldrarna tänkte om - för annars hade säkert en stor frustration uppstått hos flickan. Hon hade ju nämligen inte fått vara den hon är, om föräldrarna hade försökt tvinga henne till "annat" än det hon vill. Det är svårt nog att vara högbegåvad - men det blir ohanterligt om du dessutom tvingas vara "som alla andra". Och vem som helst som inte får vara sig själv - blir en mycket, mycket olycklig människa!

Men tidsandan, i samhället, är ju också central; föräldrar till extremintelligenta barn måste få samhällets stöd:

En lite äldre man intervjuades. Han hade som barn själv omskrivits i tidningar som "underbarn" - han kunde läsa redan som 1,5-åring. Men vad hade hänt? Nej, han hade inte känt sig "stoppad" men han hade heller inte fått "uppmuntran" - i skolan. Man gjorde inte så på den tiden - man skiljde inte ut vissa barn från andra utan alla fick finna sig i att vara en del av den stora mängden (socialdemokratin hade just manifesterat sig som den riktigt stora folkrörelsen...). För mannen hade det förstås lett till att han tröttnade på skolan; skolan blev något han kom att avsky. Han blev bagare, berättades det i programmet. Och det kan ju tyckas lite märkligt att man särskilt upplyste om den saken - det finns ju ingen motsättning, per se, mellan att vara mycket intelligent och att vara bagare (vilket man skulle kunna uppleva att upplysningen var ägnad att ge sken av?). Om man vill vara bagare; om det är ens mål i livet, vill säga! Och det var väl just vad man ville få fram i programmet; man ville visa att mannen inte hade valt utan hade valt bort. Eftersom skolan och hela systemet hade valt bort och ignorerat honom.

Så det kändes mycket positivt att i programmet få se att de små barn som var programmets huvudpersoner, ändå fick ha det annorlunda. Här hade föräldrarna lyckats att i alla fall hyggligt väl få en något så när bra skolgång för sitt speciella barn. Vi har ändå ett mer flexibelt samhälle idag; med olika skolor och olika typer av skolor. Det kan handla om friskolor eller om annat. Flickan i programmet fick till exempel studera dels i en engelskspråkig skola (Sollentuna International; för att tillgodose hennes språkbegåvning) och dels via det så kallade Sofia Distans (för att hon skulle kunna få gå framåt i sin egen takt).

Men vi har inte nått ända fram och en psykolog fick också komma till tals:

Han berättade om det jag skrev om ovan: hur det är mycket, mycket vanligt att extrembegåvade barn som inte får ta sin intelligens till vara i skolan - kommer att på sikt lära sig att hata och avsky allt vad skola och utbildning heter. Så illa blir det faktiskt!

Han berättade hur det än idag förekommer att föräldrar till barn som visar sig mycket duktiga i skolan kontaktas och att man då försöker förmå föräldrarna att få barnen att inte vilja "gå fortare fram", "vara så frågvisa och ifrågasättande" (ibland kallas de här barnen också "bråkiga")!!! Det är ju helt sjukt! Vilket psykologen påpekade. Ingen som har en begåvning över genomsnittet kommer att vara något annat än ifrågasättande och frågvis - det är en del av intelligens att ständigt tänka i nya och okonventionella banor.

Jag är väl medveten om att det jag håller på att avsluta, är en blogpost som blivit mycket, mycket lång. Att den blivit så lång beror på att det här är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, delvis på grund av personliga och tråkiga erfarenheter.

Jag skall försöka avrunda nu:

Varför är så många (de allra flesta) så rädda för begåvning? Hur kan man stå upp helt och hållet för ett lågbegåvat barns rätt till särskilt stöd (till exempel i skolan) men helt avvisa det högbegåvade barnets rätt till lika mycket stöd?! Det är så korkat så att man vill gråta. Och misantropiskt! Det är misshandel att vägra det intelligenta barnet att få ta sin begåvning till vara fullt ut - lika väl som det är misshandel att förvägra till exempel ett handikappat barn adekvat stöd och hjälp.

Jag har ofta funderat över hur människor kan hamna i det här märkliga synsättet avseende extrem begåvning. Jag får en känsla av att man lite är...avundsjuk? Är det så? Ingen får vara "förmer" än någon annan; ingen får utmärka sig i någon "positiv" bemärkelse? Om någon klarar "mer" - så måste den människan "stoppas"? Åtminstone får man definitivt inte "uppmuntra" en sådan människa!

Om en högt begåvad människa inte "stoppas" eller "uppmuntras" - så kan dummare människor "må dåligt"?

Jag vet inte! För jag förstår inte! För mig är det jätteenkelt:

Alla är vi olika. En del av oss har mörk hy; andra är ljusa i skinnet. Vissa av oss har en mycket hög IQ; vissa en mycket låg. Några föds med fysiska handikapp. En viss procent av befolkningen kommer att under sin livstid utveckla psykisk sjukdom.

I det som för mig är ett solidariskt samhälle (och det är inte ett socialdemokratiskt samhälle - det partiets "programförklaringar" till trots!) får olika människor vara just olika. Ingen skall ha rätt att få hämma någon annan; vi skall istället hjälpas åt. Med våra olika specialförmågor skall vi dra vårt strå till stacken.

Ett problem är pengar (pengar genererar nästan alltid problem - för dem som har pengar och definitivt för dem som inte har pengar!). Det finns en sjuk tendens att åsätta människors olika talanger ett pekuniärt värde. Helt fel! Och det är väl därför det socialistiska samhället, i många teoribildningar, bör byggas utan pengar; utan ett monetärt system inbyggt i samhällsmaskineriet.

Kanske är allt jag drömmer om bara substanslösa visioner. Det rent socialistiska samhället har aldrig "fungerat". Nej, visst - men varför? Kanske, om alla tänker till, kan det göra det? Någon gång?

Det skulle i så fall alla som inte tillhör "den stora massan" tjäna på. Och, by the way:

Ingen tillhör egentligen "den stora massan". "Den stora massan" är bara ett statistiskt påfund; skapat av människor som vill förenkla oss alla - till döds.

Trevlig helg önskar jag nu alla läsare.

Stolpskott - på Sydkraft!

2005-01-12T10:46:00.000+01:00

Många suckar tungt, över strömlöshet. Och förlorar pengar!:

Här åker maten i soporna!

Jag skall inte ta upp här vilka historier som berättas om hur

Sydkrafts

kund"service" fungerar - och vilka konstigheter som folk råkat ut för där. Men kolla gärna deras egen "felsida", som de har nu; klicka på kartan, läs och begrunda!:

Tänt var´e...inte...här!

Och så räcker det långt nog att ge en enda länk:

Skriv ned minnesstolpar, för framtiden, Sydkraft!

Snacka om att hålla beredskapen hög! Nåväl - nu får människor hjälp av så kallade beredskapspoliser (ett slags korttidsutbildade poliser, tydligen):

Nu evakuerar man...

Och det är nog lika bra. För Sydkraft verkar inte ha riktig pejl. Kanske talar vi många veckor här - då folk har det jättejobbigt!

Stolpskott - på Sydkraft!

DN. skriver det öppet

2005-01-11T20:25:00.000+01:00

I en tidigare blogpost:

http://carinasblog.blogspot.com/2005/01/dyningar-efter-vgen.html

skrev jag, i samband med katastrofen i Asien:

Det är lätt att söka syndabockar istället för att försöka lösa grundproblem och man kan fråga sig vad Göran Persson gjorde annandag jul, på kvällen.

Jag skrev det avseende hur media behandlade Laila Freivalds.

Jag är ingen beundrare av Laila Freivalds, vilket de som läser min blog nog länge anat. Men hon skall inte behandlas orättvist mer illa än andra. Jag har från början, i just fallet med tsunamikatastrofen, tyckt att hon i väl hög utsträckning fått bära hundhuvudet inte bara för de egna misstagen - utan också för många andras.

Att hon fick klä skott för att skydda den allsmäktige Göran Persson stod klart efter bara någon halv dag och därför känns det skönt att läsa Henrik Brors analys i DN. nu:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=363017

Henrik Brors, som jag ibland tycker har hamnat lite fel, skriver nu det som bör skrivas - i en mycket stor dagstidning.

Att så många hängt på "drevet" förvånar mig inte. Så går det ju alltid till - när människor inte tänker själva.

Mer oväder

2005-01-11T13:51:00.000+01:00

Med hänvisning till förförra blogposten:

http://carinasblog.blogspot.com/2005/01/nr-mttet-r-rgat.html

och för den intresserade (och jag hoppas att de flesta är intresserade!) lägger jag en länk till en sida som jag hittade och som jag tycker är mycket bra:

http://www.smhi.se/sgn0106/rossby/sweclim/klimatkonf.htm

Tittar man på lördagens orkan som gick fram över landet, så förstår man förhoppningsvis vad flera extra sekundmeter betyder. Och då förstår man också vad som håller på att hända. Och då förstår man alldeles säkerligen hur viktigt det är att alla länder mycket snabbt samverkar för att få stopp på utsläpp som hela tiden höjer temperaturen på vårt jordklot.

Länder kan underteckna Kyotoavtalet - det är en bra början. Som privatperson kan du faktiskt också göra mycket. Kör inte bil - åk kommunalt. Elda inte med olja - satsa på till exempel bergvärme.

Det finns mycket att göra i samverkan. Och det är hög tid att vi gör det.

Välja - mellan pest och kolera

2005-01-11T13:16:00.000+01:00

Det har hållits "fria, palestinska val". Jag instämmer med DN.-debattören i nedanstående artikel och är ironisk med hjälp av citationstecknen ovan:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=364311&previousRenderType=2

Man är inträngda i ett hörn. Varför det har blivit så kan man diskutera, men det är situationen. Palestinierna tvingades välja mellan pest och kolera: mellan någon som motparten Israel kan tänka sig att sätta sig ned vid ett förhandlingsbord med (men som kan uppfattas som alltför "tam" av det egna folket) - eller någon som hade varit ett startskott för ännu starkare motsättningar mellan israeler och palestinier.

Och även om Laila Freivalds, som jag syrligt i min blog berättade om, för ett tag sedan tyckte att Hamas borde ställa upp i valet och att Hamas stämpel som terroristorganisation därvidlag inte var något problem alls!...så begriper och begrep nu de palestinier som lever praktiskt med problemen att det inte hade varit en så där jättesmart sak...att en företrädare för Hamas hade blivit palestinsk president.

Men Mahmoud Abbas, den nyvalde presidenten, är förstås klämd. Han har ju nyligen talat om "den sionistiske fienden" - och det är ett tydligt språk. Men det är det språk han måste tala, för att hans eget folk inte skall börja gruffa alltför mycket. Det är alltså delvis fråga om ett spel för galleriet, samtidigt som ju förstås Abbas vet vem som är motpart.

Jag försöker se det så att världen på något sätt hankar sig framåt, trots alla våra problem. Därför tror jag att man kan komma tillrätta med ofreden i Mellanöstern. Men många gånger tidigare har jag skrivit att det behövs en tredje part i förhandlingarna mellan israeler och palestinier. Det råder en så oerhört infekterad stämning i regionen, folkvis emellan. Man måste få en omvärld som opartiskt lägger sig i.

Det sista som behövs är människor och/eller organisationer som tar ställning för och/eller favoriserar den ena eller den andra sidan.

Och nu är, menar jag, rätt tidpunkt att finna denna tredje part. Abbas är "fräsch" som president (minns att varje president har minst en smekmånad...) och i Israel är man dödstrött på allt våld och på alla terrordåd.

FN är ingen lösning; FN har för länge sedan visat sin olämplighet som tredje part i Mellanösternkonflikten. USA uppfattas som alltför proisraeliskt. EU vet inte vad det handlar om (ja! - den meningen står jag för!).

Vem som skall försöka vricka dessa bångstyriga två parter, israeler och palestinier, över Styx - det vet inte jag. Jag vet bara att det inte får bli fel en gång till.

Just nu, med Abbas nyvald, har man en jättechans att ändå komma vidare - långt vidare. Den chansen hoppas jag att alla inblandade tar!

När måttet är rågat

2005-01-10T13:05:00.000+01:00

Växthuseffekt, det vet de flesta vad det är. Det blir bara varmare och varmare på vår Jord, till följd av människors utsläpp av olika ämnen.

Jag är inte expert på saken, men så mycket vet jag som att varm luft leder till vind. Det är samma sak som när det kan vara vindstilla på natten - men när solen stiger så börjar det fläkta.

Nu skulle jag gärna vilja att någon som är expert skrev en kommentar här i min blog! Och förnekade, å det bestämdaste, att de här stormarna och numer även...orkanerna???...vi ser i Sverige, inte har något som helst samband med en ökad medeltemperatur.

Men jag tror inte att jag kommer att få någon sådan kommentar. Vilker förstås inte bevisar att jag har rätt när jag skriver att det är min övertygelse att det oväder som just dragit fram över Sverige är resultatet av vår rovdrift med naturen. Å andra sidan skulle jag inte tro att någon expert som vill vara säker på att ha hedern i behåll numer tvärsäkert säger att klimatförändringarna vi ser är oskyldiga avseende till exempel detta?:

http://www.smhi.se/sgmain/lopsedel/050110_orkan.htm

Många är drabbade, just nu:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=363803&previousRenderType=6

http://www.sydkraft.se/templates/PressPage.aspx?id=38114

Och Mona Sahlin vill göra något åt saken, säger hon:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=363842&previousRenderType=6

Det låter ju bra att hon vill det! Men jag har minsann läst annat, från Sydkrafts sida. Man tycker att det är för dyrt att gräva ned elledningarna. Och förstärka de stolpar som bär luftledningarna - det kan man inte för all skog.

Påstår man.

Eller så skiter man bara i konsumenterna. Vi har ju haft avreglering av energimarknaden, gubevars. Det är ju konsumenterna som bestämmer numer. Sägs det.

Men de som sitter utan el och (därmed) utan telefon och (definitivt därmed) utan vatten - och de är många! - de upplever sig nog som ganska maktlösa? Inte alls som konsumenter som minsann har sista ordet!...och om de säger något alls, så är det nog mest "Goddag, yxskaft!".

Och så kanske man frågar sig om vi verkligen är i Sverige?

Men det är vi ju. För Sverige är en del av Europa som är en del av Jorden. Skiter du där du skall bo - så sitter du i skiten.

Väl bekomme, mänsklighet.

PersonanKnuten Utredning?

2005-01-07T23:29:00.000+01:00

I morgon sammanträder riksdagen i ett extrainkallat möte för att besluta i frågan om huruvida det så kallade PKU-registret skall få användas för att identifiera unga döda i tsunamikatastrofen:

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=535307

Här är en gammal artikel ur DN., i samband med mordet på Anna Lindh, som dag för dag visar vad som hände då:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=220403

Ur den artikeln:

FREDAG 5 DECEMBER:Huddinge sjukhus gjorde inget fel som lämnade ut ett blodprov från PKU-biobanken till polisen i utredningen om mordet på Anna Lindh, enligt Socialstyrelsen som dock i sin granskning anser att biobankens företrädare var lite väl tillmötesgående mot polisen.

Grundfrågan är ju den att det här PKU-registret skapades under vissa förutsättningar. Det är ett blodregister, bestående av prov tagna på barn födda sedan mitten av 70-talet. Ett DNA-register, alltså och helt enkelt, omfattande trots allt ganska många födda i Sverige.

Men!:

Föräldrar till de barn som proverna tagits på, har garanterats att barnens integritet skulle vara skyddad. Det enda PKU-registret skulle få användas till var forskning och till att spåra allvarliga medfödda sjukdomar. Ingenting annat. Åtminstone har jag inte uppfattat att man på senare tid ändrat på de reglerna och gett föräldrar annan information?

Redan har det alltså hänt att PKU-registret fått användas till annat syfte än det var tänkt. Och visst, man kan tycka att ändalmålet i det fallet helgade medlen? Med hjälp av DNA från PKU-registret kunde Anna Lindhs mördare fällas.

Nu handlar det ju förstås om en annan sak: ingen skall fällas för något brott. Igen - helgar ändamålet medlen? Det är lätt att tycka det, på ett sätt. Att som förälder till ett barn som saknas efter Asienkatastrofen få bekräftelse på att barnet verkligen har avlidit kan ju vara oerhört viktigt för att kunna bearbeta och gå vidare! Och ändå...

Jag och andra bloggare har redan skrivit om PKU-registret och integritetsfrågor i anslutning till det. Själv skrev jag att jag tycker att PKU inte bör få användas på annat sätt än som föräldrarna till de barn på vilka PKU-proverna tagits räknade med skulle gälla. Inte i något fall! Det handlar om integritet - ja; förstås - men också om just det faktum att det givits löften om absolut integritet.

Däremot har jag skrivit att det vore en annan sak om man byggde upp ett DNA-register omfattande hela befolkningen och vars ursprungliga syfte var just att det skulle få användas vid brottsutredningar. "Ännu värre!", kanske någon tycker då, om en sådan sak, "ännu mer integritetskränkande!". Och frågan är definitivt inte lätt! Men det är ändå en stor skillnad på hur premisserna ser ut när man bygger ett register.

För register bygger vi, i samhället. Om en absolut integritet skall hållas som standar och rättesnöre - då borde inget register över medborgare få upprättas. Över huvud taget!

Jättesvårt, det här, nu - att tycka att "Nej!" borde vara svaret på om PKU-registret skall få användas till att identifiera i tsunamikatastrofen avlidna barn.

Och ändå är det vad jag tycker.

Men Sveriges riksdag kommer i morgon att besluta tvärtom. På något sätt känns det skönt att riksdagen finns och tycker det den tycker, just nu...

Let´s do it URL!

2005-01-07T14:12:00.000+01:00

"Framtiden är redan här", det är ungefär budskapet i två DN.-artiklar jag hittat:

Microsofts vision

och

Numer gör vi det på nätet

Mig passar det här utmärkt. Från första stund, då PC:n blev tillgänglig för gemene man, har jag anammat den nya tekniken. Jag tycker om att ha saker samlade och vad kan vara mer praktiskt då än att ha allt på en liten hårddisk (om jag ser till dokument och så vidare) eller på en och samma skärm (om jag tänker på allt det jag vill kunna ta in i form av nyheter, nöjen...).

En sak slår mig som förundransvärd, dock, i det jag läst nu. Jag citerar ur en av artiklarna ovan:

De färskaste uppgifterna visar att 64 procent av de svenska hemmen har utrustning för att koppla upp sig på nätet. 4,4 miljoner svenskar utnyttjar den möjligheten aktivt och kopplar dagligen upp sig på internet hemifrån.

64 % bara? Jag upplever siffran som konstigt låg, för att vara Sverige. Men jag antar att förklaringen är att de som idag är äldre lever utan internet. Det är den sista äldregenerationen som gör det, antagligen.

Jag börjar gärna dagen med att läsa DN. på nätet. Sedan vandrar jag runt sajterna: SvD, Ekot... Jag bloggar. Jag mailar. Jag läser bokrecensioner online.

Jag lever mitt liv så.

Sociala kontakter via nätet?

För min egen räkning tycker jag att umgänge passar bäst IRL. Jag tycker inte om att chatta och så vidare. Å andra sidan fungerar det fint med en viss mer ytlig kontakt, till exempel att i kommentarsystem i andra bloggar kunna skriva någon reflektion kring en annan människas intressanta iakttagelse(r). Och det finns ännu gott om intressanta iakttagare där ute i bloggosfären!

Många träffar numer sin livspartner via nätet. Vad innebär det allmänt och för framtiden? Jag har funderat en del kring det.

Konceptet är ju onekligen rätt vettigt: det första som händer är att man får en intellektuell kontakt. Och det är klart, det beror ju på hur man själv fungerar. Men kanske, ändå (förhoppningsvis?), är det för de flesta en extremt viktig bit i en intim relation - att man tänker ganska lika; att man förstår varandra intellektuellt.

Samtidigt uppstår onekligen en viss kräsenhet, som ett resultat av att människor hinner träffa väldigt många, om träffarna sker URL istället för IRL. Som jag hörde sägas: i inledande kontakter kanske någon "går bort" därför att den råkade skriva ett stavfel! En snabb bedömning gjordes: "Här är någon som inte skriver så bra, det säger nog något, den tar jag mig inte tid med!" - och så väljs den människan bort, sorteras ut...i det digitaliserade, nya "kontaktannonssystemet". Fastän, om kontakten hade fått pågå, den som skrev stavfelet hade kunnat visa sig vara en mycket begåvad och intressant människa - med dyslexi.

Och även om en grundläggande intellektuell samstämmighet nog är viktig, så gäller det att försöka förstå vad som är intellektuell samstämmighet. Det kanske kan vara lätt att blanda ihop det med att man nödvändigt skulle behöva ha liknande intressen, livsfokus och så vidare? Vilket man inte alls behöver ha! Som jag ser det.

Men totalt tror jag att många människor träffar mycket mer rätt när de söker livspartner URL än när samma sak sker IRL. En av de absolut dummaste kommentarer jag hört om detta var när en person sa: "Träffas på nätet?! Varför kan man inte träffas på vanligt sätt?!".

På "vanligt" sätt? Vad skulle nu det betyda? Det som är "vanligt" för den som sa det? Det som är "normalt" i den värld som just en speciell människa gjort till sin lilla sfär?

Inskränkt!!!

Visst måste det säga "klick" kemiskt, när människor sedan tar ut en "flirt" IRL. Å andra sidan: är det bättre om det säger "klick" kemiskt på krogen - och sedan visar det sig att det inte fanns något annat också att bygga på? Om det inte sa "klick" när URL blev IRL så har du ju kanske just träffat någon som blir en mycket god vän! Det är väl fint nog, det!

Å andra sidan skulle man förstås kunna säga att om det sa "klick" på krogen utan att relationen sedan djupnade, så hade du just träffat en rent sexuell partner? Så kan man ju också se det. Förstås.

Det finns mycket att fundera kring. Totalt så tror i alla fall jag väldigt mycket på det här nya sättet att leva, intimrelationsmässigt. Inte minst om jag kopplar det till att vi trots allt lever mer jämställt, kvinnor och män sinsemellan, idag. Det blir viktigare att vi kan hantera konflikter i alla fall hyggligt väl - och här är samstämmighet i sätt och metod att tänka centralt, tror jag. För det blir något fler "konflikter" när två skall ha varsitt vuxenliv gällande arbete eller studier, när hemarbetet måste fungera i samarbete och så vidare. Och jag är lite "gammeldags", kanske?, när det börjar handla om separationer? Jag menar inte att det är fel att separera - det kan vara det allra bästa det, många gånger. Men sett ur ett mer "von oben"-liknande perspektiv, inkluderande oss som samhällsmedborgare, så tror ju jag på långa förhållanden. På förhållanden som varar. Det handlar om att barn får växa upp med båda sina föräldrar. Det handlar om att vi själva slipper all den sorg och oro som en separation medför.

Lite tankar kring vårt nya digitaliserade samhälle, här, idag.

Manhattan Transfer

2005-01-06T11:53:00.000+01:00

I förra blogposten skrev jag om Bush och hans rymdsatsning. Sedan, i svar i kommentar, skrev jag om rymdfärder mer allmänt. Jag har ingenting emot satstningar på rymden, per se. Se kommentarerna i förra blogposten.

Men Bush som person har jag desto mer emot! En intressant artikeln i DN.:

Manhattan Transfer

Vadå Manhattan Transfer?...jamen, handlar det inte lite om det, då?

Det menar jag att det gör - Manhattan, New York i stort, USA (ännu mer "i stort")...alltihop på väg mot Gud vet vad. På grund av den här...kobojen!

Bush skrämmer mig - det har jag skrivit många gånger. Maktfullkomliga människor är farliga. Människor som anser sig förmer och anser sig ha rätt att bestämma hur andra skall leva är farliga.

Bush är sådan. Menar jag. Så när han presiderar över världens mest framstående nation (javisst; USA är på många sätt världens mest framstående nation - sedan kan vi gilla det eller inte) blir han extremt farlig!

Ur artikeln:

Och New York har ännu inte kommit över den chock som vi svenskar bara kan börja föreställa oss när vi minns Ian- och Bert-valet och skräcken för våra egna landsmän som då grep oss.

Så kändes det ju - Ian och Bert fick hjärtat att hoppa till: "Om det här faller många på läppen? Om de får ett rejält fotfäste? Herregud! - vad händer då?".

Det var de enkla greppen; det gamla vanliga fokuserandet på missnöje, spelandet på frustration som kan uppstå inom vissa grupper som egentligen inte är vända mot varandra från början utan som sådana här personer som Bush, Ian och Bert vänder mot varandra. Och det brukar klassiskt handla om vissa speciella saker också: främlingsfientlighet, hög brottslighet som "den ene" utsätter "den andre" för...det kallas alltid så: "den ene" och "den andre"...och så ställer man upp "den ene" mot "den andre" - allting är klassiskt och har hänt förr och händer nu och kommer väl att hända i framtiden.

Det är ju så enkelt. Men man kan fråga sig vad man vill, om man fungerar som Bush, Bert och Ian? Gillar man helt enkelt schack?

Ett New York i transfertillstånd, alltså - ett USA statt i förändring. Igen ur artikeln, om synen på Bush:

Mr. Powell anses allmänt vara den enda intelligenta livsformen i administrationen.

Powell, ja. Han avgick, han. Lurar på varför?

Ur artikeln:

Jag läser Walter Kirn i NYT:s bokbilaga. Han är också inne på den här glasbubble-tanken när han analyserar det faktum att kusterna i allmänhet och New York i synnerhet blev så tagna på sängen av valresultatet:"Amerikas sofistikerade urbaniter har tvingats erkänna sin status av marginell grupp, helt utan kontakt med genomsnittliga moraliska värderingar, fisketävlingar, Nascar-rallyt och kristen rockmusik".

Jag kan tänka mig att det faktiskt råder en mycket stor ledsenhet och sorg hos New Yorks befolkning. Kobojen har satt sig stadigt i sadeln. Men vart rider han? Rakt ned i solnedgången? Mot the final sunset?

Allra sist ur artikeln:

Kommen så långt i mitt tal börjar Fiona gråta och viska "Im so terribly sorry..." och bartendern har sänkt ljudet på stereon och runt omkring mig gör de här newyorkarna klart för mig att jag kan dricka gratis resten av kvällen. De vill trösta mig.

Kan jag tänka mig att de vill! Det är ju deras land! Vår sorg, här i Europa, är förhoppningsvis på sitt sätt lika påtaglig som deras, över vart deras land är på väg. Men för dem finns hjärtat nog mer med. De gör ju så i USA; handen över hjärtat när de sjunger nationalsången. De älskar sitt land. Det blir en svår konflikt när Bush är president i det...

Nu räcker Tellus inte till

2005-01-05T23:10:00.000+01:00

Nu räcker inte Jorden till för Bush längre:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=361809&previousRenderType=2

Jag vet inte riktigt - det är naturligt att vilja undersöka och att, som artikeln ovan berättar om, utforska Mars på plats är förstås något stort.

Samtidigt kostar det oerhört mycket pengar att iscensätta sådana här saker. Jag vill inte ens tänka på hur många hungriga magar som skulle kunna mättas med de summor som rymdprogram av den här dimensionen belöper sig till.

Å andra sidan, utan att ha några mer djuplodande ekonomiska kunskaper, förutsätter jag att det inte riktigt fungerar så att pengar som inte används till ett visst syfte nödvändigt kommer andra goda syften till del.

Tyvärr.

Men en sak i det här som artikeln handlar om, som jag tycker är direkt sjuk, är i alla fall:

en ny plan för att som han sade "utöka den mänskliga närvaron i hela vårt solsystem."

Det är George W Bush som sagt det här, förstås.

Jojo. Nu räcker Tellus inte till. Om det finns marsianer - så lever de farligt.

Bush; världens egen självutnämnde härförare alla kategorier, är på väg...

Dyningar efter vågen

2005-01-03T14:55:00.000+01:00

Det är väl dags att göra ett slags bokslut för nu, över det som hände i Asien.

I min blog har jag försökt förmedla just min syn på saken:

Det som hänt är fruktansvärt; väldigt många människor har dött.
Om de länder som drabbades hade varit en del av det varningssystem avseende till exempel tsunamier som finns i regionen, så hade antalet liv som nu släcktes blivit ofantligt mycket mindre. En mycket snabb tanke leder till den insikten: på flera av de nu drabbade orterna var det egentligen inte särskilt svårt att avlägsna sig tillräckligt långt från stränder och så vidare för att över huvud taget inte beröras av tsunamin - problemet var att människor låg kvar och solade, arbetade vidare inom turistnäringen....man överraskades helt. Mycket små försiktighetsåtgärder hade betytt oerhörda skillnader i dödstal!
Vissa indikationer fick man i åtminstone Thailand, på att något hänt; om att en tsunami kunde vara på väg. Dessa (som jag förstått det tämligen vaga) varningar ignorerades.
Brist på bra infrastruktur och gott teknikanvändande i kombination med den mänskliga tendensen att nonchalera faror var alltså egentligen det som ledde till att katastrofen fick den omfattning som den fick.
Varje sorg är individuell. Självklart påverkas vi av andras sorg och död, annars vore vi ju omänskliga. Ändå kan man inte "begära" att människor på djupet skall sörja för dem anonyma personer. Däremot kommer varje sunt fungerande människa att känna solidaritet med drabbade och efter egen förmåga vilja bidra med pengar, förnödenheter eller dylikt. Här kan man också se att många verkar ha fungerat just så: man har firat sitt nyår men något mer "dämpat" än man kanske annars hade gjort och man har ställt upp på ett fantastiskt sätt och skänkt kläder och pengar.
Sorg kan förvridas så att handlingsförmåga och verklig empati försvinner. En brist på ödmjukhet inför och förståelse för livets skörhet kan vara förklaringen. Om vi fungerar så, hamnar vi i ett chocktillstånd när en katastrof inträffat. Vi talar, talar och talar - förvirrade, när det hänt som väl inte borde kunna hända? Vi ålägger andra att "sörja" på ett visst sätt. Sedan orkar vi helt plötsligt inte med mer (ångestreaktioner orkar ingen med i längden), vi slutar tvärt helt att tala, vill bara glömma det hemska som hänt.
Men om vi gör så här, så kommer vi inte att ha lärt oss något för framtiden. Nästa gång en katastrof inträffar kommer vi att stå lika handfallna och vi kommer heller inte att ha agerat för att förhindra så mycket olycka som bara möjligt.
Om man väljer att resa över halva jordklotet så har man ett eget ansvar för vad man kan råka ut för. Samtidigt är det förstås så att i en situation som den som nu uppstod, ingen reseförsäkring i världen hjälper. Det kommer helt enkelt inte att finnas läkare att få tag i eller ett fungerande transportsystem att tillgå. Hemlandet måste agera.
I Sverige reagerade visserligen regering och andra myndigheter långsamt. Samtidigt har jag hört norrmän säga att för dem framstår den svenska regeringens agerande i saken som föredömligt! Allt är relativt...och även om jag själv tycker att Laila Freivalds kommit med en rad mycket märkliga uttalanden genom årens lopp - bar hon sig verkligen så oerhört illa åt nu? Det är lätt att söka syndabockar istället för att försöka lösa grundproblem:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=361279&previousRenderType=2
och man kan fråga sig vad Göran Persson gjorde annandag jul, på kvällen. Också. Och faktiskt: informationen som gavs till ansvariga kan ha varit både förvirrad och inledningsvis felaktig.

Till sist finns det alltid människor som aldrig väjer för att hänsynslöst utnyttja andra människors sorg, utsatthet och lidande. Jag har till exempel läst om hur någon eller några sände ett bluffmail till personer som sökte efter saknade. I bluffmailet stod att man lika gärna kunde sluta söka - de eftersökta var konstaterade döda.

Men det var alltså bara bluff...

Plundrare dyker alltid upp när kaos börjat råda.

Och vad skall man tro om följande:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=361501&previousRenderType=6

Kan det vara så att en pojke som redan lidit svårt kidnappats för att utnyttjas för sextjänster? Det skulle inte förvåna mig alls.

En viss typ av människor finns alltid. Avseende dessa hjälper vare sig teknik eller lyhördhet. De är som de är, helt enkelt. Jag tror inte ens att det går att förstå varför.

De bara finns.

Tänk för framtiden, istället!

2005-01-01T17:36:00.000+01:00

Det är ju samma budskap som blir viktigt, om och om igen, i nuläget. Ty det har inträffat en katastrof. Det är inte märkligt att så skett. Det kommer att hända igen.

Det viktiga är att vi lär oss! "Tänk för framtiden, istället!" - så bör budskapet vara nu.

Och vad skall vi lära oss? Det jag skrev om igår: att inte blunda för verkligheten och sedan, när en katastrof inträffar, yla om alla hemskheter. Om vi gör så, kommer vi aldrig att ta oss vidare utan bara råka ut för liknande upplevelser gång på gång på gång. Ett sådant beteende är bara dumt och för oss aldrig framåt.

Istället bör vi inta en öppen attityd inför hur sårbara vi är och utifrån det perspektivet ta modern teknik till hjälp för att så gott det går minimera framtida katastrofers effekter.

Det jag försöker säga är att det är människans slutna sinnelag, förnekandet av risker, nonchalerandet av varningar som kommer, övertron på osårbarhet, vägran att i tid inse vidden av något fasansfullt som hänt...som är det verkliga problemet. Än en gång: det utfärdades varningar om tsunamin i Asien; tillgänglig teknik möjliggjorde detta. Men människor valde att ignorera dem. Fattiga människor, eller kanske snarare människor levande i ett fattigt land, ett land som levde och lever på turism, valde att hoppas på att "inget skulle hända". Och då gick det som det gick.

I Sverige stod man handfallen. Man insåg för sent vad som hade hänt. Det är ett exempel på samma blundande inför realiteter - "Så hemskt kan det väl inte vara!!!".

Det var det här jag skrev om i en blogpost igår. Idag läser jag i en annan DN.-artikel:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=576&a=360963&previousRenderType=6

Artikeln tar upp viktiga saker; saker vi själva talat om de senaste dagarna: att det är viktigare att handla än att avvakta, i sådana här lägen. Ur artikeln:

"Underlåtenhet att handla får ofta värre konsekvenser än ett felaktigt fattat beslut."

Ett praktiskt exempel ges:

En enkel åtgärd hade varit att på ett tidigt stadium skicka ambulansflyg på vinst och förlust. Om inte annat finns sådana plan att hyra i andra länder. Här anar man en skriande brist på initiativkraft. Återigen kan ingen enskild lastas, men det är viktigt att fundera över de mekanismer som ligger bakom passiviteten.

Och så är det: det viktiga blir att fundera över varför passiviteten fick råda alltför länge. Vad berättar det om vårt svenska samhälle? Om oss människor och vårt negligerande av verklighet?

Det konstateras också helt riktigt:

Det var likadant efter Palmemordet och Estonias förlisning, vilket har bidragit till decennier av konspirationsteorier. Vi kan helt enkelt inte acceptera en sådan grad av inkompetens från överhetens sida - det måste finnas en dold avsikt bakom.

Men det finns förstås ingen "dold avsikt". Det finns bara ett land som tror att det är världsbäst på att organisera - men som är extremt oorganiserat och oflexibelt.

Mer ur artikeln:

Som exemplet Japan visar går det att förbereda sig på en tsunami. Tekniken finns, det handlar bara om infrastruktur, resurser och samordning.När Bangladesh drabbades av ytterligare en cyklonkatastrof 1997 omkom bara ett par hundra människor, tack vare lärdomarna från 1991. Detta visar att också fattiga länder kan skydda sig, om man är medveten om faran.

"Medveten om faran". Läs meningen så många gånger du bara orkar: "medveten om faran". Tänk lite. Läs igen: "medveten om faran".

Fundera sedan i ett vidare perspektiv. Lär dig, som människa, att du är så lätt att krossa. Lär dig att det är delar av en sekund mellan levande och död. Tjut och gråt inte offentligt över redan döda - det hjälper ingen och du själv framstår som bara patetisk. Minimera istället hur många som behöver dö i framtiden. Genom att inse att människor alltid kommer att dö: i trafikolyckor, naturkatastrofer, sjukdomar. Genom att förstå faror. Genom att inte sticka huvudet i sanden.

Och avslutningsvis:

Tyvärr ligger det i människans natur att förtränga risker. Att utverka resurser för att förebygga katastrofer är notoriskt trögt, enligt alla som arbetat med dessa frågor. Det gäller på det nationella planet lika väl som globalt.

Samma budskap om och om och om igen...med Senecas ord eller ur munnen på en nutida svensk som skrivit en artikel i DN. idag eller i Carinas Blog...

Tänk för framtiden! Sluta att fundera så mycket över hur hemskt det som hänt är. Om du vill fokusera på den just nu inträffade katastrofen - tala inte utan skänk pengar till seriösa hjälporganisationer eller åk ned till katastrofområdet och arbeta med dina egna händer. Men allra viktigast!:

Lär dig att vi alla lever i stor osäkerhet - varje dag, varje timme, varje sekund. Agera sedan på detta på ett sätt som mildrar effekterna av det vi aldrig kan påverka - att världen finns där utanför och att olyckor händer.

Med Senecas ord

2004-12-31T17:09:00.000+01:00

Jag har tidigare, sedan jag nu började skriva om den inträffade tsunamikatastrofen, försökt uttrycka hur jag tänker på vad som hänt. I en kommentar till min förra blogpost skrev en kille som heter Magnus en intelligent sak: det "oväntade" chockerar oss mer än det vi vant oss vid som "normalt". (Det är min tolkning av Magnus kommentar, i alla fall.)

Själv var jag inne på att vi också tror oss vara så säkra och så trygga, i vårt moderna tekniksamhälle. Att vi har modern teknik kan säkert spä på en falsk trygghetskänsla? Det är alltså vad jag tror. Och när det sedan ändå sker fruktansvärda katastrofer så uppstår mycket stor ångest?

Med modern teknik given, förefaller mer och mer som "oväntat"?

Det kommer ju, som jag skrev i tidigare blogpost, att inträffa olyckor och katastrofer. Precis som det alltid har gjort det. Ibland därför att naturen visar upp sina krafter. Ibland enbart på grund av att människan gör misstag. Oftast finns där en kombination - ett exempel på det är att varningar om tsunamin som kom ignorerades av turistansvariga i Thailand. Man ville inte "skapa panik"....!

Men människan har nog också primärt, som varelse i sig, just en oförmåga att ta in det mycket "oväntade"; vi kännetecknas nog i grunden av att vi försöker hålla oss till en falsk "trygghet" - levande i ett tekniskt samhälle eller ej. Läs här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=360622&previousRenderType=2

Ur artikeln ovan:

"Ni säger ´Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända.´ Tror ni att det finns någonting som inte kan hända när ni vet att det är möjligt att det händer, när ni ser att det redan har hänt?"

Orden kommer från den stoiske filosofen Seneca (läs mer i artikeln). Seneca försökte förmedla (igen ur artikeln):

Han påminde de drabbade 62 e Kr om att både naturkatastrofer och ödeläggelse som beror på människan själv, alltid kommer att vara ett stående inslag, hur tryggt eller sofitiskerat livet än kan tyckas vara.

Detta är vad jag själv försökt att få fram - att människor missar att ingenting "oväntat" egentligen hänt.

Mer ur artikeln:

Eftersom vi såras mest av det vi inte väntar oss och ändå måste förvänta oss vad som helst bör vi, resonerade Seneca, föreställa oss det värsta.

Det här är ungefär det Magnus skrev i kommentar hos mig.

Och ett citat ur artikeln som har att göra med mina egna tankar:

Med tanke på våra tekniska framgångar har det blivit naturligt att tro att vi kontrollerar vårt levnadsöde. Människan behöver inte längre vara en leksak för slumpvisa krafter och med hjälp av förnuftet kan alla våra problem lösas. Ingenting kan vara mer fjärran från ett stoiskt tänkande.

Till sist, ur denna mycket intressanta DN.-artikel:

Menar då stoikerna att människan ska acceptera allt som livet för i hennes väg? Nej, de menar helt enkelt att vi ska erkänna hur sårbara vi fortfarande är, trots alla våra framsteg.

Ja, det här var spännande läsning för mig. Jag skall faktiskt omgående försöka få tag i de böcker som artikeln tipsar om, av den brittiske filosofen Alain de Botton.

Fler döda

2004-12-31T14:51:00.000+01:00

Ett ytterligare exempel:

Buss välte

Och ett annat:

Nattklubbsbrand

Jag menar: är det antalet döda som är viktigt? Kanske, faktiskt. Jag antar att många fungerar så, psykologiskt. Och att det kanske är rimligt att tänka så, också?

Ändå handlar det ju i varje situation om enstaka liv, som upphör. Om anhöriga som sörjer. För just mig går matematiken "fler är värre" inte riktigt ihop.

Jag skulle sörja lika mycket om min katt dog.

Om det som hänt

2004-12-30T20:27:00.000+01:00

Jag skulle ha en paus i bloggandet, skrev jag. Jag kände mig inte inspirerad, skrev jag också.

Och så var det.

Men samma dag jag påbörjade min paus hände något.

Vi vet alla vad. Och var:

I Sydostasien.

Så även om "inspirerad" blir lite fel ord?...har jag ändå ett behov av att få skriva i min blog. Nu. Men jag har lyssnat och läst i flera dagar, innan jag skriver det här. På TV-sändningar, i tidningar, på nätet...

Så som väl alla ni andra också gjort.

Och så har jag läst i andras bloggar...

--------------------

Visst är det fruktansvärt, det som hänt. Visst lider jag med anhöriga och med skadade. Det krävs inte mycket fantasi för att tänka sig in i hur det till exempel skulle kännas att förtvivlad, troligt kanske själv skadad, i vilket fall som helst djupt chockad, gående och springande, gråtande - bland många, många döda kroppar! - leta efter säg sitt barn som inte står att finna!

Fruktansvärt!!!

Ändå:

Katastrofer har alltid inträffat - och kommer alltid att inträffa så länge vår planet finns. En bloggare har jag sett skrivit detta självklara och jag är inte förvånad över vem som skrev det.

Förvånad är jag däremot över reaktionen jag sett hos många: att svenska myndigheter skött sig så illa. Jag tycker också att den svenska regeringen och andra allmänna instanser hanterat situationen mindre bra. Mig visar detta bara att Sverige inte är ett så välfungerande land som många svenskar tycks tro att det är - något jag för övrigt insett för länge sedan.

Men primärt: varför skulle svenska myndigheter ha ett särskilt ansvar för att plocka hem svenskar utomlands? Det är klart att hemlandet skall försöka ta hem medborgare som hamnat i svårigheter på annan ort, så gott man kan. Men att det skulle finnas ett slags "defaultansvar"?

Det kan jag inte förstå att det skulle finnas! Svenskarna är ett resande folk. Man reser över halva jordklotet i jakt på sol, värme och upplevelser. När man reser iväg - och särskilt reser iväg så långt? Då har man också ett eget ansvar om det händer något!

En (annan) bloggare har jag sett närma sig det resonemanget: man har ett eget ansvar men svenskar verkar ofta tro och tycka att "staten" skall ta ansvar för allt?

--------------------

Som sagt - katastrofer har alltid inträffat och kommer att fortsätta att göra det. Så varifrån kommer upprördheten nu?

Jag tror att vi tror - att vårt samhälle och våra liv, så här i modern tid, är osårbara. Vi har teknik och maskiner och mediciner. Vi styr och ställer - leder om vatten, trycker i oss penicillin vid behov och låter robotar göra det människor fordom hade som sina sysslor.

Vi kan påverka. Men det löjliga är att vi tror att vi bestämmer helt.

Det gör vi inte. Naturen har samma kraftfulla språk som alltid - inför elementen är vi fortfarande små. Virus muterar och angriper effektivt den mänskliga organismen - massor av människor dör i aids och inte otroligt kommer många att dö i den så kallade "fågelinfluensan".

Är det vad som diskuteras hela tiden? Egentligen? Att det alls kan hända? Att det tillåts hända? Att det får fortsätta...att inträffa katastrofer? I det samhälle och i den natur vi tror att det är vi som rår över...

Ja?

Avslutningsvis tänker vi fira nyår precis som planerat.

Paus

2004-12-26T20:25:00.000+01:00

Inspirationen tryter, avseende att skriva en blog.

Dessutom behöver privatlivet extra omvårdnad just nu.

Därför tar jag en paus från min blog, över helgerna. Jag räknar med att skriva igen efter trettondagshelgen.

Ta hand om varandra, i bloggosfären. Och självklart kommer jag att titta till bloggen dagligen, så att läsare som kan vilja kommentera inte lämnas utan svar.

Mina varma tår

2004-12-25T21:03:00.000+01:00

Inga förslag till blogposter, dan före dan, från läsarna? Nej, då - jag vet hur stressade många är den där kvällen. Det fick bli "Gossip" istället för bloggande. Filmen, alltså. Och god mat och dryck - och godis.

Det var en mycket skön kväll!

Jag hoppas att ni också hade en trevlig jul. Det hade alltså jag.

Här sitter jag med nya fårskinnstofflorna på fötterna. Jag bor i en gammal trävilla med kalla trägolv. Fårskinnstofflor som isolerar från kalla golv är skönt!

Så har jag satt fast nya läslampan i bokhyllan. Äntligen har jag riktigt bra ljus vid läsfåtöljen.

Musiken jag lyssnar på är en present.

Och i en ouppackad kasse i köket ligger en perfekt, ny portfölj, som kommer att komma till mycket stor användning när nya projekt inleds i vår.

En frusen person som läser mycket, tycker om musik och bär omkring ansenliga mängder böcker - det är jag. Så det är nog så att den jag fått det här av känner mig ganska väl. Och det är jag glad för!

Och ändå är det ju så att saker i och för sig är viktiga - men långt viktigare är kärlek. Men det finns många sätt att visa kärlek på. En bra julklapp som visar att man tagit till sig vem man egentligen älskar är ett sådant sätt.

Det är inte ofta jag väljer att bli lite mer personlig här i bloggen men nu kände jag för att vara det. Jag vet ju också att någon läser här. Och jag vill att min blog skall innehålla en personlig hälsning just idag:

Stort tack för de fina sakerna! Puss - jag älskar dig.

I afton läsarnas!

2004-12-23T18:21:00.000+01:00

Är jag ensam om att blogga i kväll?

Nej, om jag tänker på mig själv - jag har bisittare i bloggen i kväll.

Jo - om jag tänker på de flesta andra? Eller? Det är ju trots allt kvällen före julafton!

Men många kanske har lite mysig uppesittarkväll, som vi har här?

Ja, vi har laddat. Det trådlösa hemmanätverket är etablerat sedan några dagar; det går fint att surfa från sovrum, vardagsrum, badrum, pannrum...

I köket fungerar det hyggligt, men ibland blir det nätlöst. Signalen verkar störas av skinkgriljering? Eller om det är frysen? Mikron?

För inte kan det väl vara den janssonska frestelsen som är i vägen?

Och den splitternya espressomaskinen brygger underbar dryck. Varför inte en cappuccino, så här dan före dan?

Men om ni nu gör som vi, i kväll? Tar det lugnt, myser lite, äter gott - unnar er att slöa?

Så är det läsarnas i bloggen här i kväll. Jag med bisittare sitter här och ser om ni hinner lägga några förslag på ämnen ni tycker att jag och min blog-codriver skall skriva om.

Hm! En viss sållning bland förslag förbehåller vi oss! :D Men det mesta skall nog klaras av - med hjälp av skinkmackor, julmust, glögg, sill, potatis, ägghalvor med majonnäs och kaviar, prinskorv, köttbullar, rödbetssallad, vin, espresso...och en skinkmacka till.

Med senap.

Välkomna.

Otäck olycka

2004-12-21T22:01:00.000+01:00

Svår trafikolycka på Essingeleden:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=357921&previousRenderType=6

Men tanken som väcktes när jag läste om det var följande:

I Stockholm bryr man sig inte. Bilisterna fortsatte att köra fort, förbi olycksplatsen. Man har bråttom och man bryr sig inte. Det händer så mycket, överallt.

Här hade folk stått och tittat så att ögonen hade hållit på att ramla ur skallen på dem. Det händer inte mycket alls, någonstans.

Frågan är vilket som är bäst? Hindrande för räddningspersonalen blir båda beteendena...

Har vi helt slutat bry oss om varandra? Observera att båda beteendena är lika hänsynslösa!

Sjuka sms

2004-12-21T18:47:00.001+01:00

Vi har talat om det och så ser jag det i Aftonbladet:

Dumpad i sms - vid altaret!

Det här som artikeln berättar om, att brudgummen lämnar återbud till giftermål när bruden redan står vid altaret och gör det via sms!!! - det är väl ändå förhoppningsvis rätt ovanligt?!

Jag måste skratta; det är ju så jättesjukt.

Men det finns mildare varianter på samma tema, minsann. Fega små meddelanden på en display; när man inte vågar säga en kanske jobbig sak rakt upp i ansiktet på någon. Vardagliga små elakheter som tar sig fram i etern.

Det är ju så lätt att trycka in lite bokstäver och skicka iväg dem. Mobilen ligger där i fickan. Det går så fort.

Men experten som intervjuas i artikeln ovan säger det (och det kanske vi nästan kan tänka ut själva också - om vi alls tänker?): sms skall användas för glada och vänliga meddelanden.

Jag har sett det, med egna ögon. Jag har sett sms som människor fått som lett till kommentarerna "Ja, eller hur?". I ett fall har det handlat om en psykiskt störd person. Då är det ju på ett sätt mer förståeligt - och "Beckomberga nästa?" lades till. Men i de andra fallen?

All den här nya tekniken som det är tänkt att vi skall kommunicera i, klarar vi den? Jag tror inte så väl alla gånger. Vi hanterar inte själva snabbheten, som en sak i sig. Men det har ju också diskuterats, ofta, att möjligheten att vara anonym är ett problem - att kunna skicka iväg nästan vad som helst, utan att behöva stå för det. Det är tydligt: har du ett argt meningsutbyte med någon som du har inom armlängds avstånd så händer inte samma sak som om du sitter i en telefon och definitivt inte lika allvarliga ting som om det skickas sms fram och tillbaka. Anonymitet måste ju inte handla om total avsaknad av ett "namn" (det är väl, inom parentes, en ganska oviktig och ofarlig "anonymitet"). Det finns olika slags anonymitet - och att slippa ta in en motreaktion är ju ett exempel på anonymitet. Öga mot öga är det inte lika lätt att vara syrligt elak!

Sms = SadoMasochistiskt Snack? Mycket möjligt. Förr eller senare slår det ju tillbaka på oss själva. Det är inte nödvändigt den som får ett argt meddelande som mår sämst; det gör nog även den som sände det?

Kanske borde vi börja bojkotta sms, helt? Det lär vara så (men reservation för att jag sitter inne med fel uppgifter här?) att sms är den riktigt stora vinstmaskinen för operatörerna? Antalet sms som sänds har ökat lavinartat. Mobilanvändaren uppfattar väl att det är ett billigare alternativ att sms:a än att ringa från mobilen. Jovisst, men ofta blir det fler sms, fram och tillbaka. Och uppstår irritation eller missförstånd i sms:andet (och det är ju som upplagt för missförstånd - med de korta meningarna i ett sms; med alla förkortningar man tar till för att minimera skrivandet) - då skenar lätt antalet sända meddelanden.

Det blir många sköna kronor för operatörerna, det. För användaren kanske inte nödvändigt billigare än vad ett samtal hade kostat - ett samtal som dessutom mycket troligt hade förhindrat oro och ledsenhet?

Håll käften!

2004-12-19T13:13:00.000+01:00

Att det skall vara så svårt att förstå? Du kan fråga vem som helst som forskat lite kring detta: när du skall koncentrera dig på en uppgift så går det bäst om det får råda lugn och ro runt omkring dig - om det är tyst.

Det var bara någon dryg vecka sedan jag satt och arbetade på ett bibliotek, vid en dator. I samma rum som jag satt två kvinnor. Den ena kunde; den andra kunde inte. Och hon som inte kunde frågade den som kunde. Det uppstod små diskussioner hela tiden - där visserligen den ena (hon som kunde) viskade men där den som inte kunde talade högt.

Och jag höll på att bli tokig! Efter ett sådant "instick av prat" lade sig tystnaden i rummet där vi satt (ett rum i vilket det för övrigt på stora skyltar står "Tyst studierum"). Jag fäste åter ögonen på min text. Jag läste vidare och började själv skriva vidare. Efter någon halv minut var jag helt inne i vad jag höll på med.

Men så satte det igång igen! Och de första sekunderna av snackandet försökte jag hålla fast min koncentration. Men den gled mer och mer undan för mig.

De här två kvinnorna lyckades förstöra en halv förmiddag. För mig och som jag uppfattade det (irriterade blickar från ytterligare en annan person - studierummet har fyra datorplatser) en annan människa också. Man fick aldrig "flyt" i arbetet. De ständiga avbrotten som uppstod i arbetet hackade sönder allt.

Och visst - jag kunde ha sagt till (och jag var sannerligen på vippen att göra det!). Men hur kul blir en stämning sedan? Det handlar om ett litet studierum; man sitter nära varandra.

Grejen är ju den att man inte skall behöva säga till. Det är mycket därför personalen på biblioteket satt upp skyltarna: "Tyst studierum"...

Det här nya svenska sättet, att tala och prata och låta överallt i tid och otid; allmänt bre ut sig utan att över huvud taget fundera över vad det innebär för andra och över vilken sits man försätter andra i - var kommer det ifrån? Jag tycker att jag ser det i många olika sammanhang.

Biografer är ett exempel. Det är inte många år sedan det var självklart för de flesta biobesökare att, på ren svenska, hålla käften!!! i en biosalong där man inte är ensam. Det handlar ju om hänsyn. Andra än du kanske vill se filmen under tystnad. Andra än du kanske inte uppskattar att bli en del av det där mobiltelefonsamtalet du själv helt plötsligt får. Andra har betalat faktiskt ganska mycket för att i en filmmässig miljö få en trevlig och avkopplande stund.

Nattro är också något de flesta vill ha och behöver. Själv bor jag så att jag inte störs. Men jag vet andra som lider, lider, lider - för att grannar skiter fullkomligt i att visa hänsyn. Man "låter" när man vill, helt enkelt. Även om man faktiskt inte får. Egentligen skall återkommande störningar av det här slaget vara grund för uppsägning. Men ingenting händer. Ty det verkar ha uppstått nya sedvänjor - samhället låter jämt. Detta har blivit det normala tillståndet som vi tvingas leva i.

Men vi mår faktiskt inte bra av det. Vi blir stressade. I arbete. I sömn och vila. I vår privatsfär; när vi försöker skapa oss det där lilla, lilla utrymmet av revir. Fråga, som sagt, vem du vill som kan lite om det - vi mår inte bra av det.

Nu läser jag i DN.:

I finska klassrum råder tystnad!

Ja. Det är väl bara att gratulera de finska skolbarnen, som får ha det så här. De finska skolbarnen har säkerligen inte bättre förutsättningar intellektuellt. Men de får arbeta under tystnad. Därför vinner de. Därför uppnår de bättre resultat.

För tystnad är viktigt. I Sverige verkar vi ha glömt det.

Det finns situationer då luften skall surra av kreativitet; även munledes. Men då handlar det ju om en distinkt grupp människor, avgränsade rumsmässigt. Det jag skriver om är inte detta.

Det jag skriver om är hänsynslösheten som breder ut sig mer och mer - gaggandet i tid och otid utan hänsyn tagen till andra; den stora egoismen i att göra som just man själv vill oavsett om det är passande i situationen eller ej. Den verkar nämligen vara ett nytt, svenskt samhällsfenomen. Som inte gagnar någon. Men som förstör för alla.

Håll käften! - svenska folk.

Kenneth Sjökvist kvistar från sin sjötomt

2004-12-18T01:53:00.000+01:00

Nu har han lämnat tillbaka den stuga han hyrt så länge (i 13 år):

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=524026

Det handlar om Kenneth Sjökvist, ombudsman inom LO. Varför han gör det här nu vet man inte riktigt, för Kenneth Sjökvist vill själv inte uttala sig.

Men hur som helst så är han nog lättad! Det framstår nämligen så, att Kenneth Sjökvist hyrt sin stuga med absolut närkontakt med vattnet vid Stockholms inlopp mest som en slags uppoffring för en god sak. Stugan saknar tydligen det mesta av faciliteter: toalett, avlopp. Därför har den inte gått att hyra ut till andra.

I det läget har Kenneth Sjökvist oegennyttigt ställt upp - hyrt stugan och reparerat den:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=523030

Men lite konstigt tycker jag att det låter, det här, ändå. Jag minns att vi för många år sedan (men inte så länge som för tretton år sedan) tittade lite på sommarstugor att hyra, i Stockholms skärgård. Det är klart, då handlade det om stugor som väl låg mer avskilt och rofyllt än den här stugan? Längre ut, alltså. Men som en jämförelse hade de stugorna inte heller alltid toalett och avlopp. Sjötomt hade de inte heller.

Ändå ville man ha runt tiotusen för en fem-sex veckor, för de där stugorna. Och de verkade gå åt? Annonserna upprepades i alla fall inte.

Så, tja - kanske lite märkligt, att det skulle ha varit så fasansfullt svårt att hyra ut den här aktuella stugan till åtminstone någon annan än Kenneth? Han kanske åtminstone kunde ha fått slippa några av de här betungande hyresåren?

Nu beror ju det förstås på vad Kenneth Sjökvist betalat i hyra för stugan (vad stugan betingat i hyra). Men om han betalat väldigt mycket? Verkar inte det i så fall konstigt, när han hyrde mest för andras skull? När han egentligen inte ville hyra alls?

Kenneth Sjökvist är nog en väldigt reko kille. Det tror jag. Jag ser absolut ingenting sådant som mygel, nepotism, pampfasoner...i detta. Om någon annan har tyckt sig uppleva sådant i affären, så är nog det också bara ett stort missförstånd.

Det tror jag.

Jag och mitt Haloscan...

2004-12-17T13:16:00.000+01:00

Jag använder ju Haloscan till kommentarer och trackbacks, här i bloggen.

Och jag är lite slarvig med att gå in på mitt Haloscan-konto! Jag svarar alltid på kommentarer jag får i bloggen - så ser min "grundregel" ut. Men ibland missar jag det här, eftersom jag bara snabbt checkar de senaste posterna jag skrivit; tittar där om nya kommentarer kommit.

Nu har det hänt två gånger att jag missat kommentarer som kommit på lite äldre poster. Så därför har jag bestämt att från och med nu skall jag dagligen gå in på mitt Haloscan-konto.

Ni som har "drabbats" av det här att jag har svarat andra kommentatorer innan jag svarat er (fastän ni kommenterat först) - tro bara inte att jag håller mig med någon slags sjuk "rangordning" av mina läsare eller dylikt! Alla trevliga och relevanta kommentarer är välkomna i den här bloggen - och man behöver inte tycka som jag. Och jag försöker också vara noga med att hålla begrepp som "trevlighet" och "relevans" vida. För om man inte gör det, så är det lätt hänt att man börjar sortera lite väl friskt i kommentarer - och så vill inte jag ha det i min blog.

Och alltså:

Alla läsare är lika välkomna att kommentera och alla läsare är lika mycket värda här i min blog - och min ambition är att svara alla i tur och ordning. Om jag missar någon gång - hav överseende. Men jag skall alltså bättra mig!

Medicinska mål

2004-12-17T11:27:00.000+01:00

En grupp forskare vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam bestämde sig för att skapa ett drogfritt alternativ till det så kallade "polypillret" som andra forskare tidigare tagit fram i syfte att förebygga västvärldens väldståndssjukdomar - diabetes, stroke, hjärtinfarkt:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=356341&previousRenderType=6

"Polymeal" har man kallat sitt alternativ och det består av: vin, fisk, vitlök, grönsaker, mörk choklad, frukt och nötter.

Jag blev positivt överraskad över hur bra jag själv äter, trots allt. Fisk står ofta på menyn, vitlök är standardingrediens hemma, mörk choklad...mmmm - och ett glas vin förekommer lite då och då, även i vardagen.

Ett glas vin, alltså. Visst händer det att det blir två en helgkväll. Men ofta nöjer jag mig med ett; på det sättet är jag kanske ganska "kontinental" i mitt drickande? Och om detta, ur artikeln:

Däremot, påpekar forkarna, ökar inte den positiva effekten av Polymeal, om man ökar den rekommenderade alkoholmängden. Det kan tvärtom ge biverkningar i form av förgiftning, konflikter med auktoriteter, släkt och vänner. På grund av alkoholen bör man också undvika bilkörning efter hälsomåltiden.

No kidding?! Skall det behöva påpekas? Kanske. I Sverige...

Hjälp!!!

2004-12-15T14:05:00.000+01:00

Hej, alla läsare,

Den här blogposten är ett försök att få lite hjälp av duktiga människor. Jo, för det är så att jag kommer just nu inte åt mailinglistan för bloggarna - en mailserver ligger nere för mig (sedan igår). Tydligen.

Alltså:

En bärbar dator skall införskaffas och den skall bli en del av ett trådlöst nätverk hemma. Nytt eller begagnat - det är frågan! Ett erbjudande har givits om en begagnad laptop och nu vill jag försöka få hjälp av er som kan; om ni kan hjälpa mig här i kommentarer med att berätta om detta kan vara ett bra köp? Eller om det är ett dåligt?

Det handlar om en IBM.

128 MB RAM

800 MHz processor

10 GB hårddisk

Windows 2000

Datorn är omformaterad och ett nätverkskort för trådlösa nät sätter säljaren in utan extra kostnad.

DVD-enhet finns.

Datorn är från 2001.

Priset skulle vara 5480:-

Det jag framför allt är skeptisk till är märket. Jag har hört att IBM inte skulle vara så bra? Men även på övriga punkter känner jag mig mer än osäker!

Vad tycker ni om det här? Någon som kan hjälpa i alla fall lite?! Det är lite brådis, också.

Tack på förhand!!!

Grattis, nyligen.se!

2004-12-15T00:38:00.000+01:00

Varför dra i långbänk det som kan göras fort och bra?

Johan som redan driver

http://www.intressant.se

har nu startat

http://www.nyligen.se

som väl för vem som helst framstår som det vi många länge önskat oss - "ett nytt weblogs", som hålls uppdaterat och som pingar enbart svenska bloggar.

Jag tycker att Johan är värd en eloge! Och, som sagt, grattis - nyligen.se!

Nu skall den här bloggen pinga båda Johans skapelser... ;-)

SVBK - fastän inte 42?

2004-12-14T13:00:00.000+01:00

Att kvinnors medicinska problem ofta inte tas på allvar, det vet vi sedan förut. "SVBK" ("Sveda-,Värk- och BrännKäring"!) är ett uttryck man svänger sig med inom vården - om du inte som vårdsökande kvinna för i helvete kan tala om själv exakt vad du lider av...då är du en "SVBK"! En bluff! En teatralisk hypokondriker!

Herregud...det är väl en läkares uppgift att ta reda på vad som felas en vårdsökande patient! Något felas de flesta som söker - vad som sedan felas må vara en annan sak. "SVBK" kan liksom aldrig vara rätt beteckning på en kvinna som söker vård. "SVBK" kan aldrig finnas - det som kan finnas är möjligen vårdpersonal som misslyckas.

Om sjukdomen fibromyalgi, som kryper nedåt i åldrarna:

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=520918

Ur artikeln:

En 21-årig tjej, nu diagnosticerad, bemöttes på följande sätt då hon klagade över smärtor!:

– Och då säger hon till mig, du ser ju helt slutkörd ut. Du har gympaskor på dig, varför har du inte högklackade skor? Du måste ju vara mer kvinnlig. Sminka dig och skaffa pojkvän så försvinner de här bekymren.

Åhhh..."SVBK" - fastän inte 42?...

Mer kausalitet, tack!

2004-12-14T10:32:00.000+01:00

När jag igår (eller snarast tidigt idag...) skrev blogposten:

112 - var god dröj...

talade vi lite om det som hade hänt. Det är ju en fruktansvärd sak: en kvinna blir våldtagen, försöker i den situationen förtvivlad ringa sin väninna på mobilen, lyckas verkligen och vänninan tar kontakt med polisen...men ingenting händer! Det är fruktansvärt.

Det är lätt, i det läget, att börja ropa på "fler poliser". Jag skall inte skriva att jag tycker att det är absolut fel att kräva "fler poliser" - kanske behöver vi under en övergångsperiod verkligen "fler poliser". Om det inte handlar om att polisens organisation är illa skött? Det skall jag heller inte tycka så mycket om, ty jag behärskar inte frågan.

Men allmänt tycker jag i alla fall att man ofta i samhället missar att ta tag i de verkliga problemen. Man gör "punktinsatser" men kommer inte åt orsakerna till att insatserna behövs. Det är ungefär som med en sjuk människa, där man skulle försöka att hela tiden lindra symptom som visar sig hellre än att försöka bota sjukdomen som ger symptom.

Man missar kausaliteten - ser inte orsakssammanhang.

Det går igen i så mycket. Igår läste jag i DN. om det betänkande som utredningen om de så kallade kvinnofridsuppdragen just lagt fram:

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt

(som för övrigt slår fast många viktiga saker: bland annat att män som grupp måste ta ett ansvar för mäns våld mot kvinnor, att mäns våld måste ses övergripande och inte "splittas" som disparata företeelser, som till exempel "våld i nära relation", "brist på integration" och så vidare).Ur den artikeln:

Det är dags att göra upp med det populära avvikelsetänkandet som flyttar ansvaret för våldet bort från männen och separerar det från "lindriga" former av diskriminering och kränkningar.

En viktig mening - så här skall man tänka; detta är kausalitet. Jag skrev själv ungefär samma sak i en tidigare blogpost:

http://carinasblog.blogspot.com/2004/11/pitemnnens-pamflett.html

Ur den posten:

och så vidare....alla de här beteendena som en enskild man kanske kan uppfatta som "inte så farliga" (särskilt tagna var för sig; i enstaka situationer) men som lik förbannat (och sammantagna; integrerade över tid) utgör grogrunden för värre saker: fysisk misshandel av kvinnor; mord på kvinnor. Det är ju faktiskt så det ser ut - basen är felaktiga attityder.

Felaktiga attityder hos män, droger, problemfamiljer som socialtjänsten inte tar tag i - listan kan göras lång över möjliga orsaker till den allt grövre brottslighet vi lever med idag. Tänk om man till exempel satsade mer pengar på tullens verksamhet? Blev duktigare på att stoppa införsel av olika droger? Tänk om man från polisens sida förstod den enorma drogförsäljning som pågår över Internet - och lyckades att bättre agera på den? Tänk om - gudomliga tanke! - man förstod att bland annat våldtäkter begås därför att vi har det patriarkala samhälle vi har och att om det strukturella problemet löses så kommer också många våldtäktsbrott att försvinna?

(Det där sista, grundorsaken till våld(täkter) mot kvinnor, är en liiiiite annan än den jag såg i

Johnnys

blogpost nyligen: "Inga fler våldtäkter...när vi befriat Sverige! /Nationell Ungdom (www.patriot.nu)"...)

Kausalitet - är viktigt om man skall lösa ett problem. Att man alls förstår vad som är problemet...att man förstår orsakssammanhang...

112 - var god dröj...

2004-12-14T01:01:00.000+01:00

Jag säger inte att man nödvändigt måste ha gjort fel. Hur hemskt det än kan låta, så måste man nog tyvärr inte ha gjort det. För polisen har så små resurser idag och åker bara på det allra allvarligaste. Särskilt hårt belastade tider och dagar (helger, till exempel) innebär prioriteringen i princip att alla larm utom de som handlar om hot mot liv sorteras bort.

Men ändå, detta, det förefaller oerhört att man inte skickade en bil direkt!?:

Försökte larma polis från mobil när hon våldtogs, men ingen kom...

Det hela skall ju utredas nu. Ändå, om det skulle framkomma att man gjorde fel på den så kallade länskommunikationscentralen (som dirigerar polisbilarna i länet) - så väntar enbart dagsböter, enligt artikeln? Det tycker jag låter konstigt! Om ett fel begåtts, då borde straffet för dem som handlat fel vara högre! I sanning. Ett mycket allvarligt brott tilläts ju i så fall fortgå fastän det inte skulle ha fått göra det.

Dagsböter, om än höga, klingar i mina öron som ett alltför milt straff med tanke på allvarligheten i det som skulle ha förhindrats - om ett fel begicks.

Kondom på!

2004-12-13T13:22:00.000+01:00

En sak kan man vara säker på: alla gör det. På egen hand. Eller med en partner.

Jag skriver förstås om sex. Något lika naturligt och självklart som att vi känner hunger och äter och sedan blir bajsnödiga och går på toaletten.

Unga människor har alltså också sex. Men ändå är det lite speciellt, de där ungdomsåren. Vem minns inte pirret då det hände första gången? Vem har inte gått igenom några tonårsförälskelser som var och en varade i bara några månader?

Som mycket ung är man nog ändå mer blyg inför sex än som lite äldre? Jag minns det så. Och det är ju inte konstigt alls, för man håller ju just på att upptäcka sin kropp i ett vuxet, sexuellt sammanhang. Man är helt enkelt lite ovan inom området - ungefär som när vi står inför vilken ny uppgift som helst.

Då är det ju så lätt hänt att man inte vill ställa krav som partnern kanske kan uppfatta på ett felaktigt sätt? Kondomen som inte alls otroligt ändå ligger där i jeansfickan sätts aldrig på - fastän man vet att den borde användas.

Men det är allvarligt att det blir så! Och jag vet att det är illa ställt nu, unga väljer mer och mer bort kondom! Så jag googlade och fann detta:

RFSU om minskad kondomanvändning bland unga

HIV-viruset är förstås det vi väl mest tänker på, när vi inser att det är klokt att använda kondom. Det är också rätt att tänka så. Det är ju ett mycket farligt virus som kan leda till en sjukdom som man än idag inte kan bota. Relativt sett få smittas med HIV genom heterosexuella kontakter idag, i Sverige, det är så sant. Men allvarligheten i smittrisken är skäl nog för kondomanvändning!

Ändå är det chlamydia som grasserar värst, bland ungdomar. Och lika väl som vid spridning av HIV-virus, är det kvinnan som riskerar mest. Chlamydia är symptomfritt hos 80 % av de smittade (se artikeln). Men en chlamydiainfektion som får pågå länge kan leda till sterilitet - och här är risken större för kvinnan.

Tänk att vara kanske under tjugo år och utan att veta om det ha en tickande bomb inom sig; en bomb som en dag kanske leder till att en ung tjej aldrig kan bli mamma? Eller, för den delen, en bomb som smittar din flickvän med en jobbig sjukdom?

Tjejer är de som har mest att förlora - alltså. Därför borde det vara självklart att som ung tjej av idag alltid se till att ha kondomer till hands. Strunta, som ung tjej, i kommentarer som dumma killar möjligen skulle kunna fälla om du kräver "Kondom på!". Förresten - strunta i sexet också. Vad skall du med en dum kille till? Den kille du bör överväga att alls ha sex med kommer att bli glad över att du är rädd om dig själv! Han kommer att sätta på sig kondomen och tycka om dig - med kondom på!

I artikeln står:

Problemet är bara att i den här åldern, mellan 15 och 25 år, har man ett rörligt sexliv. Samma partner i några veckor och så en ny i några månader och så rullar det på. Till slut blir det en del partnerbyten...

Det är ju precis så enkelt. Unga människor har säkerligen både vilja och förmåga att vara (minst) lika trogna som äldre människor. Men man har också fler partners! Det hör åldern till och är ingenting märkligt.

Om nu din kille och du hänger ihop en längre tid? Läkarundersök er - och sedan kan ni ha kondomlöst sex. Det kan låta överdrivet; det kan låta hemskt - ett ruttet råd från någon moraltant? Men tro mig, det är välmenat! Det fullkomligt vimlar av chlamydiabakterier mellan unga jeansben idag. Det fullkomligt vimlar...och ur artikeln igen:

Nu borde alla ungdomar under 25 år screenas för klamydia, anser han. Och vid varje partnerbyte bör man testa sig.

Observera att uttalandet kommer från en inom området mycket kliniskt erfaren överläkare!

Ingenting är farligt, så länge du är rädd om dig själv och din partner. Det är bara det att det är så lätt hänt att inte vara varsam i det här. Om man känner sig lite blyg.

Men var det. Var varsam. Så kan du ha skönt, underbart och härligt sex - utan att behöva vara rädd. Sex är hälsa - det vet man. Massor av positiva saker händer i såväl kropp som knopp när du har sex. Låt det stanna vid det positiva och låt inte hälsobringande sex bli - ohälsobringande.

Allra sist vill jag rikta ett krav till landets politiker och en ytterligare uppmaning till unga tjejer som läser här (om jag nu har sådana läsare?):

Politiker:

Kondomer bör vara gratis för alla under 25 år. Var man sedan skulle kunna få "hämta ut" kondomerna låter jag vara osagt. Kanske på vårdcentraler?

Unga tjejer:

Nu är läget allvarligt. Inte en enda gång utan kondom om ni inte båda testat er! Ok?

Gubbigt inskränkt

2004-12-12T22:07:00.000+01:00

Bara för någon dag sedan skrev jag ju i bloggen om detta med Schymans utbrytning från v. Och hur skulle det nu gå, om Schyman verkligen gör allvar av att bilda ett feministiskt parti? Då läser jag i DN.:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=353857&previousRenderType=6

Det var som sjutton! Var femte väljare säger sig stödja Schyman!

Men jag blir frågande också - när är den här undersökningen gjord? Nu, eller? Sedan nyheten om Schymans avhopp kom? Nä? Jo? Jag kan inte läsa mig till någon uppgift om den saken, i artikeln. Vilket jag tycker att jag borde ha kunnat göra - lite halvdåligt av DN. att inte upplysa om det i sammanhanget. En sådan information hade nämligen berättat väldigt mycket.

Analys av situationen:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=353858&previousRenderType=6

Jag baxnar och häpnar! Vem är Henrik Brors (artikelförfattaren)?!

Redan i början av artikeln slirar det:

Trots att hon avslöjats som skattefuskare, sparkats från ordförandeposten av sitt parti och trätt fram som alkoholist är en stor del av svenska folket berett att rösta fram Gudrun Schyman som sin ledare. Det visar på en djup misstro mot det politiska etablissemanget.

Inte alls nödvändigtvis så - jag ser inte alls att det måste finnas "en djup misstro" i väljarkåren. Det kan helt enkelt bara vara så att man uppfattar Gudrun Schyman som ett bättre alternativ än andra (som därför inte behöver vara "dåliga"). Kanske ser andra på henne som jag gör: alls icke ofelbar men mänsklig och med i grunden ärliga och goda intentioner.

Sådant räcker långt! Svårare behöver det inte vara! "Djup misstro" behöver det inte alls handla om!

Och sedan tar artikeln verkligen fart; i inskränkthet och fördomar!:

När Gudrun Schyman i valrörelsen 1998 lyfte vänsterpartiet till 12 procent var det genom att föra fram krav på förbättringar för kvinnorna i offentliga sektorn som drabbats av regeringens nedskärningspolitik. Hon formulerade sig med ett rakt språk som nådde ut till breda grupper och gav dem löften om verkliga förändringar.

Läs den där sista meningen mycket noga!: Hon formulerade sig med ett rakt språk som nådde ut till breda grupper...

M-hm! "De breda folklagren" - obildade till sin natur!? Det handlar om människor som inte riktigt förstår - om man inte "talar till dem på bönders vis" ("formulerar sig med ett rakt språk")?

Jag tycker, här i artikeln, att Henrik Brors börjar verka...fisförnäm? Den uppfattningen förstärks när jag läser vidare!:

När Gudrun Schyman i dag talar om kvinnokampen formulerar hon sig om "patriarkala strukturer" och låter snarare som en genusforskare än en ledare för förtryckta kvinnor. Och det kan också bli hennes problem om hon ska försöka bygga ett parti på de väljargrupper som DN/Temo-mätningen pekat ut som de mest intresserade.

Verkligen?! Människor fattar inte vad hon säger?! "Unga", "lågutbildade" och "ensamstående med barn" (jo; ty dessa är enligt min överst länkade artikel de som är främst benägna att rösta på ett feministiskt parti med Schyman i ledningen) har så klena fattningsgåvor att de inte förmår att ta till sig mer abstraherande resonemang?

Henrik Brors verkar i sanning vara en utmärkt företrädare för just "patriarkala strukturer" - samhällsbyggnationer där män sitter i toppen och ser ner på kvinnor!

Sedan kommer renodlade gubbåsikter fram!:

Om Gudrun Schyman bildar ett feministparti med den kulturelit som hon till stor del fört diskussionerna med under det senaste året är risken stor att det framstår som ett i verklig mening gäng "elitfeminister" i övre medelåldern. Det kan få svårt att framstå som det alternativ till de etablerade partierna som de vill se ut som.

Åh!...det handlar om bitchiga, överåriga käringar? Som sitter i något slags specialskikt, fjärmade från all verklighet? Och som "vanligt folk" (läs "dumma, lågutbildade kvinnor") inte kan förstå?

Jag kräääääääääääääks!

Men Henrik Brors är ändå optimist!:

Men det är ändå inte omöjligt. Junilistan lyckades med just det i EU-parlamentsvalet. Ledningen bestod främst av ett gäng finansgubbar från kvarteren runt Stureplan, men framstod ändå för många väljare som ett icke-etablissemangsparti med en egen hållning till EU.

--------

Ja? Jag skulle nog vilja säga att Gudrun Schyman säger mycket bra saker och att människor inte är idioter. Man förstår vad hon säger. Man hänger med i teoretiska resonemang. Man inser en övergripande problematik alldeles utmärkt väl.

Kanske är det något som sticker Henrik Brors i ögonen? Att Gudrun Schyman har nått ut med sitt abstrakt formulerade budskap (det är ju trots allt en högst rimlig tolkning av de nu presenterade opinionssiffrorna)? Och att det, i sin tur, visar att gubbsamhällets inre kärna är avslöjad? Och att nu tänker många göra något åt det?

Sådant kan säkert vara skrämmande - för många.

Jelinek och julbord

2004-12-10T16:45:00.000+01:00

I kväll bänkar sig ju nobelpristagare och andra celebriteter till nobelmiddagen i Blå Hallen. Men en saknas - Efriede Jelinek. Hon har själv berättat att hon lider av social fobi. Hon stannar hemma och får priset lite senare.

Om hennes böcker och liv:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=353473&previousRenderType=2

Och ur ovanstående artikel:

Kvinnorna hos Jelinek har ingen existens bredvid männen. De lever inne i dem, genom dem, i männens bilder av dem...

Det var så bra skrivet - kvinnor som lever sina liv "i männens bilder av dem". Så är det väl mycket. Även om en kvinna berättar sina egna historier och skaffar sig egna saker; utbildar sig och arbetar hårt och bra. Så kommer hon ändå att tecknas i männens (samhällets) bilder. Hon kommer att definieras enligt manliga normer. Hon kommer att bedömas utifrån vad män tycker.

Det är inte hon som tonar fram - utan bilden av henne. Mäns bild. Samhällets bild. Ty samhället tillhör män. Kvinnor är bara skuggestalter i det. Reflektioner - på mäns villkor.

Djupt värre i Carinas Blog? Jo, kanske. Men det är viktigt att hela tiden betona och lyfta fram hur det förhåller sig. Tjata, tjata, tjata - om det.

Och så hoppas jag att ni såg TV-programmet om Elfriede Jelinek, i onsdags. Det följdes ju också av utmärkta Teater Galeasens uppsättning av "Prinsessdramer".

Nu önskar jag en trevlig helg. Ett julbord väntar på mig - årets första. Jag hoppas att jag förberett mig på rätt sätt nu bara, så att jag kan äta så mycket gott som möjligt. DN hade en hel artikel om det för några dagar sedan, hur man bäst äter ett julbord. Så nu skall jag försöka omsätta kunskaperna i handling...

Kvasifeminister göre sig icke mer besvär!

2004-12-08T14:06:00.000+01:00

Haha! Vi kollade nyheterna igår - och jag njöt!

Gudrun, allas vår Schyman, i rutan. Och hon har gjort det igen!

Min bild av det här att Schyman lämnat v är rätt klar. Det är inte alls länge sedan hon frontade ut med det så kallade "mansskatteförslaget". Det blev två motioner istället för en. Motsättningarna inom Vänsterpartiet blev tydliga.

Vänsterpartiet debatterar ju ofta väldigt öppet. Det är liksom rak insyn för allmänheten i eventuella inre partistridigheter. Jag tycker att det är bra (om än kanske inte så taktiskt). Så vi alla har en längre tid, nu, vetat att inom Vänsterpartiet är man inte riktigt överens...

Exakt hur de interna diskussionerna förts och gått till vet jag inte. Men jag kan tänka mig att här bildats olika falanger och en vild gissning är att Gudrun Schyman leder åtminstone en av dem. Vänsterpartiet är trasigt idag. Det har Gudrun Schyman medverkat till - men jag tycker inte att hon gjort något fel. Tvärtom! Hon har ju bara drivit sina frågor; sagt vad hon tycker. Varför skulle hon inte ha gjort det?! Och att hon sedan, när v är "sönder", väljer att fortsätta med samma sak - driva sina hjärtefrågor - kan man heller inte säga något om. Om hon medvetet medverkat till söndringen inom v så har det ju skett med de egna visionerna för ögonen.

Och nu tar hon säkerligen steget: snor med sig v-väljare (företrädesvis kvinnliga dito; det visar undersökningar) till ett skönt feministiskt parti. Jag är inte ensam om att utbrista:

Men så härligt! Äntligen!

Ja, det var en skön bitchstämning i TV igår, när Schyman frankt trumpetade ut att hon tycker att här behövs krafttag mot det strukturella ojämställdhetsproblemet. Det är ju så hon (precis som jag och många andra också) ser på det här: det finns ett strukturellt samhällsproblem som leder till det ojämställda samhället. Att arbeta mot jämställdhet låter sig alltså inte enbart göras genom att "dutta" med olika praktiska åtgärdspaket. Praktiska beslut är visserligen bra. Till exempel är det utomordentligt om vår nye jämställdhetsminister sjösätter det han sagt att han vill se i hamn: ett tvång inom föräldraförsäkringen så att en del av föräldraledigheten öronmärks för pappans räkning. Men sådan här praktik kan bara utgöra stödåtgärder under tiden då vi jobbar med grundproblemet: samhälleliga/sociala attityder som vi växer upp med och som sedan präglar vårt sätt att fungera som könsvarelser - som leder till att män automatiskt (helt enkelt genom att komma till världen) platsar i ett samhällets A-lag medan kvinnor tvingas framleva i en verklighet (minst) en nivå under A-laget:

Kvinnolönerna är lägre
Kvinnor erbjuds sämre sjukvård
Forskning kring kvinnors problem får inte lika mycket pengar som forskning om hur män har det
Kvinnor utför mer hemarbete
Kvinnor...

Tja, vi behöver väl inte tjata om allt det där i just den här blogposten. Förresten har jag inte tid att ta upp allt heller. Listan kan ju göras hur lång som helst - och jag har fikaträff snart.

Göran Persson säger sig vara feminist. Inte vet jag vad han menar med det, men några direkta resultat av hans påstådda övertygelser har jag inte sett. Och jag har skrivit om det: ibland är det ju ett mycket effektivt sätt att bolla ned kritik att påstå att man inte alls är emot något - man är istället för det. Men det, att man säger sig vara "för" något, kan ju vara mest en läpparnas bekännelse. Ofta kan sådant leda till raka motsatsen till vad det borde leda till. Ett exempel på det är att kvinnolönerna relativt manslönerna fortsatt att sjunka (inte stiga). Trots att Göran Persson visst är - "feminist"?

Nä! Det känns urläckert med Gudruns attityd, så här lagom före valet!

Tramset om hennes skattefiffel och den "svarta" städhjälpen tycker jag är patetiskt. Varför blir det ett sådant himla hallå om sådana saker när det handlar om att en kvinna ägnat sig åt det?

Överallt i samhället sitter gubbar och bestämmer. De stiftar lagar och därmed lagarnas kryphål. En massa pengar roffar de åt sig också - och kan därmed utnyttja kryphålen. Feta gubbdirektörer överallt kan kapa åt sig ännu mer rikedom - men göra det lagligt.

Men när en minst dubbelarbetande kvinna skaffar "svart" städhjälp - då blir det liv i luckan! Gubbliv, alltså. Gubbars skrik, gnöl och gnäll. Nu påstås det att många kvinnor skulle tveka inför att rösta på ett feministiskt parti, om Gudrun Schyman blev dess ledare? Det tror jag inte alls på. Jag tror att det är sura gubbar som försöker måla en bild av att så skulle vara fallet.

Men då kan ju vi kvinnor visa att det bara är gubbknep, det där.

Och rösta på Gudruns kommande feministparti. I mängder. I horder. I stora flockar.

Låt oss göra det!

Härska genom att söndra...?

2004-12-07T18:40:00.000+01:00

Hos

Chadie

skrev jag en kommentar, om detta med varför Schyman nu lämnar Vänsterpartiet. Kanske hade jag inte så fel?:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=352210&previousRenderType=6

Men jag tycker att det är bra! Jag har alltid gillat Gudrun Schyman och jag har flera gånger tidigare skrivit varför: hon är människa även som politiker. En hel människa - ibland lycklig, ibland ledsen; med problem som hon försöker jobba på. Långt ifrån alltid perfekt men (det är min upplevelse ändå och helt naiv är jag inte) med en uppriktig vilja att göra något gott.

Det är kvinnorna, framför allt, som vänder Vänsterpartiet ryggen nu. Kanske är det verkligen dags för ett kvinnoparti; ett parti som har feminism som medel mot målet det jämställda samhället inskrivet i partiprogrammet! Och gärna med Gudrun Schyman som partiledare!

Jag skulle i alla fall direkt rösta på det partiet.

Pappa Pedofil

2004-12-07T00:46:00.000+01:00

I slutet av 90-talet hade vi den så kallade "pedofildebatten". Den behöver väl inte vara den enda förklaringen men är säkert en mycket kraftigt bidragande orsak till att andelen män arbetande inom förskolan idag ligger på ynka 2,3 %:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=350385&previousRenderType=2

I den här blogposten tänker jag inte gå in på det artikeln ovan mycket handlar om: om det är viktigt, per se, med män som lärare inom förskolan, vilken roll män inom förskolan bör/skall spela, om man skall kvotera till utbildningar som leder till jobb inom skola/förskola och så vidare.

Istället vill jag fundera över pedofildebatten som förekom - som företeelse.

Det är väl klart att det är viktigt att offentligt diskutera och debattera problem i samhället. Men är det inte ofta så att det går väldigt mycket mode i diskussioner? En viss diskussion/debatt blir extremt populär under en viss tid och förs ständigt, varvid det också ofta verkar inträffa att den företeelse debatten handlar om upplevs förekomma mycket mer frekvent än den kanske i själva verket gör. (Och sedan kommer ett nytt ämne upp på tapeten, vips är det innan helt glömt - så viktig var alltså den tidigare saken...)

Ibland när jag har talat med män som hade småbarn under det sena nittiotalet, när pedofildebatten rasade som värst, blir jag djupt beklämd. Ty är det verkligen meningen att en offentlig debatt skall kunna få människor att bli direkt rädda? Att den skall leda till att de riktiga proportionerna helt förvrids?

Pedofildebatten gjorde faktiskt många pappor rädda! Den ledde faktiskt till att många pappor avstod från vissa kontakter med sina barn; framför allt med sina döttrar. En pappa berättade att han under den här "pedofilepoken" inte ens vågade bada med sin dotter! Han hade badat med sin dotter tidigare. Ni vet - det där badkarslekandet som man har med sina riktigt små runt kanske 18:30: det är plastankor, tvättlappar och den kanske enda stund under en vardag då man gör bara en enda sak: umgås med sitt barn (möjligen den påföljande "godnattsagestunden" oräknad).

Men den här pappan valde nu att avstå från badkarsstunden med sin lilla dotter. På det dagis dottern gick, nämligen, hade personalen fått gå på kurs. På kursen hade man fått lära sig hur man "kände igen pedofilitecken". Det var väl bra? Att personalen lärde sig att bli observant på det? Visst. Det var bara det att vissa inom personalen nästan verkade vilja upptäcka en pedofil både här och där. Nästan som om man ville få "användning" för den kurs man hade fått gå? Mjae, kanske är detta att ta till i överkant. Men det blev ett väldans fokuserande på dagisets pappor: Hade deras pillesnopp synts någon gång hemma? Hämtade de barnet/barnen "märkligt" ofta?

Badade de med barnen hemma, på kvällarna?!

Många av dagisets pappor (som inte själva var pedofiler) kändes sig i alla fall väldigt...iakttagna. Av personalen. Som hade varit på kurs.

Ty pedofili var, kort sagt, "inne". Den som avslöjade en pedofil blev hjälte. Och vem vill inte bli en hjälte? En vardagshjälte?

Pappan jag skriver om var inte arg för att han kände sig faktiskt tvingad att avstå från sin badkarsstund med dottern. Det här är en smart och klok kille och han resonerade så att det viktigaste förstås var att få fatt i de som begår övergrepp mot barn - man fick "ta" att särskilt tänka på att inte framstå som "misstänkt" med det goda syftet för ögonen.

Men han var ledsen för alltihop. Och det var hans dotter också! Hon hade gillat badandet. Det var nämligen det enda som hade hänt i karet: bad.

Tja - vad vill jag säga med det här nu då?

Att människor ofta tappar i perspektiv; hakar på åsiktstrender utan att tänka själva. Självuppfyllandet blir viktigast: att vara en i gruppen (som till sin helhet omfattas av "trenden"). Särskilt allvarligt blir detta när människor som bekänner sig till "trenden" kan befinna sig i någon form av maktposition och då "trenden" handlar om andra människor. Människor vars rykte och därmed liv kan vara beseglat(!) av en sådan enkel sak som en simtur med plastankor - med en dotter bredvid sig...